Tag Archives: pastisch

Slottner slår ett slag för pastischer. Man kan bli kristdemokrat för mindre.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga i gammal stil.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga hus i klassisk arkitekturtradition, sk pastischer.

Efter att ha tagit omtag på min twittersatsning i avsikt att försöka nå ännu längre med min mission för att lyfta kulturarvets roll i samhällsplaneringen samt för att lyfta intresset för den klassiska arkitekturen, djupdyker jag nu i twitterflödet, och hittar mycket intressant. Som t ex de tre citaten nedan, hämtade från en debatt om stadsplanering i Stockholm i regi av Sveriges Arkitekter, som hölls här om kvällen. Det första fick mig nära nog, åtminstone för ett ögonblick, att överväga att bli Kristdemokrat.

Erik Slottner slår ett slag för fler pastischer inom arkitekturen.

På en fråga från stadsmiljöforskaren Alexander Ståhle, om hur man via stadsplanering kan minska segregationen, lär kristdemokraten Erik Slottner bland annat ha svarat ”att vi inte ska vara rädd för pastischer”. Samma uppfattning har vi här på ByggnadsvårdsNytt torgfört många gånger. Och för inte så länge sedan publicerade stadsmiljönätverket Yimby ett debattinlägg av mig på samma tema. Den klassiska arkitekturen är en rik källa till inspiration, både form- och konstruktionsmässigt. Och jag applåderar Erik Slottner för att han lyfter frågan. Den svenska rädslan för pastischer är, vilket jag påtalat mången gång, både fånig, inskränkt och dum.

02

Men Slottners uttalande är inte det enda jag reagerar positivt över. Även Regina Kevius, kommunpolitiker för Moderaterna och stadsbyggnads- och idrottsborgarråd i Stockholm, lär ha sagt bra saker. Som t ex att ”Arkitekten måste ta större plats! Jag pratar oftast med byggherrar som tänker snabba vinster”. Även detta är så sant som det är sagt. Staden måste byggas utifrån samhällets och människornas bästa. Inte utifrån vad som bäst byggherrarnas kortsiktiga ekonomiska intressen. Och där har den akademiska samhällsbyggnadsprofessionen, i form av bl a arkitekterna, precis som Kevius säger, en mycket viktig roll att fylla. Det tjänar i längden alla, även byggherrarna, på.

Sammantaget är detta kloka ord som lovar gott för framtiden för den svenska stadsbyggnadsdebatten. Förutsatt naturligtvis att Adam och Regina menar allvar med vad de säger, och fortsätter driva på i dessa lovvärda ambitioner. Men det tror jag att de gör. I alla fall tills motsatsen bevisats.

PS. Att realisera promenadstaden och bygga innovativt för unga låter också som lysande idéer av Slottner. Men det är en annan historia. DS

Annonser

Söderkåkar i Botkyrka? Ett helt kvarter kan bli ett av inslagen i planerad nöjespark.

Ett helt kvarter i den planerade parken får temat Söderkåkar. Illustration: Jan Lundqvist arkitekter

Botkyrka hyr ut ett 310.000 kvadratmeter stort område runt Hågelby till familjen Lindgren, som i generationer drev Gröna Lund. Om sju år ska en sagopark, ett vattenland och hundratals uthyrningsstugor locka turister till det natur- och kultursköna området vid sjön Aspen. Detta läser vi i DN den 7 april.

Om denna typ av spektakulära satsningar kan man tycka vad man vill. Personligen är jag inget större fan av dem. Däremot tycker jag dock det vore kul att se hur väl man lyckades med att återskapa arkitekturen och atmosfären i söderkåkskvarteren. Lyckas man väl kan det nog bli en annorlunda intresseväckare för värdena i den traditionella bebyggelsen. Och kanske kan det rentav generera efterfrågan på liknande kvarter även utanför parken. Det skulle inte förvåna mig.

Läs också | ”Botkyrka satsar stort på nöjespark” ur SVD den 27 mars 2010 | Sammanställning av samrådsyttrande om familjepark i Hågelby, Botkyrka kommun 2010-06-30 |

Prisbelönade pastischer. Följ med på virtuell stadsvandring i S:t Eriksområdet i Stockholm.

Pastischer, det vill säga direkta historiska stilefterapningar, är ett populärt hatobjekt inom såväl arkitekt- som antikvariekretsar. Oärliga. Oäkta. Hmpf. Glåporden vet inga gränser. En arkitekt som skulle hänfalla åt sådant bespottas och häcklas vid arkitektkollegornas frukostfika.

Ändå finns det dom som har mod att rita hus med tydliga historiserande drag. Och som gör det bra. En av dom är Aleksander Wolodarski, planarkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor. Han ritade här om året till och med ett helt område. S:t Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm. Du ser delar av det på bilderna i detta inlägg.

Sedan S:t Eriksområdet stod klart 1999 har det både hyllats och bespottats. Hyllats av så kallat vanligt folk. Bespottats av kollegorna i arkitektkåren. Med det har också prisbelönats. 2004 tilldelades Aleksander Wolodarski den s k New Urbanism-rörelsens CNU-pris för S:t Erik.

–Det var en mäktig upplevelse. 1.300 delegater från hela världen, samlade på Chicagos bästa hotell. Jag fick stående ovationer, de ville inte sluta applådera. De tyckte att Sverige var bäst! berättar Aleksander Wolodarski i en intervju i tidningen Arkitekten nr 10/04.

Kollegornas kritik mot pastischer har han svårt att förstå. Den tycker han är osaklig.
–Allt annat som byggs är ju också eko av allt annat som byggts. Hur kan man avfärda det omtyckta med att kalla det pastisch?, säger Aleksander Wolodarski.

Personligen tycker jag hela diskussionen om pastisch eller inte är tramsig. Jag gillar det jag ser på S.t Erik. Det räcker gott. Här har skapats levande miljöer som berikar staden och där människor kommer att trivas de närmaste hundra åren. Det är mer än man kan säga om den stora merparten av de områden som Wolodarskis pastisch-hatande kollegor ritar.

Bilderna i inlägget kommer från hitta.se.

Fram för fler pastischer inom arkitekturen.

Bilderna i inlägget är från Jakriborg, ett område med tydliga historiska influenser. En pastisch.

En pastisch är, enligt wikipedia, något som i stil eller utförande är följsamt eller tydligt inspirerat av en äldre stil eller av ett specifikt äldre verk. (En konstnär kan måla ”som Rembrandt” under eget namn.) En pastisch kan också låna detaljer från olika konstverk och ställa samman dem på ett nytt sätt. Pastischer förekommer också inom andra konstyttringar såsom musik, litteratur, film, teater och arkitektur. Så långt Wikipedias definition.

Inom alla kreativa konstformer är det närmast en självklarhet att man i sitt skapande inspireras av tidigare gjorda verk. Allra mest tydligt är det kanske inom mode och musik. Men också inom grafisk form, konst, teater och litteratur. Frågan är om det ens är möjligt att undvika att göra det. Inom den svenska arkitektkåren används ordet pastisch däremot närmast som ett skällsord. Åtminstone när man talar om nya hus som lånar drag av någonting som ritats innan den s k modernismen och den avskalade s k funkisstilen slog igenom i slutet på 1920-talet.

Arkitekter som bryter mot denna grundlag, och som dristar sig att låta sina verk inspireras av de arkitektoniska verk som uppfördes t ex av de gamla grekerna, romarna eller kanske av någon av de strålande arkitekterna på 1500-, 1600-, 1700- eller 1800-talet, får bereda sig på att bli närmast hånade och utfrysta av kårkollegorna. Detta är ett allmänt känt faktum. Och arkitekter som vågar bryta mot detta kårtabu är därför tyvärr få. Åtminstone i Sverige.

Ett lysande undantag är det omtalade projektet Jakriborg (läs artikel i Sydsvenskan) i Staffanstorps Kommun. Istället för att bygga ännu ett modernt bostadsområde har de två bröderna, Jan och Krister Berggren i Jakri AB, här försökt skapa en gammaldags stad med mjukt svängda kullerstensgator och torg, slingrande gränder och hus vars höga gavelspetsar pekar mot himlen. Projektet, som bär tydliga drag av den gamla hansastaden och alltså är just en pastisch, har fått en nästan unison arkitektkår att sätta kaffet i vrångstrupen i sin iver att förlöjliga och häckla det. Medan människorna som flyttat dit älskar det. Visst är det märkligt?

Än märkligare blir arkitekternas attityd att förstå när man tittar på merparten av den till förvillelse likartade arkitektur som idag till synes utan hänsyn till omgivning och plats smälls upp i våra städer. Från norr till söder. I småstad som storstad. Stora fyrkantiga, avskalade lådor i svart och grått, glas och betong. Höghus. Punkthus med indragen kungsvåning. Arkitektur som sägs ”spegla vår tid” , som skall ”sticka ut” eller sätta just vår ort ”på kartan”. Som om den inte redan fanns där.

Nyfunkis är idag ett stilbegrepp som kommit att bli något av nutida arkitekters kärleksbarn. Men vad är då nyfunkis om inte just själva defintionen på pastisch? Hur går det egentligen ihop? Varför verkar det alltså vara helt ok att nästan slaviskt kopiera arkitektur från efter 1925, medan det närmast är belagt med spöstraff att ens tänka sig tanken att inspireras av den före 1925?

Än mer svårt att förstå blir detta när man konstaterar att det finns ytterligare en yrkeskategori som hyser ett nära nog lika stort förakt mot pastischen, dvs mot ny arkitektur med tydligt historiserande drag. Nämligen byggnadsantikvarierna. Även inom denna kår används uttrycket pastisch som något nedvärderande. Arkitektur ska spegla sin tid. Aldrig försöka se ut som förr i tiden. Tillägg ska göras som tydligt urskiljbara årsringar. Allt annat blir förvirrande. Det är oärligt och falskt, hävdar man.

Hmmm. Möjligtvis för antikvarierna själva då. Knappast för människor i gemen. Hus med utsmyckning, detaljer och drag hämtade från den klassiska arkitekturen, dvs från före 1925, gillas nämligen ofta av den breda publiken. Oavsett om de faktiskt är gamla eller om de är nybyggda. I synnerhet om de dessutom är smakfullt anpassade till den befintliga bebyggelsen. Detta visade arkitekten Catharina Sternudd i en avhandling ”Bilder av småstaden” för något år sedan. En avhandling som knappast lär ha gett henne en VIP-biljett till arkitekternas finrum (läs kommentar i Arkitekten). Och här om sistens visade en undersökning gjord av Skandiamäklarna att lägenheter i sekelskiftesstil var klart mest attraktiva på bostadsmarknaden.

Varifrån kommer då detta, i två hela yrkeskårer, om inte totala så ändå så uppenbart brett förankrade förakt för pastischen? Är det något som lärs ut på skolorna? Den slutsatsen känns tyvärr naturlig att dra. Och vad kan det i så fall komma sig? Personligen skulle jag vilja se arkitektkåren, eller i alla fall alla unga arkitekter, slita av sig sin modernistiska tvångströja och låta sig inspireras av den enorma arkitekturskatt som de fram till idag förvägrats att använda sig av. Arkitektur skulle ånyo bli en konstform bland andra. Ute i övriga världen ser vi tydliga tecken på att en sådan förändring står för dörren. Den kommer i Sverige också. Snarare än vi anar det. Och definitivt snarare än arkitektkåren anar det.

Länge leve pastichen. Leve den.

Läs också ”Byggherrar med medel i tiden” ur Magasinet Neo nr 2/2007

Tips på övrig läsning 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |