Vem vill simma i ett badhus utan vatten?

Kristinehamns välbyggda och vackra badhus. Mitt i stan. Rivet 2012.

Syskon startar saluhall i gammalt godsmagasin i Malmö, ser jag i ett intressant och inspirerande teve-inslag på Sydsvenskan. Två syskon vandrar runt i vad som närmast liknar en ruin, och pratar sig varma för sina saluhallsplaner. Deras entreprenöriella låga lyser som en fyrbåk. Det är underbart att se.

I de allra flesta städer hade något sådant varit omöjligt. Inte för att idén i sig var för dålig. Utan för att man där redan sedan länge rivit alla de gamla byggnaderna. Skapande förstörelse kallar han det visst, stadsmiljödebattören och fd Karlstadkillen Jan Jörnmark. Som om förstörelsen var lika viktig som skapandet.

Betelkapellet, mitt i orten Sunne i Värmland. Kommunen vill riva. Klicka för stor bild.

Vem vill simma i ett badhus utan vatten, minns jag att han kommenterade i en lite avmätt ton, när jag förde ett bevarande av Kristinehamns vackra badhusbyggnad på tal i samband med att vi båda höll var sitt föredrag på Stadsarkitektdagen i Norrköping för några år sedan.

 

Idag ser vi i allt högre grad hur de gamla byggnader som faktiskt finns kvar närmast fungerar som magneter för olika former av verksamheter. Inte sällan. precis som i  Malmö, inom den kreativa upplevelsesektorn. I de gamla fastigheterna finns massor av själ och historia inbyggt i väggarna som skapar atmosfär och attraktionskraft i sig. Och det redan byggda ger dessutom oftast lägre byggkostnad än ett nybygge. Ekonomisk och ekologiskt.

Enköpings Stadshotell. Mitt vid stora torget. Rivet 2012. Klicka för stor bild.

Allt fler stadsmiljöforskare talar nu om en tydlig trend, nämligen att morgondagens stadsbor och turister kommer söka sig till genuina miljöer. Att de tröttnat på de till förvillelse likadana sk ”clone cities” – dvs klonstäder där man sedan länge rivit bort stadens historiska själ och karaktär och ersatt dem med sterila, exklusiva bostadsområden och höghus som skall markera än det ena, än det andra, och ”sätta staden på kartan”. Och de städer och orter som har haft modet och har nöjet att ha gamla fastigheter och miljöer kvar kan därmed mycket väl visa sig bli morgondagens vinnare.

Sädesmagasin i skånska Svalöv. Rivet 2013 trots många protester. Klicka för stor bild.

Så. Vem vill simma i ett badhus utan vatten? Ska man tro forskarna så är det en allt större skara människor. Och jag vet i alla fall två. Nina och Martin Karyd. Jag älskar deras entreprenöriella energi och magkänsla. Och jag har en känsla av att ganska många kommer att vilja besöka deras ”badhus”. Och av att det här bara är början. För det smartaste skapandet bygger nämligen inte på förstörelse av det befintliga. Utan på förnyelse av det.

FOTNOT. Läs tidigare artiklar om nämnda fastigheter:
5 april 2012 | K-märkt magasin skall rivas till varje pris. Går prestige före bättre vetande i skånska Svalöv?
5 dec 2010 | Bevara det vackra Broängsbadet. Sätt punkt för skövlingen av Kristinehamns stadsmiljö.
16 mars 2010 | En kallhamrad uppvisning i konsten att mala ner folkviljan. Nu river Peab Enköpings Stadshotell
4 feb 2010 | Rivningen av Enköpings stadshotell. Ett lågvattensmärke i det svenska stadsbyggandet.

En kallhamrad uppvisning i konsten att mala ner folkviljan. Nu river Peab Enköpings Stadshotell.

Nu river Peab Stadshotellet i Enköping. Foto. http://www.nyhetsverket.se

På http://www.nyhetsverket.se kan vi i en artikel signerad ”Om att mala ner folkviljan” läsa om hur Peab navigerat från köpet av Enköpings Stadshotell fram till den rivning som nu pågår för fullt. Många är nog de som delar den uppgivenhet som skribenten Daniel Johansson ger uttryck för.

”Istället för att återge Stadshotellet sin forna prakt lät Peab byggnaden förfalla. För att snabba processen stängdes värmen av och regn och vatten tilläts rinna genom hål i taket och krossade rutor. Bolaget förklarade samtidigt att avsikten hela tiden hade varit att riva kåken.”

Vi har tidigare i artikeln ”Rivningen av Stadshotellet i Enköping. Ett lågvattenmärke i det svenska stadsbyggandet” här på ByggnadsvårdsNytt kommenterat det som skett och sker i Enköping. Och visst är det tveklöst minst sagt nedslående att se ett företag av Peabs storlek agera så kallhamrat känslolöst och utstuderat hänsynslöst mot en stad och dess kulturhistoriska arv. Artikelförfattarens avslutande ord beskriver detta väl.

”Peab tycks därmed till sist ha lyckats mala ner viljan att bevara. Bolagets många år av motarbetande, blockerande och förhalande har gett utdelning. Tanken att det blir för dyrt. Tanken att det är tekniskt omöjligt har slagit rot. Istället för att banka näven i bordet och säga att nu får det vara nog, låter sig invånarna luras ännu en gång.”

Finns det en skampåle för kulturmiljöförsyndelser, så har Peab, genom sitt agerande i Enköping, i så fall grundligt surrat sig fast vid den. Men det går heller inte att inte låta en del av skulden för det som skett i Enköping falla på kommunens kulturmiljöansvariga. Under de senaste decennierna har glada entreprenörer fått härja till synes fritt i Stadshotellets inre. Mängder av ombyggnader, som steg för steg berövat byggnadens dess forna storhet, har fått ske utan att någon reagerat.

Alldeles självklart borde byggnaden ha skyddsmärkts med q-märkning såväl interiört som exteriört för länge sedan. Och ingrepp borde inte ha tillåtits utan bygglov eller övervakning av en byggnadsantikvarie. Kulturmiljöfrågorna måste tas på ett större allvar ute i kommunerna. Inte för inte kallas denna form av förändring för ”de små stegens tyranni”. Var för sig kan ingreppen se obetydliga ut. Sammantaget blir effekten dock förödande. Exakt denna långa tyranni fick Stadshotellet i Enköping genomlida. Nu finns inte längre något Stadshotell i Enköping.

Frågan är nu vad vi kan lära av denna historia?

Läs också | ”Kulturhistorisk byggnadsinventering. Enköpings Stadshotell” av Upplands Museum 2002 samt blogginläggen ”Spekulation i förfall” samt ”Peab river”.

Lyssna | ”Jag känner ingenting. Så här brukar vi jobba.” Peabs regionschef Lennart Anderén kommenterar rivningen i en intervju i SR.

Rivningen av Enköpings Stadshotell. Ett lågvattenmärke i det svenska stadsbyggandet.

Enköpings Stadshotell By Night. Inom kort ett minne blott. Klicka för stor bild.

I dagarna påbörjar fastighetsägaren Peab AB, anförda av regionchef Lennart Anderén, rivningen av Enköpings Stadshotell, uppfört 1879 av byggmästaren J F Lindberg, efter ritningar av arkitekten E J Magnusson från Gävle, och Q-märkt sedan 1987. Och Enköping, som redan placerat sig på femte plats i listan över städer som rivit mest hårdhänt i sin stadskärna, förlorar ännu en av sina kulturhistoriska byggnader och tar därmed ett kliv upp i den föga ärovärda listan.

Exteriört sett är Enköpings Stadshotell mycket välbevarat i ursprungligt skick. Byggnaden har ett mycket framträdande läge i stadsbilden och utgör en av de allra viktigaste äldre byggnaderna i Enköping. Byggnaden har också ett stort symbolvärde då den historiskt sett spelat en viktig roll i stadens offentliga liv, så skriver Johan Delbeck från Upplands Museum i en kulturhistorisk byggnadsbeskrivning (läs som pdf) utförd i februari 2002.

Interiören i hotellet är rikt påkostad. Snart finns inget av det kvar. Klicka för stor bild.

Hanteringen av fastigheten följer ett mönster som vi sett upprepas många gånger. Först tillåter man decennier av vanvård av ansvarslösa fastighetsägare. Och sådana finns det gott om. Sedan låter man fastigheten stå tom utan underhåll. Och förfallet tillåts eskalera ytterligare. Sedan dyker en exploatör upp som får förvärva fastigheten under sken av att vilja bevara den. Så sker emellertid inte. Istället får fastigheten fortsätta stå tom och förfalla ytterligare. Och så en dag hävdar samme fastighetsägare att förfallet är för långt gånget och att det skulle kosta en förmögenhet att reparera. Och de folkvalda politikerna får skrämselhicka och sväljer den ofta mycket kraftigt uppblåsta renoveringskalkylen med hull och hår.

Tittar man runt i Sverige framstår det tydligt att de största försyndelserna mot den kulturhistoriska bebyggelsen fortsätter ske just i de städer som redan sargats allra hårdast. Just där tillåts märkligt nog de brutalaste ombyggnaderna och det mest långtgående förfallet. Just där förefaller också godtycket och sedan decennier etablerade subkulturer styra istället för gedigen kunskap om lagar, PBL och god byggnadsvård.

I de pampiga festsalarna ljöd en gång skratt och glam. Klicka för stor bild. Foton: Stig Norling

Enköping, liksom Karlstad, där jag själv är aktiv som länsombud, är tydliga exempel på detta. Okunskapen om innehållet i lagar som PBL, om stadens historia och om vilka metoder och material som bör användas i god byggnadsvård går som en röd tråd från fastighetsägarna, via fastighetsförvaltarna och byggföretagen, vidare upp genom stadsbyggnadsförvaltningens tjänstemän och så hela vägen upp i politikens nämnder. Och den lagstadgade tillsynen av byggverksamheten lyser nästan undantagslöst med sin frånvaro.

Att som nu sker i Enköping riva ett stadshotell av den här typen är i mina ögon ett absolut lågvattenmärke i det moderna svenska stadsbyggandet. I en tid där allt fler städer börjar vakna och inse att den bebyggda kulturmiljön är en värdefull resurs för stadens utveckling, känns Enköpings agerande anmärkningsvärt omodernt. Som om man inte läst av varken historien eller samtiden. Den stora förloraren i städer som Enköping är stadsmiljön och kommuninvånarna, som tvingas bo i den allt mer historielösa miljön.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland för Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Läs också ”Segdragen kamp i Enköping – Stadshotellet nu regeringsfråga” ur Byggnadskultur nr 2/2005

Not | Inlägget publicerades som debattartikel i Uppsala Nya Tidning 2 feb 2010.

Ny rapport om enstegstätade fasader visar att tiotusentals skadefall mörkats

Enstegstätade villor på Annehem i Lund, byggda av NCC. 100% av dem har konstaterade fuktskador.

Detta läser vi i en artikel i SVD den 14 dec 2009. Och vi har tyvärr skrivit om detta problem många gånger tidigare här på ByggnadsvårdsNytt. En nygjord oberoende rapport gjord av Villaägarnas Riksförbund visar, skriver SVD, att omfattningen av de skador som finns i hus med sk enstegstätade fasader är avsevärt större än vad som redovisats i en tidigare gjord rapport utförd av Byggbranschen själva tillsammans med Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP).

I Byggbranschens rapport betraktas de undersökta husen som skadade först då minst en fasad behöver byggas om. Behöver man reparera i mindre utsträckning, räknas byggnaderna som oskadade, och redovisar man på det sättet blir inte andelen skadade hus större än 55 procent.

–Men om man gräver i rapporten, upptäcker man att det förekom riklig och synlig påväxt av mikroorganismer på 98 procent av de enstegstätade hus vars fasader frilagts för kontroll. Det innebär att fuktskador finns på betydligt fler hus än vad branschen vill erkänna, säger Ulf Stenberg, chefsjurist på Villaägarnas Riksförbund.

Den aktuella rapporten har tagits fram av en projektgrupp utan representanter för konsumentintresset. I gruppen har det däremot funnits representanter från företag som byggt hus med enstegstätade fasader, till exempel NCC, Skanska, Peab och JM.

–Byggbranschen har stort ekonomiskt intresse av att begränsa kostnaderna för åtgärdande av skador på enstegstätade fasader. Rapporten har dessutom finansierats av SBUF, Svenska Byggbranschens Utvecklingsfond. Detta förefaller onekligen ha påverkat redovisningen av antalet skadade hus och vilka åtgärder som behöver vidtas, säger Ulf Stenberg.

Varför har inte staten agerat mot detta storskaliga byggfusk? Och varför tar inte de stora byggbolagen, som i braskande annonser gladeligen basunerar ut att de är med och bygger morgondagens samhälle, sitt ansvar i frågan? Av skandalen med de enstegstätade fasader har vi sannolikt ännu bara sett toppen av isberget. Och någonting förefaller vara riktigt fel inom dagens byggbransch, såväl med kunnandet som med det långsiktiga ansvarstagandet . Frågan är vem som ska ta första steget för att städa upp i röran? Och vem som ska betala notan?

I ”Enstegstätning av putsade fasader” en fallstudie av beslutsfattandet kring tekniska lösningar i byggprocessen, har Christina Engerup vid institutionen för byggvetenskaper på Lunds Tekniska högskola kikat närmare på hur problemet kunnat uppstå. Utifrån studien kan det utkristalliseras sju mycket tydliga orsaker till problematiken:

1. Skadorna är inte synliga
2. Glapp mellan olika yrkeskategorier
3. Bristande kunskap
4. Fasadsystemet var för bra – inget ifrågasättande
5. För lite koppling mellan företag och forskning
6. Fasadsystemet smög sig in på den svenska marknaden
7. Bristande samarbete mellan företagen

Läs också ”Hundratals hushåll i Maria Park stämmer NCC” ur Helsingborgs Dagblad (HD) den 3 juni 2009, ”Husägare i Mariastaden står fast vid kraven” ur HD den 25 nov 2009 samt  http://www.lfs-web.se/enstegstatad-fasad.htm

Artikel i SVD är rikligt kommenterad och frågan röner utan tvekan stort intresse för allmänheten. Nedan följer några exempel på kommentarer:

Enstegfasaden är certifierad av Sitac med garantier om fuktsäkerhet från SP sedan i varje fall 1994. Metoden är alltså statligt garanterad. Problemet är inte fukt utifrån. Problemet är att ångtrycket inomhus är högre än utomhus. Med tät yttersida tar sig vattenångan inte ut, utan kondenserar inanför vindskyddsskivan. Detta får till följd att huset möglar. Problemet är framdrivet av statens krav på energibesparingar, vilket ledde till täta hus och ventilationssystem med förödande systemfel, skriver signaturen Sture.

Denna byggmetod har diskuterats länge. Jag har, som verksam i branschen i mitt ganska ovanliga yrke, på nära håll sett många fuskfasader i Stockholmsområdet. Jag vet att det finns inbyggd fukt i många utfackningspartier. Jag tror dock att antalet bostadsrättsföreningar som får problem kan bli den stora såpan, i klass med flytspackelproblemen på 90-talets början, skriver signaturen Hemska Sven.

Problemet med enstegstätade fasader är inte alls kondens vid tätskiktet, utan utifrån kommande fukt – som är på rätt sida tätskiktet – särskilt vid slagregn. Och att husen är så väl isolerade att de inte torkar upp mellan regnen och man får mögel inne i – ibland utanpå – väggen..skriver signaturen mtv.

Jag jobbar med den här typen av frågor på heltid. Kan intyga att väldigt många flerbostadshus som byggts det senaste decenniet är undermåliga i flera aspekter. Skulle aldrig, aldrig köpa en bostadsrätt i dessa hus. Många BRF kan nog räkna med stora ekonomiska smällar inom en ganska så snar framtid. Notera att det är skillnad på kvalitet byggnader som byggs för att ägas och förvaltas mot de som ska säljas till BRF……..skriver signaturen Sonny Sumo.

Ett sunt hus har väggar som avger fukten lättare än att den kommer in. Alltså brukar man ha något på insidan som bromsar luften inifrån. Annars uppstår 100 % luftfuktighet när luften kyls i väggen på väg utåt. Men inget är perfekt så utåt får man inte ha något som stoppar den fukten som ändå kommer in. Men det fordrar under fasadmaterialet en ventilerad luftspalt som stoppar regnvatten och annat som annars tränger in. Det bryr sig byggindustrin inte om eftersom det saknas byggregler om detta, skriver signaturen Lars.

Varför nämns bara de byggbolag som byggt flerbostadshus. Katastrofen med enstegstätade hus berör ju i allra högsta grad alla de villor som byggts med denna metod, det finns väl knappt ett enda husföretag som inte byggt med denna metod. I Skåne är putsade hus mycket populära och Myresjöhus, LB-hus, Älvsbyhus m fl är redan överhopade med ersättningskrav, skriver signaturen Null.

Varning för Derome AB. Jag bor i ett villaområde med fasader av enstegstyp. Massor av hus har skador av fuktinträngning. Derome slingrar sig och förhalar och skickar ut amatörfirmor med mjukfogsprutor som ”kladdar” på våra hus. De tar absolut inget ansvar för sina produkter, skriver signaturen Lurad.

När Boverket, trots branchens protester, tog bort ansvariga arbetsledare och byggnadsnämndernas besiktningsskyldighet raserades ett väl fungerande kontrollssytem för byggande. Resultatet är inte överraskande men en fullständig katastrof för de tusentals drabbade, skriver signaturen Bertil.

På Stora Essingen i Stockholm byggdes nyligen radhus på liknande sätt. ”Putsen” som bestod av färdiga skivor sattes direkt på väggarna som var dyngblöta efter flera veckors kraftigt regn. Dessa hus såldes för 7,5 miljoner och förmodligen håller de i 3-4 år innan fasaderna ruttnar och behöver göras om. Stackars radhusköpare, skriver signaturen Via.