Här är huset som ska göra Torsby attraktivare. Ett förortshus med sju våningar.
Har ni någon gång besökt Torsbys centrum? Det har jag. Och det är i sanning en nedslående upplevelse. Åtminstone med stadsplaneringsglasögon sett. Den ursprungliga stadskärnan är så sönderslagen och sönderbyggd att man blir milt sagt förvirrad. Men nu ska centrum bli attraktivare påstås det. Här ska nämligen byggas höghus.
– Det kommer att bli de högsta husen i Torsby. Jag tror att det här kommer att göra Torsby centrum mer attraktivt, sade Sven-Åke Pettersson som är VD för Torsby Bostäder i en artikel i NWT redan 2008.
–Bygget innebär en injektion av framtidstro i kommunen, säger Magnus Grude, projektchef på Skanska i en artikel i Fastighetstidningen.
Jo jag tackar jag. Som vanligt vet superlativen inga gränser.
Det talas om att ”förändra skylinen”. I säljbroschyren läser jag: ”En byggnad som kommer att påverka stadsbilden på ett som vi hoppas positivt sätt. Kanske förmedla lite av storstadskänsla i Torsby.”
Han hoppas. Och han tror. Att kanske….
Men nej. Nej. Och åter nej.
Egentligen hade det räckt att läsa rubriken på artikeln. Höghus som ska göra en söndertrasad stadskärna attraktivare. Vi har ju både hört och sett det förut. Och vet att det är kvalificerat struntprat. Herr Pettersson vet det ju till och med så väl att han i varje mening garderar sig med ett ”hoppas”, ”tror” eller ”kanske”.
Ni kommer att förändra Torsby skyline. Tveklöst ja. Det halvhöga, fristående sk punkthus med omgivande parkeringsplatser som ni just nu bygger kommer att bidra till att göra Torsby centrum än mer förvirrat och söndertrasat. Och istället för att förmedla ”storstadskänsla” så kommer huset att skrika FÖRORT! Det behövs ingen arkitektutbildning för att läsa det språket.
Om man avser att återskapa stadsmiljön och attraktiviteten krävs lite mer såväl geni och intresse för staden och stadsmiljön. Såväl från Torsby Kommun som från byggherrarna. Antingen saknar Grude och Petterson bådera. Eller också spelar de helt enkelt okunniga.
”Denna stads byggare Bob-arkitekter som inte begriper att vi bor i en liten glesbygd, och inte storstad, borde dra vidare!” skriver signaturen ”Förtvivlad Torsbybo” i NWT i maj 2008. Och jag kan inte annat än hålla med.
Peter Sörensen
Länsombud i Värmland
Svenska Byggnadsvårdsföreningen Byggnadsvårdsnytt 
Det finns fler som inte gillar vårat fina sjuvåningsförortshus.
Fåtal i Torsby tror på detta skytbygge.
Lite absurt att någon kan bli upphetsad över ett ontressant 80-talspunkthus helt utan arkitektoniska kvaliteter, och lika absurt att någon tycker att hus över en viss höjd ska vara förbjudna. Fast till Torsby flyttar man kanske just för att slippa alla illusioner om att man bor i en stad.
Bang on target beträffande huset Herbert. Ett ointressant 80-talspunkthus utan arkitektoniska kvaliteter är precis vad det är. Det är tyvärr den sortens skåpmatsarkitektur vi serveras här i Sverige idag. Oavsett var vi bor.
Hus över en viss höjd har i alla tider varit förbjudna i de flesta svenska städer. På 1700-talet var det två våningar, 1800-talet tre eller fyra. Och på det tidiga 1900-talet fem.
Att en i skala och utformning väl sammanhållen bebyggelse ger en harmonisk stadsmiljö det är väl känt. Enstaka höga hus i en stad med i övrigt låg bebyggelse är sällan en bra idé ur ett stadsmiljöperspektiv. Sett med exploatörens ögon ser det dock annorlunda ut. Deras preferenser styrs av ekonomiska kalkyler, och ju mer de kan pressa in på sin yta till en så låg kostnad som möjligt, desto bättre. Själva bor de ju inte i ens i staden.
Till Torsby flyttar man kanske för att man älskar den storslagna naturen bland Fryksdalens blånande berg. Eller för att man älskar skidåkning, har blivit kär i en vacker Fryksdaling eller fått jobb på Torsbys fina sjukhus. Kanske inte i första hand på grund av stadsmiljön som sådan. Den lämnar tyvärr mycket att önska.
Höghus står emellertid inte på den önskelistan.
”Hus över en viss höjd har i alla tider varit förbjudna i de flesta svenska städer”? Det undrar jag om det stämmer. Om det fanns en femvåningsgräns i Stockholm på det tidiga 1900-talet så hade man väl inte fått bygga t ex Kungstornen, G:a Riksarkivet, S:t Erikspalatset, Stadion eller Drottsgården.
Och harmoni sitter väl i betraktarens öga, men om du tittar på t ex Gamla stan så finns det ett flertal byggnader som avviker mycket markant i storlek, utformning och skala. Tycker du att t ex Slottsbacken därför är ”disharmonisk”?
Argumentet att höga hus skulle vara billigare att bygga än låga tror jag inte jag har hört från en höghusmotståndare tidigare. Du kanske tror att markkostnaden blir lägre för ett högt hus men si, så fungerar det inte i Stockholm i alla fall, och troligen inte i resten av Sverige heller. Marken kostar nämligen lika mycket för byggherren oavsett antal våningar, för priset sätts efter hur många kvadratmeter yta man avser att bygga, inte efter hur många kvadratmeter mark bygget tar upp. Trehundra lägenheter kan alltså byggas som en enda skyskrapa på en markplätt stor som en villatomt eller som hundra envåningshus över en yta på en kvadratkilometer. Gissa vilket som blir billigast för byggherren? (Bonusfråga: Hur många extra kilometer gator och ledningar måste kommunen bygga, och hur mycket extra måste man lägga på kollektivtrafik, snöröjning, gatubelysning osv?)
Beträffande höga hus och historia avseende Stockholm hänvisar jag till en annan blogg – http://fredmanpakvarnberget.blogspot.com/2011/01/hoga-hus.html
Samtliga de ”höghus” du refererar till är gamla, dvs från före 1930, och ligger integrerade i den befintliga kvartersstrukturen. Den typen av högre hus skulle jag gärna se flera av. Rätt placerade och utformade kan de skapa en välkommen variation och en sorts orientering i stadsrummets siluett.
Var sak har sin plats. Möblering i stadsrummet kräver sin man. Eller kvinna. Om den ska bli lyckad. Tyvärr lyckas allt för få med detta idag.
Jag är knappast ensam om att se detta. Du ser det ur ditt perspektiv, jag ur mitt. Undrar vad detta tillkortakommande kan bero på?
Kan du ge mig tre exempel på nybyggda höghus som du tycker funkar som goda tillskott i stads- och gaturummet? Vore intressant att se vad du gillar.
Ja, då är vi eniga om en sak – att höghus helst bör vara integrerade i stadsväven om de ska ligga inne i en stad. Samtliga mina exempel (utom Stadion) är just sådana, som i flertalet fall också utnyttjar svårbebyggda och kraftigt sluttande tomter som idag bara hade lämnats som slentrianmässig ”park”.
I Stockholm finns det inte många nybyggda höghus, men Waterfronten uppfyller integrationsidealen hyfsat på den sidan där det finns en gata att ansluta till (Klarabergsgatan). Åt och drack gott på Griffin där förra veckan t ex.
Hötorgscity funkar bra, och ännu bättre hade det fungerat om man hade struntat i att försöka bibehålla den ursprungliga marknivån med den numera avstängda terrassen två trappor upp från gatuplanet. Tors torn är tänkta att innehålla butikslokaler o d i gatuplanet och är helt omgärdade av gator så de uppfyller kraven också – dvs om inte stadens ohemula krav på mångdubbel betalning för tomten avskräcker alla potentiella byggherrar. Vad anser du om principen att en och samma tomt ska kosta tio gånger mer för ett 30-våningshus än för ett 3-våningshus förresten?
Ser man på 🙂
Visst finns det väl massor med höghus i Stockholm. Om än inte inne i det centrala city. De flesta uppförda som de punkthus som varken du eller jag tycks uppskatta.
Dina få goda exempel visar väl ändock på den problematik som höghustanken för med sig. Det blir sällan lyckat.
Problemen är i mina ögon i grunden två.
Det första är formatet. Höga eller volymmässigt stora byggnader tenderar ofta att slå sönder formatet i gaturummet eller stadsbilden. Både ur gaturumsperspektiv som i stadssiluettshänseende.
Det andra är svårigheten att få det gaturum där de träffar marken att bli trivsamt. Stora hus leder till stora skuggor och svårhanterligt långa och trista fasadkroppar i gaturummet. Ett trivsamt gaturum kräver både ljus, variation och korta kvarter med många alternativa vägar att välja.
I de äldre högre hus du nämnde inledningsvis har man hanterat båda dessa problemställningar på ett både insiktsfullt och bra sätt. I de två nyare, varav ett är från 1950-talet, har man lyckats mindre bra. Gatumiljön runt Hötorgsskraporna är en av Stockholms Citys mer mörka och förortslika. Och Waterfronten har fått mycket kritik för sitt överdrivet stora format.
Det finns något drömlikt utmamande över sk skyskrapor och inte sällan ser man bilder tagna från gatan som visar övre delen av dem, strävande mot en blå himmel. Hur många sådana bilder har vi inte sett av skrytbygget Turning Torso.
Alla som varit på plats i Västra Hamnen kan emellertid själva konstatera såväl hur ensam den höga vita pinnen står i ett i övrigt homogent lågbyggt område, närmast som en hög industriskorsten i ett industriområde. Samt hur kargt och fattigt det är i närmiljön runt huset, som ju är ett punkthus, satt vid sidan av kvartersstrukturen. Med en plastikirurgiklinik som närmaste granne.
Turning Torso, om något, är i skriande behov just av en plastikkirurg för att integreras i stadsväven. Men det uppdraget är naturligtvis en omöjlighet.
Tors Torn, som ju ännu bara är i skisstadiet, förefaller vara en sorts moderna försök att knyta an till den tradition i vilka Kungsholmstornen och S:T Erikspalatset byggdes. Även om formatet förefaller vara rejält uppblåst. Med den problematik som följer därmed.
Det är i sanning en utmaning att bygga levande stadsväv. Vare sig den är hög eller låg. Och i dagens Sverige finns det få som verkar mogna uppgiften. Om detta vittnar samtidens arkitektur tyvärr med all önskvärd tydlighet.
Här finns utrymme för en fördjupad diskussion. Den i särklass bästa litteraturen jag hittills hittat på området är Jane Jacobs bok ”The Death and Life of great American Cities” från 1961. Den borde alla som är intresserade av städer, stadsliv och stadsmiljö läsa.
Den förtätning som så många talar om idag lär för upp ämnet på agendan vid oräkneliga tillfällen. Går man okänsligt fram står stora värden på spel. Den läxan borde vi har lärt oss från 1950- och 60-talets saneringar av de svenska stadskärnorna.
Som jag sa så finns det inte så många bra moderna exempel i Stockholm av den enkla anledningen att det inte har byggts höghus i någon större utsträckning, och de få som byggts har varit typiska förortshus enligt Le Corbusier-mall. Tycker du avfärdar Hötorgscity lite orättvist — att platsen skulle vara mörk har då aldrig jag hört någon av de tusentals människor som befolkar platsen varje ljus timme klaga på. Vore den så dysfunktionell som du vill ge sken av så skulle ingen vistas där.
Waterfronten gränsar mot järnvägen åt ett håll och trafikleder åt två så det är omgivningarna som är problemet, inte byggnadskomplexet i sig. Estetiskt har det problem med skalan (läs min artikel i länken) men skala är inte samma sak som storlek. Att storlek i sig skulle vara ett estetiskt problem håller jag inte alls med om (då skulle Slottet anses som en av stadens fulaste byggnader) och själv tycker jag att en väl utformad byggnad som sticker upp och syns mer än ett kvarter bort tillför mer till stadsbilden än ett lägre hus, t o m om det inte följer kvartersstrukturen så väl — exempel Wenner-Gren Center, som lyfter Sveavägen på ett ganska urbant sätt, även 2 km från själva byggnaden. Detsamma gäller Torson, och då kan man förlåta att den t o m försetts med en vallgrav.
Och ursäkta att jag tjatar, men ser du några problem med att det är billigare för en byggare att slösa med marken än att hushålla med den ändå rätt begränsade resursen? Är det bra att vi har ett system som gjort Stockholm till en av världens mest utsmetade storstäder? Hittar du något i Jacobs skrifter som kan tolkas som en rekommendation att glesa ut städer med ekonomiska incitament?
Nog har det väl byggts massor av höghus i Stockholm? Även om du föredrar att inte nämna dem eller att kalla dem för några få förortshus. Men låt oss sluta argumentera om detta och låta folk själva få avgöra vad som är rätt och fel i detta avseende.
I mina ögon är inte hötorgshusen några bra exempel på höghus. De ”fem trumpetstötarna” tycker jag Stockholm klarat sig lika bra utan. Gaturummet ut mot Sveavägen är en allt annat än vacker eller trevlig miljö att vistas i. Den är styvmoderligt utformad som en tydlig baksida.
Att andra sidan, in mot shoppingstråket, fungerar bättre beror på det fundament av tvåvånings affärsbyggnader som placerats där, med utrymme för offentliga lokaler. Litegrann som tornen vid S:t Erik och på Kungsholmen. Huruvida dessa ingick i orginalkonceptet vet jag inte. Men det vet säkert du. Detta, och folkmängderna där till trots, tycker jag ändå personligen att det är en närmast förortsmässig miljö som lämnar mycket att önska.
Så till diskussionen om skala kontra storlek, som i för sig börjar bli av akademisk karaktär. Börja med Waterfront. Vad kom först? Huset eller platsens förutsättningar? Ett hus kan inte ses oberoende av den plats där det ska uppföras. Det blir befängt. Huset är för stort för platsen.Sedan kan du kalla det skala eller storlek. Faktum kvarstår.
Sedna lyfter du fram slottet och Wennergren center. Två ganska olika byggnader får man väl säga. Slottet är vackert och fungerar i kraft av den rymd som finns runt det. En rymd som ursprungligen var ännu större och framhävde det än mer. Sedan är det ju ett slott, med allt vad det innebär. Vilket knappast kan sägas om Waterfront.
Wennergren Center är en tydlig solitär med gott om rymd kring. Som en kul kommentar till en välbyggd befintlig stadsmiljö tycker jag den är intressant och välgjord. Fast det förutsätter ju att staden redan finns. Utan stadens i närheten hade Wennergren Center varit tämligen ointressant.
Så till sist till din kalkylfråga. Jag kände inte till att det låg till på det viset. Att man i princip alltså betalar någon avgift för hur mycket luftrum man vill använda. Utöver själva byggkostnaden. Låter litet märkligt. Exakt hur har tankegångarna bakom en sådan avgift sett ut? Vet du det?
Däremot är det väl helt naturligt att en tomt i ett bra läge med goda exploateringsvärden har ett högre pris en en i ett sämre läge.
Nu måste jag avsluta för iag. Tack för trevlig diskussion så här långt. Och trevlig helg på dig!
Nej, inte har det byggts några större mängder höghus i Stockholm – men jag börjar förstå att vi diskuterar olika saker. När du säger ”höghus” menar du ett hus med mer än 6 våningar, medan jag anser att det bör vara minst det dubbla för att förtjäna epitetet. Och förvisso är förorterna fulla med trista förortshus på upp till 12 våningar omgärdade av parkeringar och överbliven naturmark, men sådana var aldrig på tal när jag gav dig de tre exemplen du bad om på höghus som tillför något till stadsmiljön.
Och OK, du tycker att Hötorgscity aldrig skulle ha byggts eftersom det enligt dig är ”otrevligt” och alla butikerna och serveringarna mot Sveavägen ligger på en ”styvmoderligt behandlad”, ”tydlig baksida”, vad nu det innebär. Troligen stadens mest frekventerade bakgata i så fall, med några av stadens mest välbesökta butiker i ett av de allra dyraste lägena, men vad fasen. Kanske vi ska återuppbygga de trånga innergårdarna och utedassen som låg där innan man grävde bort åsen och anlade gatan? Jag tycker själv att det var ett ganska bra byte och att det blev betydligt bättre och urbanare stad av det.
Du säger att Slottet ”fungerar” och att SWB inte gör det, och subjektiva uppfattningar kan man ju inte argumentera emot, men jag får nog sätta ner foten lite när du säger att det skulle bero på att det är mer luft runt Slottet och att det skulle vara mindre än SWB till volymen. Det är det inte. Tittar du på SWB så ligger närmaste grannarna längre bort i alla fyra väderstrecken. Slottets tomt är tre gånger så stor som SWB:s och ställer du alla flyglar på högkant så får du ett komplex som är betydligt högre än SWB trots att basen är större. Volym är inte i sig ett problem, allt hänger på gestaltningen.
Vad gäller markpriserna kanske jag uttryckte mig otydligt, för det är inte luftrummet man betalar för utan byggnadsvolymen, oavsett hur den disponeras och oavsett hur mycket mark som går åt. Vill du bygga tusen lägenheter så kostar marken lika mycket oavsett om de tusen lägenheterna staplas ovanpå varandra i tusen våningar eller om de smetas ut som enskilda envånings småhus över (vad som annars kunnat bebyggas med) en hel stadsdel. Lite hårdraget, för alternativen blir aldrig så extrema, men sådan är principen. I andra länder kan man få tillbaka de höga byggkostnaderna för en skyskrapa på en central tomt, för tomtpriset är fast och höjs inte med våningsantalet. Icke så i Stockholm, här är systemet sådant att lönsamheten försvinner automatiskt när bygghöjden överstiger 1800-talsnivån, samtidigt som staden tvingas subventionera utsmetningen med gator och annan infrastruktur. Om det är avsikten eller en bieffekt ska jag låta vara osagt, men det är den främsta förklaringen till att Stockholm i princip saknar höghus och även till att det är så långt till jobbet för så många.
Byggnationen i Stockholm är säkert fortfarande intressant att diskutera men var det inte Torsby som nu var på tapeten?
Jag betvivlar inte att Torsby är sönderbyggt, men jag betvivlar starkt att det den refererade insändarskribenten efterfrågar är t.ex. fler kringbyggda småstadskvarter med lokaler i bottenvåningarna. Snarare att man rev av lite mer för att få in fler parkeringsplatser i direkt anslutning till Konsumentrén och gjorde något åt alla fotgängare och cyklister som bara är ivägen. Tyvärr. Jag har hittills aldrig sett en insändare från ett mindre samhälle där man önskat tillbaka den småstadsmiljö som tidigare fanns. ”Vanligt folk” saknar begrepp för att beskriva den miljön, saknar förståelse för vad det är som konstituerar en småstadsmiljö och de flesta saknar över huvud taget relation till den, uppväxta som de är på landsbygden, i villaområden och i 1960-talslängor. Det är därför vi ser så många exempel på märkliga radhusområden och konstigt placerade höghus när det är dags att förnya och förtäta i småstäderna. För folk vet inte bättre.
Det föreslagna höghuset är i alla fall usel stadsplanering.
Tragiskt!
Har mina rötter norr om Torsby och var som barn ofta med farmor i Torsby. Det är runt 50 år sedan. Då minns jag att det fortfarande fanns en hel del vackra hus utmed huvudgatan.
Så när man nu läser om att det finns planer på att det ska bli höghus i Torsby… ja då blir man ju först fundersam, sen kan jag inte annat än bara skratta åt galenskaperna.
För att vara lite ironisk – värmlänningar är bra på det – riv alla gamla trähus, riv allt och gör om hela rasket till ett Las Vegas med betong, glitter och neon. Men varför bara 7 våningar? Dra på nu ordentligt, klå Turning Torso på höjden och bredden och bygg minst fem hus. Sen kan ni fylla husen med hela ”byggda”.
Kanske tur att man köpte ett sekelskifteshus i Sunne i alla fall. Detta 50-tals renoverades, men är nu på väg tillbaka med ömhet och passion för det vackra.
GB
Ska den heta ”Turning Torsby” kanske… Oj vilken attraktion det kommer att bli – tror gubbarna. Men tyvärr kommer de flesta åka till Elvis cafét i Östmark istället för att åka upp till det syrefattiga plan 7. /gb