Lär av utvärdshuset Strömsborgs oblida öde. Bristande kommunal kunskap om PBL hotar det svenska kulturmiljöarvet.

Rivningen av Strömsborg i Vänersborg 2007. En larmklocka för kulturmiljövården.

Den brutala bilden från rivningen av Vänersborgs pampiga utvärdshus Strömsborg får tjäna en sorglig påminnelse om hur illa det kan gå om inte kommunpolitikerna kan lagarna och tar sitt ansvar och skyddar städernas kulturhistoriska bebyggelse. Strömsborg, uppfört 1871 och beläget i centrala Vänersborg, revs i augusti 2007. För att ge plats åt en parkeringsplats med 57 platser åt ICA. Detta trots att en lokal aktionsgrupp – Rädda Strömsborg! – kämpat i åratal och bl a samlat över 3000 underskrifter för ett bevarande.

Politiker och tjänstemän skyllde på att deras företrädare inte gjort sitt jobb och skyddsmärkt fastigheten. Detta trots att en lokal opinion, som den i Vänersborg, enligt PBL 3:12 räcker som argument för att skydda en fastighet. Dessa pinsamma undanflykter visar än en gång med all önskvärd tydlighet att allt för många bygglovshandläggare och byggnadsnämndsledamöter brister i kunskap när det gäller PBL.

I Värmland anmäldes Karlstad Kommun, som första kommun någonsin, år 2008 till Länsstyrelsen just för bristande efterlevnad av PBLs varsamhetsparagrafer. Och i januari 2010 släppte Boverket en rapport där man konstaterade att många kommuner inte vet vad de har för kulturvärden; de saknar ordentliga dokument som pekar ut kulturhistoriskt värdefulla byggnader och beskriver hur dessa ska tas om hand. Många kommuner är också osäkra på sina möjligheter att värna kulturmiljövärden enligt plan- och bygglagen.

Boverket beskriver i sin rapport en ”problematisk” planeringssituation, ”där planeringen framför allt styrs av olika exploateringsönskemål”. Och man menar att det nu behövs ett riktat anslag för att kommunernas arbete med kulturmiljövärden ska förbättras, och en utbildningsinsats riktad mot kommunala politiker och tjänstemän.

En sådan utbildningsinsats välkomnar vi. I avvaktan på att den blir verklighet lever många av kulturmiljöerna i våra svenska städer ett farligt liv. Det är naturligtvis en ohållbar situation som nu kräver snabba och kraftfulla åtgärder från regeringsnivå.

Övergivna Planer – ny bok där Fastighetsägarna ger sin syn på PBLs brister och möjligheter

Övergivna Planer från Fastighetsägarna, en partsinlaga i PBL-debatten skriven av Jan Jörnmark

Att PBL är en svårnavigerad snårskog som upplevs som svår att förstå och efterleva är det väl knappast någon som är någorlunda insatt i problematiken som opponerar sig mot. Vi har skrivit många gånger om det såväl här på Byggnadsvårdsnytt som i andra forum. Och vi kommer fortsatt att engagera oss i och följa debatten på nära håll. Problemen är väl kända och sedan flera år pågår också ett arbete inom regeringen med att se över hur man kan förenkla regelsystemet.

Senast ut i debatten är Fastighetsägarna i Göteborg som i boken Övergivna Planer, skriven av självaste Jan Jörnmark, ger sin syn på vad de anser är PBLs brister och utmaningar. Boken har bland annat föranletts av en samlad debattartikel i GP där man bl a skriver:

Plan- och bygglagen (PBL) är på väg att utvecklas till en faktor som hotar den svenska tillväxten och konkurrenskraften. Slumpen, uthålligheten och förmågan att provocera fram högljudda opinioner avgör hur det går i stadsbyggnadsprocessen. Protesterna är starkast i innerstaden och en naturlig följd blir då att nya bostadsområden förläggs utefter motorvägarna.

Bakom debattartikeln, och boken får man förmoda, står Lars-Erik Jansson, Fastighetsägarna Göteborg (GFR), Thomas Dahl, vd Wallenstam, Magnus Ersman, Fastighetsägarna Göteborg och Jan Jörnmark, docent och författare.

Ännu så länge finns bara några kapitel av boken släppta, och någon kommentar på budskapet som helhet är därför omöjlig att ge. Boken är dock skriven helt i traditionell Jan Jörnmarkstil, faktaspäckat, underhållande och medryckande. Man får litegrann intrycket av läsa en objektiv, samhällsgranskande text. Inget kunde dock vara mer felaktigt.

Jan Jörnmarks, och, får vi förmoda, även finansiären Fastighetsägarnas, åsikter och slutsatser är starkt subjektivt framförda och boken är därför i högsta grad att betrakta som en regelrätt partsinlaga i debatten. Vilket kan vara bra att veta för den som nu mot förmodan hade trott något annat.

Som sådan är den dock intressant och underhållande att läsa. Och den som liksom jag gillar Jörnmarks sätt att skriva och fotografera, lär inte bli besviken. Visst ligger det också mycket i den kritik som boken för fram. Även om den långt ifrån förmår ge en heltäckande bild av problematiken. Dagens Plan- och bygglagstiftning har tvivelsutan stora brister såväl i sin utformning som i sin efterlevnad. Synen på hur dessa brister bör åtgärdas skiljer sig dock helt naturligt åt beroende på vilken intressegrupp man företräder och hur bred insyn i frågan man har.

Om det är Fastighetsägarna som anlitat Jörnmark, eller Jörnmark som anlitat Fastighetsägarna, är för mig obekant, och det gör också detsamma. Greppet är dock medialt smart och boken har, redan innan den släppts, rönt stort intresse. En intressant och livaktig debatt, om än med lite väl rika inslag av åsiktsmässigt skyttegravskrig och mindre begåvad pajkastning, föregår i detta nu på debattsajten Yimby Göteborg. Ett besök där kan varmt rekommenderas.

Ämnet, hur staden byggs, engagerar helt klart stora grupper av människor idag, vilket är glädjande att konstatera. Och Fastighetsägarnas debattinlägg i frågan lär följas av flera, från andra intressegrupper. Debatten har bara börjat. Lita på det.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

PS. För dig som vill ha flera infallsvinklar på ämnesområdet kan jag varmt rekommendera läsning av senaste numret av tidningen Byggnadskultur (nr 2 2009) med temat ”Staden” samt nr 3 2008 med temat ”PBL – rivas eller sparas”. Och vill du ha en riktigt intressant bok i ämnet staden, så rekommenderar jag inköp av Jane Jacobs synnerligen välskrivna och underhållande ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Perfekt för hängmattan under semestern. DS

Var är byggnadsvårdens Marit Poulsen när vi som bäst behöver henne?

Plötsligt är den stridbara Marit Poulsen tillbaka i hetluften igen, efter fem års bortavaro från politiken. Och hon kommer onekligen som en frisk fläkt. Alltid personligt engagerad. Och nu handlar det om djurens rätt i EU.

–Det är inte lagarna det är fel på, säger Marit Poulsen. Vi har ett bra lagskydd för djuren inom EU. Det som brister är efterlevnad, kontroll och sanktionssystem.

Efterlevnad, kontroll och sanktionssystem! Precis samma brister som inom byggnadsvården tänker jag. Plan- och bygglagen må vara luddigt formulerad och ha sina brister, men intentionerna, t ex i tredje kapitlets varsamhetsparagrafer, torde ändå vara lätta att förstå. Inte minst då Boverket givit ut hyllmetrar av instruktionsmateriel för att förtydliga dessa. Ändå ser vi få kommuner i Sverige där dessa lagar i praktiken efterlevs.

Karlstad i Värmland, där jag själv är länsombud, är ett tydligt exempel på detta. Där tillåter den sittande Stadsbyggnadsnämnden att den bebyggda miljön förfaller, förvanskas och förstörs, vind för våg. Utan hänsyn till lagar, paragrafer och kommunala kulturmiljöprogram.

I april 2008 anmälde jag, efter samråd med Boverkets jurister, Karlstads Kommun till Länsstyrelsen i Värmland för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. Och i december 2008 kom Länsstyrelsens tillsynsrapport som gav mig rätt på alla punkter. Karlstads Kommun brister i sin tjänsteutövning. Både när det gäller den generella varsamheten om den bebyggda miljön som när det gäller varsamheten om de utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. I vissa fall är bristerna enligt Länsstyrelsen anmärkningsvärda. Ändå fortsätter Karlstads kommun att knycka på nacken åt kritiken.

–Det finns ju olika sätt att se på historien, säger Karlstads Kommuns avgående Stadsbyggnadsdirektör när jag i slutet av februari ringer honom för en pratstund.

Lite längre in i pratstunden mjuknar hans attityd något. Och han inser att det uttalandet kanske inte var helt genomtänkt. Självklart måste kommunen lyssna när Länsstyrelsen framför såpass allvarlig kritik. Men han gör det också tydligt att han faktiskt ska sluta i månadsskiftet, och inget hellre vill än att avsluta samtalet. Så det gör vi.

Kommer det att bli bättre i Karlstad? Jag vet inte. För att ha en åsikt om det måste man försöka förstå hur det kunnat bli ok att i decennier så fullständigt strunta i efterlevnaden av lagarna. Länsstyrelsen konstaterar ju t ex att Kommunen helt struntat i att ta hänsyn till den omsorg om utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöer som Kommunfullmäktige beslutade om den 15 november 1984. I vissa stadsdelar finns inte ett enda av de utpekade husen kvar. Hur kunde det bli så? Varför var det ingen som reagerade?

Karlstad Kommun är dock knappast ensamma om att uppvisa dessa brister. Kommunens sätt att agera är nog snarare ganska signifikativt för hur det fungerar ute i Sverige idag. Godtycket och okunskapen förefaller härska i de kommunala byggnadsnämnderna och den bebyggda miljöns värden är allvarligt hotade. Och alla verkar veta om det. Men ingen vill ta tag i det. Varför?

Byggnadsvården i Sverige behöver en rikspolitiker som tar tag i dessa frågor och sätter dem på dagordningen. Ställ krav på efterlevnad och tillsyn på kommunerna och inför ordentliga sanktionssystem så att det svider i skinnet på dem som missköter sig. Och se till att alla de svenska fastighetsägarna får information om vilka regler det är som gäller. Sveriges bebyggda miljö, i städer och på landsbygden, är liksom stora delar av det svenska kulturmiljöarvet, i mina ögon allvarligt hotat.

Peter Sörensen
Länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Ny byggnadsvårdswebb för stadens byggnader av Stockholms Stadsmuseum

Äntligen har byggnadsvården i Sverige fått den huvudportal den så länge väntat på.

”Byggnadsvård är inte förbehållet röda små torp. Även stadens bebyggelse behöver vårdas! Här [på vår webbplats] hittar du som förvaltar eller bor i ett flerbostadshus information om ditt hus och hur du kan ta hand om det utan att kulturhistoriska värden försvinner. Materialet är främst inriktat på flerbostadshus byggda mellan 1880 och 1975, den period när de allra flesta av stadens bostadshus uppfördes.”

Så presenterar Stockholm Stadsmuseum själva sin nya byggnadsvårdsektion på webben, en sida som handlar om stadens byggnader. Sidan är enkel och väldisponerad och kan med fördel tjäna som informationskälla både för ansvariga på alla Sveriges kommuner, länsstyrelser och muséer och för fastighetsförvaltare, byggföretag och andra yrkesverksamma på området.

Sida vid sida med Stadsmuséets nya webb finns naturligtvis Stockholms Läns Museums befintliga, men likaledes lysande, byggnadsvårdswebb som handlar om underhåll av villor och småhus.

Tillsammans utgör de en komplett byggnadsvårdswebb och en lika efterlängtad som utmärkt utttolkning av Plan- och bygglagens verksamhetsparafer. Äntligen har byggnadsvården i Sverige fått den huvudportal den så länge väntat på. Låt oss hoppas att den får en snabb spridning bland sveriges kommuner.

Kommunen kräver att Tom målar om huset

Får man måla sitt hus i vilken färg man vill?

I Karlstads Kommun kräver nu Stadsbyggnadsnämnden att en fastighetsägare ska återställa sitt hus till ursprungsskick, läser vi i artiklar i NWT och VF den 28 augusti. Det är ett kedjehus från 1970-talet som bland annat målats skarpt mintgrönt, fått snedställda fönster och fönsterfoder som inte fanns från början.

Det nu aktuella kravet har föregåtts av ett otal skrivelser och en mängd möten hållits. Men nu tycker kommunen att man kommit till vägs ände och vill ha en prövning av hur plan- och bygglagen ska tolkas. Alltså om det är kommunen eller husägaren som bestämmer hur ett hus får se ut.
Hur det går med Toms hus kommer att beröra alla husägare, inte bara i Karlstad.

– Det är många kommuner i Sverige som följer det här och hoppas på att vi ska få ett prejudikat, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm.

Personligen är jag helt på Kommunens sida. I Plan- och bygglagens 3 kap 10 § står det att alla ”ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara”. Det ska dock sägas i sammanhanget att fastighetsägarens reaktion är ganska förståelig. I Karlstads Kommun, och i många andra kommuner också för den delen, har man nämligen i decennier i princip struntat i att tillämpa PBLs varsamhetsparagrafer. Kanske är en vändning på väg? Det är i så fall ett stort steg framåt för den svenska byggnadsvården och inte en dag för sent.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Bättre verktyg för skydd av den fysiska kulturmiljön efterlyses av Värmdös kommunantikvarie

Johan Aspfors kämpar för Djuröbadens Pensionat. Foto:Jenny Frejing

På den utmärkta Nacka/Värmdöpostens webbplats läser vi i en artikel med rubriken ”Kulturhistoriska hus rivs” om hur Värmdös föredömligt aktive kommunantikvarie Johan Aspfors ser med oro på hur allt fler kulturhistoriskt intressanta byggnader försvinner. Denna gång är det anrika Djuröbadens Pensionat från 1890-talet som hotas efter att det köpts upp av en liten byggfirma som vill riva det och bygga nytt på tomten.

Djuröbaden är en grön-klassad byggnad i länsstyrelsens byggnadsinventering. Det betyder att den anses vara en särskilt värdefull byggnad ur historisk, kulturhistorisk miljömässig eller konstnärlig synvinkel och faller därmed under plan- och bygglagen. Djuröbaden är också särskilt utpekat som enstaka objekt i kommunens kulturmiljöprogram. Men problemet är att byggnaden ligger utanför detaljplanelagt område och därmed inte är q-märkt. I plan- och bygglagen saknas det nämligen i dagsläget skydd för kulturhistoriskt intressanta hus som ligger utanför detaljplan.

– Plan- och bygglagen förutsätter planläggning. Det är per automatik en lag för urbana miljöer. Vi har svårt att bevaka fastigheter och skydda kulturbebyggelse utanför tätorterna, säger Johan Aspfors.

– Vi kan inte k-märka om fastigheten inte detaljplaneläggs. Plan- och bygglagen är konstruerad så. Det vi i kultursektorn skulle vilja är att få ett lättare verktyg för att säkerställa vårt fysiska kulturarv, säger Johan Aspfors.

Men, enligt artikelförfattaren är detta något som Kulturdepartementet och Boverket har för avsikt att ändra på. I ett propositionsförslag, som Kulturdepartementet arbetar med, föreslås nämligen att kommunerna ska kunna kulturminnesmärka värdefulla byggnader utan att planläggning ska behöva komma till stånd.

Det låter lovvärt. Huruvida beslut i frågan är fattat är mer än jag känner till.

Under tiden klämtar klockan för anrika Djuröbadens Pensionat. Den nye fastighetsägaren anser att huset är för förfallet och har uppenbarligen redan påbörjat rivningen, åtminstone om man ska tro en uppgiven värmdöbo som i en kommentar på ett inlägg i ämnet på alltid lika välinformerade Byggnadsvårdsbloggen skriver:

Hallå, kan vi inte samla oss lite bättre här i kommunen. Jag var där och tittade. Det är redan sönderslaget och flera kakelugnar är nedrivna. Vad kan vi göra? Ensam är inte stark. Mvh värmdöbo, medlem i Svenska Byggnadsvårdsföreningen men lika hjälplös

Sammanställt av Peter Sörensen, länsombud i Värmland

PS: Läs om ett liknande ärende, Ullebergs särskola i Karlstad, tillika på icke detaljplanelagd mark. DS

Hur ska vi komma tillrätta med den bristande efterlevnaden av PBLs varsamhetskrav?

Ombyggnadsarbeten på Graninge Värdhus i Molkom utanför Karlstad.

I Karlstad har jag under mina två år som länsombud haft flera dispyter med kommunens bygglovshandläggare och plan- och byggchefer, som jag anser tar allt för lättvindligt på sin yrkesroll när det gäller att tillämpa PBLs varsamhetsparagrafer. Byggloven är inte sällan luddigt skrivna och saknar i mina ögon i många fall dessutom bäring i lagrummets intentioner. Tillsynen av att lagarna efterlevs är närmast obefintlig och om man anmäler ett svartbygge tar det veckor innan kommunen agerar. I mina ögon är detta allvarliga problem.

I Karlstads Kommun har detta, åtminstone som jag upplever det, närmast blivit ett vedertaget sätt att sköta jobbet som bygglovshandläggare på. Inte av illvilja utan sannolikt snarare av tradition. Man gör som man alltid gjort.

Så när jag framför kritik mot deras sätt att agera och ställer frågor, ser man helt oförstående ut och reagerar med att bli irriterade och arga. Vad konsekvenserna för den bebyggda miljön blir i denna laglösa kommun kan ni kanske gissa er till. I vad som närmast liknar djungelns lag förvanskas kommunens bebyggda miljöer vind för våg. Kulturhistoriskt utpekade miljöer är inget undantag. Tillståndet är allvarligt.

Men vad ska man då göra för att på ett vettigt sätt komma till rätta med problemen? Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer är ju i mina ögon tämligen tydliga. Ändå bryr man sig inte om att tillämpa dem.

Ombyggnadsarbeten på 20-talsvilla på Råtorp i Karlstad. Utan bygglov.

I mina ögon är tillståndet så allvarligt att jag för en tid sedan, efter samråd med Boverkets jurister, valde att anmäla Karlstads Kommun till Länsstyrelsen i Värmland, för underlåtelse i efterlevnaden av PBLs varsamhetsparagrafer och för bristande, för att inte säga obefintlig, tillsyn. I mina ögon regelrätta lagbrott.

Anmälan ligger nu som ett tillsynsärende hos kulturmiljöenhetens chef Magnus Ahlstrand på Länsstyrelsen i Värmland och det ska bli intressant att följa vad det mynnar i. Har Länsstyrelsen resurser att undersöka saken? Och har de mod att agera om de finner anmälan vara befogad?

I Eslöv gick ju faktiskt Länsstyrelsen i Malmö nyligen ut i ett liknande ärende och fråntog helt sonika Eslövs Kommun rätten att handlägga bygglov, eftersom de ansåg att slapphänt handläggning av byggloven hotade kommunens kulturmiljöarv. Så frågan är helt klart uppe till diskussion på flera platser i Sverige.

Ullebergs gamla sjukhusområde förfaller. Kommunen och ägaren står passiva.

Men vad kan man då göra mer under tiden som Länsstyrelsens kvarnar mal? Finns det ytterligare något steg uppåt man kan vända sig i hierarkin?

I jakten på svar på denna fråga snubblar jag över den i sammanhanget högst intressanta organisationen och hemsidan Föreningen Sveriges bygglovsgranskare och byggnadsnämndssekreterare. Heureka!

På hemsidan hittar jag bland annat en nedladdningsbar handbok med instruktioner kring hantering av bl a nämnda svartbyggen och varsamhetsparagrafer, och kan konstatera att det som där skrivs i många stycken överensstämmer med min egen uppfattning om hur det borde fungera. Vad kan det då komma sig att man jobbar så annorlunda i Karlstads kommun?

På deras hemsida läser jag vidare att de anordnar utbildningsdagar den 17-19 september i Visby. Tänk vilket perfekt forum att föra fram denna fråga till debatt. Jag ser att den omarbetade PBL är en av punkterna på programmet. Kanske kunde vi ta kontakt med dem och höra om de är intresserade av att ta en lite längre diskussion i frågan?

I mina ögon vore det ett perfekt tillfälle. Och åtminstone för Karlstads bebyggda miljöer skulle det kunna innebära enormt mycket.

Hur ser det ut för er andra i era respektive kommuner och län? Skulle det kunna vara intressant för er? Kanske skulle vi kunna ta en kontakt från riksnivå med organisationen för att utröna möjligheten att ta upp frågan under en timme på utbildningsdagarna i Visby?

Vad säger ni?

Hälsningar,

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

PS. Läs också inlägget ”Sveriges Stadsarkitektförening kritiserar PBL”