Category Archives: Uncategorized

New York-känslan. Alltid detta tjat om New York-känslan.

Bild2

När kommunalpolitiker eller byggherrar förordrar att bygga högt, och det gör de ju allt oftare i dessa tider, talar de inte sällan om att de vill skapa en ”New York-känsla”. I Karlstad där jag bor kallade Sture Emanuelsson, en av stadens största exploatörer, nyligen två planerade (av honom) punkthus med en öppen stenlagd yta mellan för ett ”Manhattan i miniformat”.

Bild1

Artikelförfattaren ställde ingen motfråga. De gör ju sällan det numer. Jag undrar om någon av dem någonsin varit på Manhattan. Det har jag. Många gånger. Och det jag mest förknippar med Manhattan är det intensiva folklivet på gatunivån. Och så är det det faktum att här finns så många vackra hus.

Bild6

Då tänker jag framför allt på gamla hus. Både höga och låga. Här finns t ex massor av bedagade skönheter från det sena 1800-talet. Jag älskar dem för den karaktär de ger denna megastad. Helst drar jag mig mot Soho, Greenwich Village eller det nytrendiga Nolita.

Bild4

Här är merparten av husen från förra sekelskiftet, 3-5 våningar höga i rutnätskvarter med korta kvarter och fasader i gatuliv. Inte sällan med trädkantade gator. Och överallt med ett myller av små butiker i gatuplanet. Det, om något, är vad jag förknippar med New York. Och det är, tycker jag, något som de som planerar staden borde ha mer fokus på än på husens höjd.

Sedan har jag inget emot ett högre hus här och där. Sådana har de också en hel del av i New York.

Annonser

Sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. Arrogansen regerar i de svenska kommunerna. Då som nu.

dd

Sjöbefälsskolan i Malmö, byggd 1881 efter ritning av John Smedberg.

I Sydsvenskans serie ”Det försvunna Malmö” hittar jag historien om sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. När jag ser det blir jag både oerhört arg och oerhört ledsen. Den vackra skolbyggnaden är för all framtid utraderad. Och ersatt av ett synnerligen undermåligt, nästan föraktfullt, arkitektoniskt gestaltat p-hus. Bara en kommunal förvaltning kan åstadkomma något så korkat och undermåligt.

dd

Samma plats idag. P-hus uppfört 1972 efter att sjöbefälsskolan rivits.

Sjöbefälsskolan revs 1972. Tyvärr ser jag det som skedde med den fortgå även i detta nu. Jag ser det i Stockholm, Luleå, Umeå, Enköping, Kristinehamn, Nykroppa, Sunne och Karlstad. Det pågår i hela vårt land. Jag ser sorgen och uppgivenheten i bybornas ögon. Och jag ser arrogansen i politikernas och tjänstemännens. Det handlar om en stads- och kulturmiljöförstörelse av stort format. Och personligen skulle jag vilja se ett nationellt uppror kring det som pågår.

dd

Navigationsskolan igen. Kanske skulle svenska stadsplanerare behövt gå där?

Jag gör vad jag kan för att lyfta frågan på nationell nivå. Jag har skrivit debattartiklar som publicerats i rikstäckande tidningar och som via Svenska Byggnadsvårdsföreningen skickats till riksdagen, regeringen och till alla kommunstyrelser i Sverige. Och jag har fört fram larmrapporten till självaste riksantikvarien Lars Amréus på ett personligt möte i Stockholm. Och varhelst jag ser det i mitt hemlän Värmland, gör jag vad jag kan för att rycka till bybornas undsättning.

Men. Det räcker inte.

dd

Rivning i Norrtälje 2012. Samma sak sker över hela Sverige. Bildlänk

De höga herrarna och damerna tycks inte ta frågan på allvar. Varken i riksdagen, på riksantikvarieämbetet, på länsstyrelserna, muséerna eller i kommunhuskorridorerna. Personligen känner jag en enorm stress och frustration över det jag ser ske.

En hel nation som passiva står och ser på medan stad och landsbygd berövas sin identitet och sitt kulturarv. Vad är det för en nation?

Äldre. Mindre. Bättre. Varför stadsmiljöer med inslag av äldre fastigheter ger vitalare städer.

Text

Amerikanska The Preservation Green Lab of the National Trust for Historic Preservation har i dagarna släppt en ny rapport med namnet ”Äldre. Mindre. Bättre.” En studie av hur byggnaders och kvarters åldersmässiga sammansättning påverkar stadens vitalitet.

Genom statistisk analys av den bebyggda strukturen i tre stora amerikanska städer konstaterar forskarna att etablerade stadsdelar med en blandning av äldre, mindre byggnader får högre testvärden än områden med med större och nyare bebyggelse när det gäller en rad ekonomiska, sociala och miljömässiga parametrar.

Flera icke-kedje-verksamheter

SLUTSATS 1: Flera icke-kedje-verksamheter

Unga människor behöver gamla byggnader
Några av slutsatserna man kommer fram till är kanske mindre överraskande, som att äldre, funktionsblandade områden upplevs som mer promenadvänliga. De är det på grund av sin design, för det var så människor förflyttade sig när de byggdes. Eller att unga människor älskar gamla byggnader. Du hittar inga vinylaffärer eller tatueringsstudios i en nybyggd kontorsbyggnad. Det är heller ingen överraskning att nattlivet är mest livfullt på gator med en åldersmässigt blandad bebyggelse.

I områden med åldersmässigt blandad bebyggelse i San Francisco och Washington DC har man kunnat konstatera en större mobiltelefonaktivitet på fredagskvällar. Samma sak, plus en högre grad av verksamheter öppna efter kl 22 har man sett i områden i Seattle med äldre, mindre byggnader.

Fler jobb i småföretag

SLUTSATS 2: Fler jobb i småföretag

Nya företag behöver äldre byggnader
Områden med äldre fastigheter erbjuder billiga och flexibla lokaler för alla typer av entreprenörer eftersom hyrorna och driftskostnaderna ofta är klart lägre. De kreativa näringarna frodas i äldre, funktionsblandade kvarter eftersom de är i allmänhet både intressantare och roligare att vistas i.

36,8% fler jobb per kvadratmeter

SLUTSATS 3: 36,8% fler jobb per kvadratmeter

Täta städer behöver äldre byggnader
Äldre, kommersiella och funktionsblandade områden innehåller en dold densitet. Förr i tiden visste man verkligen hur man skapade utrymme för mycket folk. De gamla fastigheterna är ofta väldigt effektiva eftersom de har så få allmänna ytor och då de ofta huserar mängder av hyresgäster i låga men tätt stående byggnader.

Gator med en blandning av äldre och nyare bebyggelse i Seattle, San Fransisco och Washington DC har en högre andel hyresgäster och fler verksamheter per kommersiell kvadratmeter än gator med stora, nya byggnader. I Seattle och Washington DC har samma områden dessutom avsevärt fler anställda per kommersiell kvadratmeter.

Fotnot: Artikeln är en fri översättning av en amerikansk artikel som återfinns här. Mer information om samt nedladdning av den kompletta rapporten görs här.

Hembesök hos Gert Wingårdh. Kan det vara något?

b0aa1d20bc0504bdb8f9da7e02f4b865634

Foto: Karin Wildheim

Läste just rubrikenHemma hos Gert Wingårdh” bredvid en bild på en kritvit avskalad interiör – och klickade på den i hopp om att få mina fördomar om den tv-aktuelle Herr Wingårdh, vars ofta monumentala arkitekturstil jag inte är någon stor älskare av och vars sätt att ofta ganska brutalt förhålla sig till kulturarvet jag rakt inte delar, bekräftade. Men se.

42e9885a979a6d1e422be6b95c542d27d22

Foto: Karin Wildheim

Interiören i parets sommarstuga i det förvisso kan tyckas väl brutalt ombyggda gamla huset, är riktigt, riktigt snyggt i sin, kanske stundtals väl hårt drivna men ändå, enkelhet. Här finns en inbjudande och omhuldande rumslighet som jag både tilltalas och överraskas av. De stora fönstren och utblickarna är…hmmm….riktigt trevliga.

e3e39ea853d9cf7dd272f17bb1f0590bf0d

Foto: Karin Wildheim

Nästan lika trevliga som mitt eget q-märkta sekelskifteshus på Strand i Karlstad, med högt i tak, höga spröjsade fönster, kakelugn, knarrande parkettgolv och rasslande grusgång och hundraåriga syrener innanför de smidda jugendgrindarna. Fast bara nästan 🙂

 

Jag har sett ljuset. På Öckerö utanför Göteborg.

Bild

Jag har sett ljuset. På Öckerö utanför Göteborg har snickarna på Ocean finsnickeri och båtbyggeri AB (Malle, Staffan mfl) tillsammans med ägarna Andrea och Elisabeth Belgrano med säker känsla och kunniga händer påbörjat restaureringen av Elisabeths mormors gamla sekelskiftesvilla.

Bild

Vägvalen har som alltid i denna typ av projekt varit många. Men ägarna har varit djärvt kompromisslösa i sin önskan att återskapa den forna idyllen. Och de har alldeles uppenbart valt hantverkare som varit mogna uppgiften. Facit ligger i historien, säger Martin ”Malle” Andersson på Ocean Finsnickeri när jag ringer honom för att framföra en väl förunnad eloge både till dem och ägarparet. Och visst är det så.

Bild

Men man har också fattat mängder med kloka beslut. Som att bara byta det som verkligen behöver bytas. Inte (helt i onödan) tilläggsisolera en timmerstomme. Och inte räta upp alla skevheter. Resultatet är inget mindre än sagolikt. Faktiskt det bästa exempel på restaurering jag sett det senaste decenniet. Hatten av och en stor eloge för ett fantastiskt arbete. Ska bli kul att följa fortsättningen. Det får bli en resa till västkusten i sommar.

K-märkt magasin ska rivas till varje pris. Går prestige före bättre vetande i Svalöv?

Svalov_1

RIVNINGSFÄRDIGT? Carl Bergendorrf, som tagit bilderna i detta inlägg, är managementkonsult och affärsutvecklare med intresse för kulturmiljö. Av alla platser jag  besökt, är magasinet i Svalöv det som har varit i särklass bäst skick, säger han.

I skånska Svalöv står i detta nu kampen om ett gigantiskt sädesmagasin, en del av det gamla Sveriges Utsädesförening, uppfört vid tiden kring förra sekelskiftet. Kommunen har, trots att kritiska röster funnits och trots att både Regionsmuseet och Länsstyrelsen anser att magasinet har ett “högt kulturhistoriskt värde”, fattat beslut om en rivning.

Magasinet är betydelsefullt för bebyggelsemiljön i Svalöv och en av nycklarna för att förstå växtförädlingens omfattning, skriver bebyggelseantikvarie Henrik Borg i Regionsmuseets utredning från 2008. Magasinets tekniska skick är i stort sett gott, fortsätter han. Taken är omlagda med papp under 1990-talets mitt. Bortsett från enstaka bortfall av tegel, fogar och mindre sprickor finns inga skador i murverket, konstaterar Borg.

Starkt drivande bakom rivningsbeslutet har ett antal tunga namn i kommunen, kommunalråden Gunnar Bengtsson (tillika kommunägda Svalövs Lokalers styrelseordförande) samt Karl-Erik Kruse, varit. Och de har haft starkt understöd från fastighetsägaren Svalövs Lokaler via vd Bo Gripsten. Beslutet har, hävdar trojkan, ekonomiska orsaker. Man vill, säger man, ta ansvar för kommunens ekonomi.

Svalov_2

FÖRRÅD FÖR EMMAUS? Hösten 2010 visade företaget Emmaus intresse för att hyra magasinet för sin verksamhet. Någon återkoppling från kommunen skedde aldrig. Istället drev man strax därefter igenom ett rivningsbeslut.

I sin argumentation för en rivning har man först ställt en beräknad rivningskostnad på 3-5 mkr mot en av Bo Gripsten beräknad kostnad för en renovering på 75 mkr. Då en sådan renovering, säger man sedan, kostar 25 gånger mer än en rivning har vi funnit att en rivning är den enda ekonomiskt försvarbara utvägen. Denna argumentation är emellertid synnerligen ihålig och förefaller mest vara en lek med fabricerade siffror avsedd enkom att frambringa ett beslut om rivning.

Jämför man istället den kalkylerade rivningskostnaden på 5 mkr med de senaste fem årens genomsnittliga årliga driftskostnad på ca 70 000 kronor innebär detta att man alltså är villig att betala ett belopp motsvarande 70 års driftskostnad för att riva magasinet. En regelrätt besparing i kommunens budget inträffar sålunda först år 2082. Dvs långt efter att såväl Bengtsson, Kruse och Gripsten lämnat detta jordeliv, även om de är gjorda av aldrig så segt virke.

Svalov_3

SAKRAL MILJÖ Att kulturvärlden i Svalöv tagit kamp för magasinet och ser vilka möjligheter det rymmer är lätt att förstå av av de vackra bilder Carl Bergendorrf tog när han utan tillstånd tog sin in i huset. Miljön härinne är närmast sakral, säger Jenny Wenhammar, konstnär och en av förgrundsgestalterna i kampen för ett bevarande.

Utslaget per månad är kostnaden för att behålla magasinet i sitt nuvarande skick sålunda ca 6000 kronor, dvs ungefär som för en normal villa. Det borde väl, kan man som utsocknes tycka, vara en tämligen smal sak att hitta någon som vill hyra ett lager på 5000 kvm med vidhängande inredd kontorslokal, strategiskt beläget intill järnvägsspåret, för en så modest kostnad. Till och med i Svalöv.

En sådan lösning skulle redan från dag ett generera samma kommunala besparing som Bengtsson & co:s rivningslösning kräver 70 år för att ge. De fem miljonerna som rivningen beräknas kosta skattebetalarna borde rimligen kunna användas till något avsevärt mer kreativt och uppbyggligt.

Hösten 2010 visade second-hand-företaget Emmaus, med 15 anställda, intresse för att hyra magasinet efter en rundvandring med fastighetsägaren och ett antal andra kommunala representanter. Lokalen passade Emmaus perfekt i princip som den såg ut och man var villiga att flytta in med mycket modesta renoveringskrav. Ca 0,5-1 mkr enligt Emmaus platschef, själv med ett förflutet i byggbranschen.

Någon återkoppling skedde emellertid aldrig. Istället drev Bengtsson & co kort senare igenom beslutet om en rivning. Och bedyrade då högt och heligt att det inte fanns några intresserade hyresgäster, att byggnaden inte hade något kulturhistoriskt värde samt att den var fallfärdig och livsfarlig att vistas i. Tre uppgifter som de alltså visste var direkt felaktiga. På basis av denna information, samt Gripstens ovan nämnda rivningskalkyl, fattade kommunens ansvariga så sitt rivningsbeslut.

Svalov_4

SPARAS ELLER RIVAS? Säkert finns det flera olika sätt att se på den saken. Men grunden i det slutliga beslutet bör vila på en solid kunskapsgrund. Inte på hemmagjorda kalkyler och felaktiga faktauppgifter.

Så sent som i förra veckan hörde en spekulant på fastigheten, ett företag med gedigen erfarenhet av att förvalta liknande kulturhistoriska byggnader, av sig till Svalövs Kommun. Hans intresse avvisades kyligt av Bo Gripsten med argumentet att rivningsbeslutet redan var fattat.

Det tycks sålunda inte längre handla om att hitta den bästa ekonomiska och kulturhistoriska lösningen. Utan om att till varje pris genomdriva en rivning av magasinet. Oavsett vilka argument som förs fram. Nu handlar det om prestige.

“Kommunpolitikerna förefaller märkligt oförmögna att se vad det går att göra av den gamla magasinsbyggnaden, säger Emmaus platschef när jag talar med honom per telefon. De vill göra en parkeringsplats där det står. Som om det rådde brist på parkeringsplatser i Svalöv.”

När jag idag ånyo för dessa frågor på tal är varken Gunnar Bengtsson, Bo Gripsten eller Karl-Erik Kruse särskilt sugna på att prata om det. Och i mina samtal med dem blir jag milt sagt bemött med armbågen. Den typen av bemötande, har jag förstått, är trojkan duktig på. Beslutet är fattat i demokratisk ordning, hävdar de med unison stämma. Alla i kommunen tycker som vi. Och beslutet, det går inte att riva upp.

Att det är fattat må vara sant. Men om det var i demokratisk ordning finns kanske anledning att diskutera. Och att det inte går att riva upp ett beslut fattat i kommunfullmäktige är naturligtvis även det direkt felaktigt. Det görs varje dag i Sverige. I synnerhet gäller det beslut som fattats på felaktiga grunder.

FOTNOT: Skribenten, Karlstadbördige Peter Sörensen, är utbildad civilekonom, byggnadsingenjör och egen företagare sedan drygt 20 år. Sedan 2007 är han aktiv som länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen där han bl a skriver på riksbloggen ByggnadsvårdsNytt. 2009 tilldelades han föreningens pris Årets Byggnadsvårdare 2009 för sina opinionsbildande insatser inom byggnadsvården. Fotografen Carl Bergendorrf är managementkonsult och affärsutvecklare med intresse för kulturmiljö. På sina fotohemsida Tillträde förbjudet visar han bilder från nedlagda industrimiljöer. Av alla platser jag besökt och fotograferat, är magasinet i Svalöv det som har varit i särklass bäst skick, säger han.

Grattis Göran!

Göran Gudmundsson. Välförtjänt mottagare av Riksantivariets förtjänstmedalj 2011.

”För arbetet som initiativtagare, föregångsman och ledande inom landet att öka och sprida kunskapen om vården av det byggda kulturarvet och för att ha stimulerat tillverkningen av äldre byggprodukter som möjliggjort för husägare att återskapa miljöer och interiörer. ”

Så löd motiveringen när byggnadsantikvarien och en av upphovsmännen bakom Gysinge Centrum för byggnadsvård, Göran Gudmundsson, här om dagen mottog Riksantivarieämbetets årliga förtjänstmedalj.

Från ByggnadsvårdsNytt lyfter vi på hatten och instämmer i ett synnerligen gott val. Göran Gudmundsson är utan tvivel den klarast lysande stjärnan på den svenska byggnadsvårdshimlen. Vi älskar dig. Go Göran! Och stort grattis!

Lyssna | Göran Gudmundsson som Sommarpratare i P1 sommaren 2011