RIVNINGSFÄRDIGT? Carl Bergendorrf, som tagit bilderna i detta inlägg, är managementkonsult och affärsutvecklare med intresse för kulturmiljö. Av alla platser jag besökt, är magasinet i Svalöv det som har varit i särklass bäst skick, säger han.
I skånska Svalöv står i detta nu kampen om ett gigantiskt sädesmagasin, en del av det gamla Sveriges Utsädesförening, uppfört vid tiden kring förra sekelskiftet. Kommunen har, trots att kritiska röster funnits och trots att både Regionsmuseet och Länsstyrelsen anser att magasinet har ett “högt kulturhistoriskt värde”, fattat beslut om en rivning.
Magasinet är betydelsefullt för bebyggelsemiljön i Svalöv och en av nycklarna för att förstå växtförädlingens omfattning, skriver bebyggelseantikvarie Henrik Borg i Regionsmuseets utredning från 2008. Magasinets tekniska skick är i stort sett gott, fortsätter han. Taken är omlagda med papp under 1990-talets mitt. Bortsett från enstaka bortfall av tegel, fogar och mindre sprickor finns inga skador i murverket, konstaterar Borg.
Starkt drivande bakom rivningsbeslutet har ett antal tunga namn i kommunen, kommunalråden Gunnar Bengtsson (tillika kommunägda Svalövs Lokalers styrelseordförande) samt Karl-Erik Kruse, varit. Och de har haft starkt understöd från fastighetsägaren Svalövs Lokaler via vd Bo Gripsten. Beslutet har, hävdar trojkan, ekonomiska orsaker. Man vill, säger man, ta ansvar för kommunens ekonomi.
FÖRRÅD FÖR EMMAUS? Hösten 2010 visade företaget Emmaus intresse för att hyra magasinet för sin verksamhet. Någon återkoppling från kommunen skedde aldrig. Istället drev man strax därefter igenom ett rivningsbeslut.
I sin argumentation för en rivning har man först ställt en beräknad rivningskostnad på 3-5 mkr mot en av Bo Gripsten beräknad kostnad för en renovering på 75 mkr. Då en sådan renovering, säger man sedan, kostar 25 gånger mer än en rivning har vi funnit att en rivning är den enda ekonomiskt försvarbara utvägen. Denna argumentation är emellertid synnerligen ihålig och förefaller mest vara en lek med fabricerade siffror avsedd enkom att frambringa ett beslut om rivning.
Jämför man istället den kalkylerade rivningskostnaden på 5 mkr med de senaste fem årens genomsnittliga årliga driftskostnad på ca 70 000 kronor innebär detta att man alltså är villig att betala ett belopp motsvarande 70 års driftskostnad för att riva magasinet. En regelrätt besparing i kommunens budget inträffar sålunda först år 2082. Dvs långt efter att såväl Bengtsson, Kruse och Gripsten lämnat detta jordeliv, även om de är gjorda av aldrig så segt virke.
SAKRAL MILJÖ Att kulturvärlden i Svalöv tagit kamp för magasinet och ser vilka möjligheter det rymmer är lätt att förstå av av de vackra bilder Carl Bergendorrf tog när han utan tillstånd tog sin in i huset. Miljön härinne är närmast sakral, säger Jenny Wenhammar, konstnär och en av förgrundsgestalterna i kampen för ett bevarande.
Utslaget per månad är kostnaden för att behålla magasinet i sitt nuvarande skick sålunda ca 6000 kronor, dvs ungefär som för en normal villa. Det borde väl, kan man som utsocknes tycka, vara en tämligen smal sak att hitta någon som vill hyra ett lager på 5000 kvm med vidhängande inredd kontorslokal, strategiskt beläget intill järnvägsspåret, för en så modest kostnad. Till och med i Svalöv.
En sådan lösning skulle redan från dag ett generera samma kommunala besparing som Bengtsson & co:s rivningslösning kräver 70 år för att ge. De fem miljonerna som rivningen beräknas kosta skattebetalarna borde rimligen kunna användas till något avsevärt mer kreativt och uppbyggligt.
Hösten 2010 visade second-hand-företaget Emmaus, med 15 anställda, intresse för att hyra magasinet efter en rundvandring med fastighetsägaren och ett antal andra kommunala representanter. Lokalen passade Emmaus perfekt i princip som den såg ut och man var villiga att flytta in med mycket modesta renoveringskrav. Ca 0,5-1 mkr enligt Emmaus platschef, själv med ett förflutet i byggbranschen.
Någon återkoppling skedde emellertid aldrig. Istället drev Bengtsson & co kort senare igenom beslutet om en rivning. Och bedyrade då högt och heligt att det inte fanns några intresserade hyresgäster, att byggnaden inte hade något kulturhistoriskt värde samt att den var fallfärdig och livsfarlig att vistas i. Tre uppgifter som de alltså visste var direkt felaktiga. På basis av denna information, samt Gripstens ovan nämnda rivningskalkyl, fattade kommunens ansvariga så sitt rivningsbeslut.
SPARAS ELLER RIVAS? Säkert finns det flera olika sätt att se på den saken. Men grunden i det slutliga beslutet bör vila på en solid kunskapsgrund. Inte på hemmagjorda kalkyler och felaktiga faktauppgifter.
Så sent som i förra veckan hörde en spekulant på fastigheten, ett företag med gedigen erfarenhet av att förvalta liknande kulturhistoriska byggnader, av sig till Svalövs Kommun. Hans intresse avvisades kyligt av Bo Gripsten med argumentet att rivningsbeslutet redan var fattat.
Det tycks sålunda inte längre handla om att hitta den bästa ekonomiska och kulturhistoriska lösningen. Utan om att till varje pris genomdriva en rivning av magasinet. Oavsett vilka argument som förs fram. Nu handlar det om prestige.
“Kommunpolitikerna förefaller märkligt oförmögna att se vad det går att göra av den gamla magasinsbyggnaden, säger Emmaus platschef när jag talar med honom per telefon. De vill göra en parkeringsplats där det står. Som om det rådde brist på parkeringsplatser i Svalöv.”
När jag idag ånyo för dessa frågor på tal är varken Gunnar Bengtsson, Bo Gripsten eller Karl-Erik Kruse särskilt sugna på att prata om det. Och i mina samtal med dem blir jag milt sagt bemött med armbågen. Den typen av bemötande, har jag förstått, är trojkan duktig på. Beslutet är fattat i demokratisk ordning, hävdar de med unison stämma. Alla i kommunen tycker som vi. Och beslutet, det går inte att riva upp.
Att det är fattat må vara sant. Men om det var i demokratisk ordning finns kanske anledning att diskutera. Och att det inte går att riva upp ett beslut fattat i kommunfullmäktige är naturligtvis även det direkt felaktigt. Det görs varje dag i Sverige. I synnerhet gäller det beslut som fattats på felaktiga grunder.
FOTNOT: Skribenten, Karlstadbördige Peter Sörensen, är utbildad civilekonom, byggnadsingenjör och egen företagare sedan drygt 20 år. Sedan 2007 är han aktiv som länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen där han bl a skriver på riksbloggen ByggnadsvårdsNytt. 2009 tilldelades han föreningens pris Årets Byggnadsvårdare 2009 för sina opinionsbildande insatser inom byggnadsvården. Fotografen Carl Bergendorrf är managementkonsult och affärsutvecklare med intresse för kulturmiljö. På sina fotohemsida Tillträde förbjudet visar han bilder från nedlagda industrimiljöer. Av alla platser jag besökt och fotograferat, är magasinet i Svalöv det som har varit i särklass bäst skick, säger han.
Svenska Byggnadsvårdsföreningen Byggnadsvårdsnytt 