New York-känslan. Alltid detta tjat om New York-känslan.

Bild2

När kommunalpolitiker eller byggherrar förordrar att bygga högt, och det gör de ju allt oftare i dessa tider, talar de inte sällan om att de vill skapa en ”New York-känsla”. I Karlstad där jag bor kallade Sture Emanuelsson, en av stadens största exploatörer, nyligen två planerade (av honom) punkthus med en öppen stenlagd yta mellan för ett ”Manhattan i miniformat”.

Bild1

Artikelförfattaren ställde ingen motfråga. De gör ju sällan det numer. Jag undrar om någon av dem någonsin varit på Manhattan. Det har jag. Många gånger. Och det jag mest förknippar med Manhattan är det intensiva folklivet på gatunivån. Och så är det det faktum att här finns så många vackra hus.

Bild6

Då tänker jag framför allt på gamla hus. Både höga och låga. Här finns t ex massor av bedagade skönheter från det sena 1800-talet. Jag älskar dem för den karaktär de ger denna megastad. Helst drar jag mig mot Soho, Greenwich Village eller det nytrendiga Nolita.

Bild4

Här är merparten av husen från förra sekelskiftet, 3-5 våningar höga i rutnätskvarter med korta kvarter och fasader i gatuliv. Inte sällan med trädkantade gator. Och överallt med ett myller av små butiker i gatuplanet. Det, om något, är vad jag förknippar med New York. Och det är, tycker jag, något som de som planerar staden borde ha mer fokus på än på husens höjd.

Sedan har jag inget emot ett högre hus här och där. Sådana har de också en hel del av i New York.

Sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. Arrogansen regerar i de svenska kommunerna. Då som nu.

dd

Sjöbefälsskolan i Malmö, byggd 1881 efter ritning av John Smedberg.

I Sydsvenskans serie ”Det försvunna Malmö” hittar jag historien om sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. När jag ser det blir jag både oerhört arg och oerhört ledsen. Den vackra skolbyggnaden är för all framtid utraderad. Och ersatt av ett synnerligen undermåligt, nästan föraktfullt, arkitektoniskt gestaltat p-hus. Bara en kommunal förvaltning kan åstadkomma något så korkat och undermåligt.

dd

Samma plats idag. P-hus uppfört 1972 efter att sjöbefälsskolan rivits.

Sjöbefälsskolan revs 1972. Tyvärr ser jag det som skedde med den fortgå även i detta nu. Jag ser det i Stockholm, Luleå, Umeå, Enköping, Kristinehamn, Nykroppa, Sunne och Karlstad. Det pågår i hela vårt land. Jag ser sorgen och uppgivenheten i bybornas ögon. Och jag ser arrogansen i politikernas och tjänstemännens. Det handlar om en stads- och kulturmiljöförstörelse av stort format. Och personligen skulle jag vilja se ett nationellt uppror kring det som pågår.

dd

Navigationsskolan igen. Kanske skulle svenska stadsplanerare behövt gå där?

Jag gör vad jag kan för att lyfta frågan på nationell nivå. Jag har skrivit debattartiklar som publicerats i rikstäckande tidningar och som via Svenska Byggnadsvårdsföreningen skickats till riksdagen, regeringen och till alla kommunstyrelser i Sverige. Och jag har fört fram larmrapporten till självaste riksantikvarien Lars Amréus på ett personligt möte i Stockholm. Och varhelst jag ser det i mitt hemlän Värmland, gör jag vad jag kan för att rycka till bybornas undsättning.

Men. Det räcker inte.

dd

Rivning i Norrtälje 2012. Samma sak sker över hela Sverige. Bildlänk

De höga herrarna och damerna tycks inte ta frågan på allvar. Varken i riksdagen, på riksantikvarieämbetet, på länsstyrelserna, muséerna eller i kommunhuskorridorerna. Personligen känner jag en enorm stress och frustration över det jag ser ske.

En hel nation som passiva står och ser på medan stad och landsbygd berövas sin identitet och sitt kulturarv. Vad är det för en nation?

Slottner slår ett slag för pastischer. Man kan bli kristdemokrat för mindre.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga i gammal stil.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga hus i klassisk arkitekturtradition, sk pastischer.

Efter att ha tagit omtag på min twittersatsning i avsikt att försöka nå ännu längre med min mission för att lyfta kulturarvets roll i samhällsplaneringen samt för att lyfta intresset för den klassiska arkitekturen, djupdyker jag nu i twitterflödet, och hittar mycket intressant. Som t ex de tre citaten nedan, hämtade från en debatt om stadsplanering i Stockholm i regi av Sveriges Arkitekter, som hölls här om kvällen. Det första fick mig nära nog, åtminstone för ett ögonblick, att överväga att bli Kristdemokrat.

Erik Slottner slår ett slag för fler pastischer inom arkitekturen.

På en fråga från stadsmiljöforskaren Alexander Ståhle, om hur man via stadsplanering kan minska segregationen, lär kristdemokraten Erik Slottner bland annat ha svarat ”att vi inte ska vara rädd för pastischer”. Samma uppfattning har vi här på ByggnadsvårdsNytt torgfört många gånger. Och för inte så länge sedan publicerade stadsmiljönätverket Yimby ett debattinlägg av mig på samma tema. Den klassiska arkitekturen är en rik källa till inspiration, både form- och konstruktionsmässigt. Och jag applåderar Erik Slottner för att han lyfter frågan. Den svenska rädslan för pastischer är, vilket jag påtalat mången gång, både fånig, inskränkt och dum.

02

Men Slottners uttalande är inte det enda jag reagerar positivt över. Även Regina Kevius, kommunpolitiker för Moderaterna och stadsbyggnads- och idrottsborgarråd i Stockholm, lär ha sagt bra saker. Som t ex att ”Arkitekten måste ta större plats! Jag pratar oftast med byggherrar som tänker snabba vinster”. Även detta är så sant som det är sagt. Staden måste byggas utifrån samhällets och människornas bästa. Inte utifrån vad som bäst byggherrarnas kortsiktiga ekonomiska intressen. Och där har den akademiska samhällsbyggnadsprofessionen, i form av bl a arkitekterna, precis som Kevius säger, en mycket viktig roll att fylla. Det tjänar i längden alla, även byggherrarna, på.

Sammantaget är detta kloka ord som lovar gott för framtiden för den svenska stadsbyggnadsdebatten. Förutsatt naturligtvis att Adam och Regina menar allvar med vad de säger, och fortsätter driva på i dessa lovvärda ambitioner. Men det tror jag att de gör. I alla fall tills motsatsen bevisats.

PS. Att realisera promenadstaden och bygga innovativt för unga låter också som lysande idéer av Slottner. Men det är en annan historia. DS

Äldre. Mindre. Bättre. Varför stadsmiljöer med inslag av äldre fastigheter ger vitalare städer.

Text

Amerikanska The Preservation Green Lab of the National Trust for Historic Preservation har i dagarna släppt en ny rapport med namnet ”Äldre. Mindre. Bättre.” En studie av hur byggnaders och kvarters åldersmässiga sammansättning påverkar stadens vitalitet.

Genom statistisk analys av den bebyggda strukturen i tre stora amerikanska städer konstaterar forskarna att etablerade stadsdelar med en blandning av äldre, mindre byggnader får högre testvärden än områden med med större och nyare bebyggelse när det gäller en rad ekonomiska, sociala och miljömässiga parametrar.

Flera icke-kedje-verksamheter

SLUTSATS 1: Flera icke-kedje-verksamheter

Unga människor behöver gamla byggnader
Några av slutsatserna man kommer fram till är kanske mindre överraskande, som att äldre, funktionsblandade områden upplevs som mer promenadvänliga. De är det på grund av sin design, för det var så människor förflyttade sig när de byggdes. Eller att unga människor älskar gamla byggnader. Du hittar inga vinylaffärer eller tatueringsstudios i en nybyggd kontorsbyggnad. Det är heller ingen överraskning att nattlivet är mest livfullt på gator med en åldersmässigt blandad bebyggelse.

I områden med åldersmässigt blandad bebyggelse i San Francisco och Washington DC har man kunnat konstatera en större mobiltelefonaktivitet på fredagskvällar. Samma sak, plus en högre grad av verksamheter öppna efter kl 22 har man sett i områden i Seattle med äldre, mindre byggnader.

Fler jobb i småföretag

SLUTSATS 2: Fler jobb i småföretag

Nya företag behöver äldre byggnader
Områden med äldre fastigheter erbjuder billiga och flexibla lokaler för alla typer av entreprenörer eftersom hyrorna och driftskostnaderna ofta är klart lägre. De kreativa näringarna frodas i äldre, funktionsblandade kvarter eftersom de är i allmänhet både intressantare och roligare att vistas i.

36,8% fler jobb per kvadratmeter

SLUTSATS 3: 36,8% fler jobb per kvadratmeter

Täta städer behöver äldre byggnader
Äldre, kommersiella och funktionsblandade områden innehåller en dold densitet. Förr i tiden visste man verkligen hur man skapade utrymme för mycket folk. De gamla fastigheterna är ofta väldigt effektiva eftersom de har så få allmänna ytor och då de ofta huserar mängder av hyresgäster i låga men tätt stående byggnader.

Gator med en blandning av äldre och nyare bebyggelse i Seattle, San Fransisco och Washington DC har en högre andel hyresgäster och fler verksamheter per kommersiell kvadratmeter än gator med stora, nya byggnader. I Seattle och Washington DC har samma områden dessutom avsevärt fler anställda per kommersiell kvadratmeter.

Fotnot: Artikeln är en fri översättning av en amerikansk artikel som återfinns här. Mer information om samt nedladdning av den kompletta rapporten görs här.

Årjäng. Fyra år och åtta miljoner kronor senare.

Årjäng1

Är det här ett torg? Eller bara en stensatt yta mellan några fula hus? Foto: SVT

För flera år sedan skrev jag en artikel om hanteringen av Årjängs torg, rubricerad ”När stadens gator och torg blir till handelsvaror. Exemplen Bollnäs och Årjäng”. Nu står det nya torget, som man kallar det, klart. Och det råder tydligen delade meningar om hur bra det blev. Det förstår jag. Jag tycker synd om Årjängsborna när jag ser bilderna i ett reportage från SVT rubricerat ”Delade meningar om Årjängstorg”. Och jag drar mig till minnes stadsbyggnadsforskaren och flitigt anlitade föreläsaren Alexander Ståhles ord från hans föreläsning här om året på Stadsbyggnadsdagen i Karlstad.

”Ett torg är som en tavla. Fast tvärtom. Det är ramen som är det viktiga”.

Årjäng2

– Alla tycker det är väldigt roligt att det äntligen har kommit ett torg till Årjäng igen, säger Peter Månsson, kommunens samhällsbyggnadschef. Foto: SVT

Det känns som om alla som varit involverade i planeringen av Årjängs Torg borde ha lyssnat på Alexander Ståhle innan de satte igång projektet. För här i Årjäng ekar hans ord tomt över den öde, stenklädda ytan man kallar ”torg”.

En stensatt yta omgiven av fula saker blir nämligen inte ett torg, hur många fontäner man än ställer ut på den, och hur många miljoner man än spenderar på den. Sånt ser folk, oavsett vad du säger i TV, samhällsbyggnadschef Peter Månsson. För snus är snus, om än i gyllne dosor.

Ett litet vitt hus i ett vägskäl. Men ett stort och viktigt vägval för Arvika.

Värdefull eller inte? Bocken 8 med adress Kyrkogatan 40A i Arvika. Foto: Leif Höök

Varje gång jag besöker värmländska Arvika blir jag lika positivt överraskad. Ja faktiskt lite smått förälskad. I de kvarter som utgör stadskärnan finns en intimitet och ett småstadsgemyt som gått förlorat i snart sagt varenda svensk stad. Pampiga stenhus från sekelskiftet står sida vid sida med vackra gamla trähus och väderbitna innergårdsmiljöer. Att besöka Arvika är, åtminstone för dem av oss som är uppvuxna i små eller medelstora städer, litegrann som att komma hem. Här finns en småskalighet som gör att människor möts. Och jag ser vid varje besök att jag delar min förtjusning med andra fotvandrare jag möter.

Sett i ett större sammanhang är detta naturligtvis en stor resurs. Historiskt välbevarade, småskaliga och promenadvänliga stadskärnor av den typ Arvika har är mycket sällsynta och detta faktum kommer att kunna göra Arvika allt mer attraktivt för varje år som går. I alla fall om man förstår att värdesätta och förvalta dessa egenskaper.

Lyfter man blicken och tittar på t ex USA kan man nämligen se en tydlig sådan trend. Städer med denna typ av miljöer ökar idag allt mer i attraktivitet, i synnerhet bland unga och välutbildade. I alla fall på de platser där de styrande politikerna gjort sin internationella stadsplanerings-hemläxa och kombinerat förvaltandet av den småskaliga, kulturhistoriska stadsmiljön med andra offensiva satsningar för att attrahera unga människor.

Men. Det är i sanning ingen enkel resa. Och den kommer att kräva både mod och insikt hos de styrande. Olika typer av röster kommer av och till att höjas för att förmå staden att offra en historisk miljö i taget för att ”utveckla” staden. De kommer att hävda att just det huset inte är ”så viktigt”. Att det är ”omöjligt” eller ”olönsamt” att renovera. I precis den typen av vägskäl kommer Arvikas förmåga att värna stadens historiska miljöer att provas tusentals gånger.

Arvika_01

Berikar eller belastar huset platsen? Kan man utveckla utan att riva? Foto: Google

Ett sådant aktuellt vägskäl handlar om ett vitt, vackert och välbevarat gammalt trähus i branten mittemot biblioteket. I detta gatuparti hänger det småskaliga, kulturhistoriska uttryck som utgör Arvikas identitet idag på en synnerligen skör tråd. En utveckling av den här miljön borde därför, kan man tycka, inledas med att undersöka hur man kan förvalta och förädla just det detta gamla hus symboliserar. Inte med att riva det.

Rom byggdes inte på en dag. Historiskt har de styrande i Arvika, i mer eller mindre nära dialog med byborna, och trots politiska meningsskiljaktigheter, lyckats navigera både klokt och ansvarsfullt. På typiskt Arvikamanér har man, i de allra flesta fall, lagt prestigen på hyllan, haft stadens bästa för ögonen och mod att tänka både till och om. Om detta bär den vackra stadskärna man idag har tydligt vittne.

Jag hoppas att man fortsätter på den vägen. På den tror jag nämligen Arvika kan nå riktigt långt.

Stadsmiljöhälsningar från en av många Arvikaälskare,

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

Hembesök hos Gert Wingårdh. Kan det vara något?

b0aa1d20bc0504bdb8f9da7e02f4b865634

Foto: Karin Wildheim

Läste just rubrikenHemma hos Gert Wingårdh” bredvid en bild på en kritvit avskalad interiör – och klickade på den i hopp om att få mina fördomar om den tv-aktuelle Herr Wingårdh, vars ofta monumentala arkitekturstil jag inte är någon stor älskare av och vars sätt att ofta ganska brutalt förhålla sig till kulturarvet jag rakt inte delar, bekräftade. Men se.

42e9885a979a6d1e422be6b95c542d27d22

Foto: Karin Wildheim

Interiören i parets sommarstuga i det förvisso kan tyckas väl brutalt ombyggda gamla huset, är riktigt, riktigt snyggt i sin, kanske stundtals väl hårt drivna men ändå, enkelhet. Här finns en inbjudande och omhuldande rumslighet som jag både tilltalas och överraskas av. De stora fönstren och utblickarna är…hmmm….riktigt trevliga.

e3e39ea853d9cf7dd272f17bb1f0590bf0d

Foto: Karin Wildheim

Nästan lika trevliga som mitt eget q-märkta sekelskifteshus på Strand i Karlstad, med högt i tak, höga spröjsade fönster, kakelugn, knarrande parkettgolv och rasslande grusgång och hundraåriga syrener innanför de smidda jugendgrindarna. Fast bara nästan🙂