Ett rop från det förflutna. Om ett stadsbyggande i blindo.

Insändare i GP från februari 1972, författad av Kjell Kristoffersson

”Göteborgs saneringsberedning en bluff? Allt är ju redan beslutat.” Så lyder rubriken i denna välskrivna men också i viss mån uppgivna debattartikel från februari 1972, författad av Kjell Kristoffersson. Och den känsla han ger uttryck för känns idag, snart femtio år senare, tyvärr allt för väl igen. Vilket känns tämligen nedslående.

Vi som vill se en annan utveckling har sannerligen inte lyckats särskilt väl med att få den till stånd. Det svenska stadsbyggandet, och det system som hanterar det, förmår inte leverera de långsiktigt hållbara stadsmiljöer som vi önskar. Snarare fortsätter det berövas oss dem. Ändå byggs det idag mer än på många, många år i något som stundtals känns som en desperat förtätningsiver, maskerad till någon form av hållbarhetsprojekt.

Den akademiska kunskapsnivån och branschinsikten om hur man skapar långsiktigt hållbara, attraktiva, multifunktionella, trygga, flexibla och trivsamma livsmiljöer för mänskligt liv och leverne tycks alarmerande låg. Ändå byggs det så det knakar. Det är skrämmande att konstatera.

Vad beror det på? Hur har vi kunnat hamna där? Varför accepterar vi det? Och vad ska vi göra åt detta dysfunktionella system? Vänta femtio år till? Hoppas på gudskelov? Eller?

PS. Tack förresten Kjell. Var du än befinner dig idag. För det första vi måste göra är det som du gjorde. Att säga vad vi tycker. Och väcka till debatt. Vi kämpar på. DS