Personalen på gården framför den nu rivna Kil Spisbrödsfabrik på Storgatan.
För fem år sedan väckte jag debatt när jag skrev ett fotoreportage, som jag också sände till lokaltidningarna, om hur den gamla Spisbrödsfabriken, mitt inne i Kils centrum, stod och förföll. Förföll var faktiskt bara förnamnet. Den var i ett sanslöst vandaliserat och bedrövligt skick. Än värre var det faktum att delar av fastigheten visade sig vara bebodd.
Närbild på personalen och den idylliska gårdsmiljön.
Förfallet till trots var det en förtjusande fastighet som om den visats den minsta varsamhet mycket väl haft potential att kunnat utvecklas till en miljö som berikat Kils i övrigt, milt sagt, bedrövliga centrumgata.
Men den yrvakenhet och okunnighet som de ansvariga politikerna och tjänstemännen visade när det begav sig 2008, verkar, hur obegripligt det än låter, ha fått fortsatt prägla stadsplaneringen i Kil. Den gamla spisfabriken är nu ett minne blott. För alltid utrotad ur Kils gaturum. Ur Kilsbornas medvetande verkade den dock vara utrotad redan 2008.
Kils Spisbrödsfabrik från spårsidan. Samma byggnad, i en annan, stoltare tid.
Under tre kylslagna höstdagara har en grävmaskin gjort processen kort med den gamla fastigheten. Inte en pinal har räddats undan. Kakelugnar, originaldörrar och massor av andra spännande detaljer från tiden plöjdes brutalt ner bland rivningsmassorna, i bästa 60-talsmanér. Ingen verkade det minsta intresserad. Nu som då.
Nu består, för att citera en vän med lokal anknytning, ortens paradgatas norrsida av en gammal bilhall som står näst intill tom, två nedlagda mackar, en tom villa, en rivningstomt. Och ett systembolag. Mycket attraktivt. Vad är månne planen?
Kils Spisbrödsfabrik. Då en ganska imponerande syn med sin dekorerade fasad.
Det är beklagligt och sorgligt att man i Kil inte ens förstår värdet av att bevara de få kvarvarande miljöer som minner om ortens historia och fortfarande har potential att berika stadsmiljön. Ansvariga tjänstemän och politiker imponerar sannerligen inte i detta avseende. Och Kils alltmer urvattnade stadsmiljö och invånarna som trampar dess gator betalar priset.
PS. De vackra historiska bilderna i reportaget har jag fått från dottersonen till den kvinna som tillsammans med sin man drev fabriken. Bilderna har han fotograferat från tavlor som hänger på väggen hos hans mamma. Hans mormor, som drev fabriken, lever än idag och är över 90 år gammal. Alla bilderna går att se i större format om du klickar på dem. DS
Svenska Byggnadsvårdsföreningen Byggnadsvårdsnytt 