Jag har sett ljuset. På Öckerö utanför Göteborg.

Bild

Jag har sett ljuset. På Öckerö utanför Göteborg har snickarna på Ocean finsnickeri och båtbyggeri AB (Malle, Staffan mfl) tillsammans med ägarna Andrea och Elisabeth Belgrano med säker känsla och kunniga händer påbörjat restaureringen av Elisabeths mormors gamla sekelskiftesvilla.

Bild

Vägvalen har som alltid i denna typ av projekt varit många. Men ägarna har varit djärvt kompromisslösa i sin önskan att återskapa den forna idyllen. Och de har alldeles uppenbart valt hantverkare som varit mogna uppgiften. Facit ligger i historien, säger Martin ”Malle” Andersson på Ocean Finsnickeri när jag ringer honom för att framföra en väl förunnad eloge både till dem och ägarparet. Och visst är det så.

Bild

Men man har också fattat mängder med kloka beslut. Som att bara byta det som verkligen behöver bytas. Inte (helt i onödan) tilläggsisolera en timmerstomme. Och inte räta upp alla skevheter. Resultatet är inget mindre än sagolikt. Faktiskt det bästa exempel på restaurering jag sett det senaste decenniet. Hatten av och en stor eloge för ett fantastiskt arbete. Ska bli kul att följa fortsättningen. Det får bli en resa till västkusten i sommar.

Annonser

Två nedlagda mackar, en tom villa, en rivningstomt. Och ett systembolag. Välkommen till Storgatan i Kil.

Spisbrödsfabriken_01_web

Personalen på gården framför den nu rivna Kil Spisbrödsfabrik på Storgatan.

För fem år sedan väckte jag debatt när jag skrev ett fotoreportage, som jag också sände till lokaltidningarna, om hur den gamla Spisbrödsfabriken, mitt inne i Kils centrum, stod och förföll. Förföll var faktiskt bara förnamnet. Den var i ett sanslöst vandaliserat och bedrövligt skick. Än värre var det faktum att delar av fastigheten visade sig vara bebodd.

Spisbrödsfabriken_01_b_web

Närbild på personalen och den idylliska gårdsmiljön.

Förfallet till trots var det en förtjusande fastighet som om den visats den minsta varsamhet mycket väl haft potential att kunnat utvecklas till en miljö som berikat Kils i övrigt, milt sagt, bedrövliga centrumgata.

Men den yrvakenhet och okunnighet som de ansvariga politikerna och tjänstemännen visade när det begav sig 2008, verkar, hur obegripligt det än låter, ha fått fortsatt prägla stadsplaneringen i Kil. Den gamla spisfabriken är nu ett minne blott. För alltid utrotad ur Kils gaturum. Ur Kilsbornas medvetande verkade den dock vara utrotad redan 2008.

Spisbrödsfabriken_02_web

Kils Spisbrödsfabrik från spårsidan. Samma byggnad, i en annan, stoltare tid.

Under tre kylslagna höstdagara har en grävmaskin gjort processen kort med den gamla fastigheten. Inte en pinal har räddats undan. Kakelugnar, originaldörrar och massor av andra spännande detaljer från tiden plöjdes brutalt ner bland rivningsmassorna, i bästa 60-talsmanér. Ingen verkade det minsta intresserad. Nu som då.

Nu består, för att citera en vän med lokal anknytning, ortens paradgatas norrsida av en gammal bilhall som står näst intill tom, två nedlagda mackar, en tom villa, en rivningstomt. Och ett systembolag. Mycket attraktivt. Vad är månne planen?

Spisbrödsfabriken_02_b_web

Kils Spisbrödsfabrik. Då en ganska imponerande syn med sin dekorerade fasad.

Det är beklagligt och sorgligt att man i Kil inte ens förstår värdet av att bevara de få kvarvarande miljöer som minner om ortens historia och fortfarande har potential att berika stadsmiljön. Ansvariga tjänstemän och politiker imponerar sannerligen inte i detta avseende. Och Kils alltmer urvattnade stadsmiljö och invånarna som trampar dess gator betalar priset.

PS. De vackra historiska bilderna i reportaget har jag fått från dottersonen till den kvinna som tillsammans med sin man drev fabriken. Bilderna har han fotograferat från tavlor som hänger på väggen hos hans mamma. Hans mormor, som drev fabriken, lever än idag och är över 90 år gammal. Alla bilderna går att se i större format om du klickar på dem. DS

Vem vill simma i ett badhus utan vatten?

Broang_2

Kristinehamns välbyggda och vackra badhus. Mitt i stan. Rivet 2012.

Syskon startar saluhall i gammalt godsmagasin i Malmö, ser jag i ett intressant och inspirerande teve-inslag på Sydsvenskan. Två syskon vandrar runt i vad som närmast liknar en ruin, och pratar sig varma för sina saluhallsplaner. Deras entreprenöriella låga lyser som en fyrbåk. Det är underbart att se.

I de allra flesta städer hade något sådant varit omöjligt. Inte för att idén i sig var för dålig. Utan för att man där redan sedan länge rivit alla de gamla byggnaderna. Skapande förstörelse kallar han det visst, stadsmiljödebattören och fd Karlstadkillen Jan Jörnmark. Som om förstörelsen var lika viktig som skapandet.

Salu_01

Betelkapellet, mitt i orten Sunne i Värmland. Kommunen vill riva. Klicka för stor bild.

Vem vill simma i ett badhus utan vatten, minns jag att han kommenterade i en lite avmätt ton, när jag förde ett bevarande av Kristinehamns vackra badhusbyggnad på tal i samband med att vi båda höll var sitt föredrag på Stadsarkitektdagen i Norrköping för några år sedan.

 

Idag ser vi i allt högre grad hur de gamla byggnader som faktiskt finns kvar närmast fungerar som magneter för olika former av verksamheter. Inte sällan. precis som i  Malmö, inom den kreativa upplevelsesektorn. I de gamla fastigheterna finns massor av själ och historia inbyggt i väggarna som skapar atmosfär och attraktionskraft i sig. Och det redan byggda ger dessutom oftast lägre byggkostnad än ett nybygge. Ekonomisk och ekologiskt.

Salu_02

Enköpings Stadshotell. Mitt vid stora torget. Rivet 2012. Klicka för stor bild.

Allt fler stadsmiljöforskare talar nu om en tydlig trend, nämligen att morgondagens stadsbor och turister kommer söka sig till genuina miljöer. Att de tröttnat på de till förvillelse likadana sk ”clone cities” – dvs klonstäder där man sedan länge rivit bort stadens historiska själ och karaktär och ersatt dem med sterila, exklusiva bostadsområden och höghus som skall markera än det ena, än det andra, och ”sätta staden på kartan”. Och de städer och orter som har haft modet och har nöjet att ha gamla fastigheter och miljöer kvar kan därmed mycket väl visa sig bli morgondagens vinnare.

Skärmavbild 2013-11-20 kl. 19.21.55

Sädesmagasin i skånska Svalöv. Rivet 2013 trots många protester. Klicka för stor bild.

Så. Vem vill simma i ett badhus utan vatten? Ska man tro forskarna så är det en allt större skara människor. Och jag vet i alla fall två. Nina och Martin Karyd. Jag älskar deras entreprenöriella energi och magkänsla. Och jag har en känsla av att ganska många kommer att vilja besöka deras ”badhus”. Och av att det här bara är början. För det smartaste skapandet bygger nämligen inte på förstörelse av det befintliga. Utan på förnyelse av det.

FOTNOT. Läs tidigare artiklar om nämnda fastigheter:
5 april 2012 | K-märkt magasin skall rivas till varje pris. Går prestige före bättre vetande i skånska Svalöv?
5 dec 2010 | Bevara det vackra Broängsbadet. Sätt punkt för skövlingen av Kristinehamns stadsmiljö.
16 mars 2010 | En kallhamrad uppvisning i konsten att mala ner folkviljan. Nu river Peab Enköpings Stadshotell
4 feb 2010 | Rivningen av Enköpings stadshotell. Ett lågvattensmärke i det svenska stadsbyggandet.

En bild säger mer än tusen ord

Foto Gudrun Romeborn

Foto Gudrun Romeborn

Välkommen till en länsombudsdag där vi använder kameran som verktyg för att berätta eller föra fram ett budskap!
Att kunna fånga en stämning eller en kvalitet i en miljö, föra fram eller skapa en berättelse är användbart i din roll som länsombud, kanske även i ditt yrke eller privat.

Vi träffas på Röda Sten Konsthall (en f d panncentral) i Göteborg lördagen den 26 okt (kl 10-16) för att lära oss hur man kan ta bilder som berör. Visuell kommunikation, kamerateknik, komposition, ljus är viktiga delar som vi tar upp. Och så går vi förstås ut i den fina miljön runt Röda Sten och provar våra vingar.

Vår lärare är Gudrun Romeborn, en erfaren fotograf som bl a undervisar vid olika folkhögskolor och utbildningar. Hon är b la en berest dokumentärfotograf.

Utbildningsdagen är kostnadsfri för dig, men du står för din egen resa. Kanske kan du passa på att kombinera din resa till Göteborg med annat. På Röda Sten Konsthall pågår Göteborgs Internationella Konstbiennal. Från kursen i Storytelling som vi hade i januari i Stockholm, var en uppskattad del i dagen också nyttan och glädjen att träffa styrelsemedlemmar och andra länsombud och utbyta erfarenheter och ideér.

Anmäl dig till Lovisa Rörström på lovisa.rorstrom@byggnadsvard.se, senast den 15 oktober.
Varmt välkommen!

Peter Sörensen, länsombud i Värmland, en av tre mottagare av Värmlands Museums diplom för God Byggnadsvård 2012

Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård delas ut varje år

Under Kulturarvsdagen i Karlstad den 9 september delade Värmlands Museum ut sina årliga diplom för god byggnadsvård. Utöver föredömligt restaurerade hus hade man i år fokuserat på individer som gjort opinionsbildande insatser. Bland de tre som tilldelades årets diplom fanns förutom Ekaterina Lindberg och Kerstin Stenberg även Svenska Byggnadsvårdsföreningens länsombud Peter Sörensen.

Nedan följer Värmlands Museums bakgrunder och motivationer:

Peter Sörensen, Karlstad
I början av 2000-talet flyttade Peter Sörensen tillbaka till hemstaden Karlstad. Med det nyinförskaffade huset föddes ett intresse för praktisk byggnadsvård. Samtidigt väcktes frågor kring stadens utveckling liksom bygglovsprocessen och bristen på varsamhet. Snart blev Peter Sörensen ett flitigt förekommande namn på lokaltidningarnas debattsidor och genom ett aktivt bloggande om både byggnadsvård och stadsbyggnadsfrågor har Peter etablerat sig som en viktig aktör inom kulturmiljöområdet både regionalt och lokalt. Peter Sörensen är den ledande kraften bakom lobbyorganisationen Operation karlstad och utsågs 2009 till årets byggnadsvårdare av Svenska byggnadsvårdsföreningen.

Peter Sörensen tilldelas Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård för ett tillsynes outsinligt engagemang för kulturmiljövård i stort och smått, för sina betydande insatser för att öka medvetenheten och tillämpningen av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer samt bidrag till stadsbyggnadsdebatten, som en motvikt till en många gånger förhastad, exploatörsstyrd stadsplanering samt som förespråkare för en traditionell funktionsintegrerad stad där nyskapande sker utifrån stadens unika värden.

Kerstin Stenberg, Kristinehamn
Vid 1980-talets början uppstod frågan om rivning av Källgårdsskolan i Kristinehamn där Kerstin Stenberg hade sin arbetsplats. Rivningshotet gav upphov till bildandet av Föreningen byggnadskultur i Kristinehamn med syfte att värna den kulturhistoriskt betydelsefulla bebyggelse som ännu fanns kvar samt att sprida information om stadens historia. Kerstin valdes till föreningens första ordförande och förblev i den rollen fram till 2008. Under åren har föreningens verksamhet utökats med flera utställningar, praktiskt byggnadsvård, olika temadagar m m. Kerstin Stenberg är fortsatt aktiv och bidrar i högsta grad till en livaktig verksamhet.

Kerstin Stenberg tilldelas Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård för ett tre decennier långt engagemang för det byggda kulturarvet i Kristinehamn, för att hon prestigelöst fortsatt gått i bräschen för ett bevarat kulturarv i både medgång och motgång, samt för sin öppenhet i sitt engagemang där nya vägar och tankar prövas, och sin förmåga att identifiera och uppskatta sin egen generations bidrag till kulturarvet.

Ekaterina Lindberg, Karlstad
År 2004 köpte Ekaterina Lindberg och hennes dåvarande man ett anspråkslöst rödfärgat trähus på Smålandsgatan 7 på Tormestad i Karlstad. Huset är ett av områdets allra äldsta, uppfört år 1905, men hade genom ovarsamma renoveringar förlorat sitt ursprungliga utseende och på så vis mycket av sitt kulturhistoriska värde. Utgångspunkten var redan från början att försöka återföra huset till ett mer ursprungligt och tidstypiskt utseende samt att byggnaden skulle diktera villkoren och att arbetet därför skulle få ta tid. Fönster och kompletterande dörrar har huvudsakligen köpts begagnat och den hyvlade panelen har specialbeställts från ett mindre sågverk i Gästrikland. Efter många år av interiöra arbeten har Ekaterina äntligen kunnat slutföra den exteriöra förvandlingen till många passerandes uppskattning.

Ekaterina Lindberg tilldelas Värmlands Museums diplom för god
byggnadsvård för en väl utförd restaurering, gjord efter husets villkor och med stor respekt för bevarade originalytor och detaljer samt husets ursprungliga utförande utan att tumma på moderna krav på komfort och funktionalitet.  Området Tormestad har härigenom berikats med en tydlig länk till dess äldre historia. Huset utgör på så vis ett bidrag till en attraktivare livsmiljö, där avläsbara årsringar speglar områdets utveckling.

Läs också ”Prisade för god byggandsvård” ur NWT den 10 sept 2012

K-märkt magasin ska rivas till varje pris. Går prestige före bättre vetande i Svalöv?

Svalov_1

RIVNINGSFÄRDIGT? Carl Bergendorrf, som tagit bilderna i detta inlägg, är managementkonsult och affärsutvecklare med intresse för kulturmiljö. Av alla platser jag  besökt, är magasinet i Svalöv det som har varit i särklass bäst skick, säger han.

I skånska Svalöv står i detta nu kampen om ett gigantiskt sädesmagasin, en del av det gamla Sveriges Utsädesförening, uppfört vid tiden kring förra sekelskiftet. Kommunen har, trots att kritiska röster funnits och trots att både Regionsmuseet och Länsstyrelsen anser att magasinet har ett “högt kulturhistoriskt värde”, fattat beslut om en rivning.

Magasinet är betydelsefullt för bebyggelsemiljön i Svalöv och en av nycklarna för att förstå växtförädlingens omfattning, skriver bebyggelseantikvarie Henrik Borg i Regionsmuseets utredning från 2008. Magasinets tekniska skick är i stort sett gott, fortsätter han. Taken är omlagda med papp under 1990-talets mitt. Bortsett från enstaka bortfall av tegel, fogar och mindre sprickor finns inga skador i murverket, konstaterar Borg.

Starkt drivande bakom rivningsbeslutet har ett antal tunga namn i kommunen, kommunalråden Gunnar Bengtsson (tillika kommunägda Svalövs Lokalers styrelseordförande) samt Karl-Erik Kruse, varit. Och de har haft starkt understöd från fastighetsägaren Svalövs Lokaler via vd Bo Gripsten. Beslutet har, hävdar trojkan, ekonomiska orsaker. Man vill, säger man, ta ansvar för kommunens ekonomi.

Svalov_2

FÖRRÅD FÖR EMMAUS? Hösten 2010 visade företaget Emmaus intresse för att hyra magasinet för sin verksamhet. Någon återkoppling från kommunen skedde aldrig. Istället drev man strax därefter igenom ett rivningsbeslut.

I sin argumentation för en rivning har man först ställt en beräknad rivningskostnad på 3-5 mkr mot en av Bo Gripsten beräknad kostnad för en renovering på 75 mkr. Då en sådan renovering, säger man sedan, kostar 25 gånger mer än en rivning har vi funnit att en rivning är den enda ekonomiskt försvarbara utvägen. Denna argumentation är emellertid synnerligen ihålig och förefaller mest vara en lek med fabricerade siffror avsedd enkom att frambringa ett beslut om rivning.

Jämför man istället den kalkylerade rivningskostnaden på 5 mkr med de senaste fem årens genomsnittliga årliga driftskostnad på ca 70 000 kronor innebär detta att man alltså är villig att betala ett belopp motsvarande 70 års driftskostnad för att riva magasinet. En regelrätt besparing i kommunens budget inträffar sålunda först år 2082. Dvs långt efter att såväl Bengtsson, Kruse och Gripsten lämnat detta jordeliv, även om de är gjorda av aldrig så segt virke.

Svalov_3

SAKRAL MILJÖ Att kulturvärlden i Svalöv tagit kamp för magasinet och ser vilka möjligheter det rymmer är lätt att förstå av av de vackra bilder Carl Bergendorrf tog när han utan tillstånd tog sin in i huset. Miljön härinne är närmast sakral, säger Jenny Wenhammar, konstnär och en av förgrundsgestalterna i kampen för ett bevarande.

Utslaget per månad är kostnaden för att behålla magasinet i sitt nuvarande skick sålunda ca 6000 kronor, dvs ungefär som för en normal villa. Det borde väl, kan man som utsocknes tycka, vara en tämligen smal sak att hitta någon som vill hyra ett lager på 5000 kvm med vidhängande inredd kontorslokal, strategiskt beläget intill järnvägsspåret, för en så modest kostnad. Till och med i Svalöv.

En sådan lösning skulle redan från dag ett generera samma kommunala besparing som Bengtsson & co:s rivningslösning kräver 70 år för att ge. De fem miljonerna som rivningen beräknas kosta skattebetalarna borde rimligen kunna användas till något avsevärt mer kreativt och uppbyggligt.

Hösten 2010 visade second-hand-företaget Emmaus, med 15 anställda, intresse för att hyra magasinet efter en rundvandring med fastighetsägaren och ett antal andra kommunala representanter. Lokalen passade Emmaus perfekt i princip som den såg ut och man var villiga att flytta in med mycket modesta renoveringskrav. Ca 0,5-1 mkr enligt Emmaus platschef, själv med ett förflutet i byggbranschen.

Någon återkoppling skedde emellertid aldrig. Istället drev Bengtsson & co kort senare igenom beslutet om en rivning. Och bedyrade då högt och heligt att det inte fanns några intresserade hyresgäster, att byggnaden inte hade något kulturhistoriskt värde samt att den var fallfärdig och livsfarlig att vistas i. Tre uppgifter som de alltså visste var direkt felaktiga. På basis av denna information, samt Gripstens ovan nämnda rivningskalkyl, fattade kommunens ansvariga så sitt rivningsbeslut.

Svalov_4

SPARAS ELLER RIVAS? Säkert finns det flera olika sätt att se på den saken. Men grunden i det slutliga beslutet bör vila på en solid kunskapsgrund. Inte på hemmagjorda kalkyler och felaktiga faktauppgifter.

Så sent som i förra veckan hörde en spekulant på fastigheten, ett företag med gedigen erfarenhet av att förvalta liknande kulturhistoriska byggnader, av sig till Svalövs Kommun. Hans intresse avvisades kyligt av Bo Gripsten med argumentet att rivningsbeslutet redan var fattat.

Det tycks sålunda inte längre handla om att hitta den bästa ekonomiska och kulturhistoriska lösningen. Utan om att till varje pris genomdriva en rivning av magasinet. Oavsett vilka argument som förs fram. Nu handlar det om prestige.

“Kommunpolitikerna förefaller märkligt oförmögna att se vad det går att göra av den gamla magasinsbyggnaden, säger Emmaus platschef när jag talar med honom per telefon. De vill göra en parkeringsplats där det står. Som om det rådde brist på parkeringsplatser i Svalöv.”

När jag idag ånyo för dessa frågor på tal är varken Gunnar Bengtsson, Bo Gripsten eller Karl-Erik Kruse särskilt sugna på att prata om det. Och i mina samtal med dem blir jag milt sagt bemött med armbågen. Den typen av bemötande, har jag förstått, är trojkan duktig på. Beslutet är fattat i demokratisk ordning, hävdar de med unison stämma. Alla i kommunen tycker som vi. Och beslutet, det går inte att riva upp.

Att det är fattat må vara sant. Men om det var i demokratisk ordning finns kanske anledning att diskutera. Och att det inte går att riva upp ett beslut fattat i kommunfullmäktige är naturligtvis även det direkt felaktigt. Det görs varje dag i Sverige. I synnerhet gäller det beslut som fattats på felaktiga grunder.

FOTNOT: Skribenten, Karlstadbördige Peter Sörensen, är utbildad civilekonom, byggnadsingenjör och egen företagare sedan drygt 20 år. Sedan 2007 är han aktiv som länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen där han bl a skriver på riksbloggen ByggnadsvårdsNytt. 2009 tilldelades han föreningens pris Årets Byggnadsvårdare 2009 för sina opinionsbildande insatser inom byggnadsvården. Fotografen Carl Bergendorrf är managementkonsult och affärsutvecklare med intresse för kulturmiljö. På sina fotohemsida Tillträde förbjudet visar han bilder från nedlagda industrimiljöer. Av alla platser jag besökt och fotograferat, är magasinet i Svalöv det som har varit i särklass bäst skick, säger han.

Ett sjuvånings höghus ska göra Torsby attraktivare. Upp med en hand alla som tror på det.

Här är huset som ska göra Torsby attraktivare. Ett förortshus med sju våningar.

Har ni någon gång besökt Torsbys centrum? Det har jag. Och det är i sanning en nedslående upplevelse. Åtminstone med stadsplaneringsglasögon sett. Den ursprungliga stadskärnan är så sönderslagen och sönderbyggd att man blir milt sagt förvirrad. Men nu ska centrum bli attraktivare påstås det. Här ska nämligen byggas höghus.

– Det kommer att bli de högsta husen i Torsby. Jag tror att det här kommer att göra Torsby centrum mer attraktivt, sade Sven-Åke Pettersson som är VD för Torsby Bostäder i en artikel i NWT redan 2008.

–Bygget innebär en injektion av framtidstro i kommunen, säger Magnus Grude, projektchef på Skanska i en artikel i Fastighetstidningen.

Jo jag tackar jag. Som vanligt vet superlativen inga gränser.

Det talas om att ”förändra skylinen”. I säljbroschyren läser jag: ”En byggnad som kommer att påverka stadsbilden på ett som vi hoppas positivt sätt. Kanske förmedla lite av storstadskänsla i Torsby.”

Han hoppas. Och han tror. Att kanske….

Men nej. Nej. Och åter nej.

Egentligen hade det räckt att läsa rubriken på artikeln. Höghus som ska göra en söndertrasad stadskärna attraktivare. Vi har ju både hört och sett det förut. Och vet att det är kvalificerat struntprat. Herr Pettersson vet det ju till och med så väl att han i varje mening garderar sig med ett ”hoppas”, ”tror” eller ”kanske”.

Ni kommer att förändra Torsby skyline. Tveklöst ja. Det halvhöga, fristående sk punkthus med omgivande parkeringsplatser som ni just nu bygger kommer att bidra till att göra Torsby centrum än mer förvirrat och söndertrasat. Och istället för att förmedla ”storstadskänsla” så kommer huset att skrika FÖRORT! Det behövs ingen arkitektutbildning för att läsa det språket.

Om man avser att återskapa stadsmiljön och attraktiviteten krävs lite mer såväl geni och intresse för staden och stadsmiljön. Såväl från Torsby Kommun som från byggherrarna. Antingen saknar Grude och Petterson bådera. Eller också spelar de helt enkelt okunniga.

”Denna stads byggare Bob-arkitekter som inte begriper att vi bor i en liten glesbygd, och inte storstad, borde dra vidare!” skriver signaturen ”Förtvivlad Torsbybo” i NWT i maj 2008. Och jag kan inte annat än hålla med.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland