New York-känslan. Alltid detta tjat om New York-känslan.

När kommunalpolitiker eller byggherrar förordrar att bygga högt, och det gör de ju allt oftare i dessa tider, talar de inte sällan om att de vill skapa en ”New York-känsla”. I Karlstad där jag bor kallade Sture Emanuelsson, en av stadens största exploatörer, nyligen två planerade (av honom) punkthus med en öppen stenlagd yta mellan för ett ”Manhattan i miniformat”.

Artikelförfattaren ställde ingen motfråga. De gör ju sällan det numer. Jag undrar om någon av dem någonsin varit på Manhattan. Det har jag. Många gånger. Och det jag mest förknippar med Manhattan är det intensiva folklivet på gatunivån. Och så är det det faktum att här finns så många vackra hus.

Då tänker jag framför allt på gamla hus. Både höga och låga. Här finns t ex massor av bedagade skönheter från det sena 1800-talet. Jag älskar dem för den karaktär de ger denna megastad. Helst drar jag mig mot Soho, Greenwich Village eller det nytrendiga Nolita.

Här är merparten av husen från förra sekelskiftet, 3-5 våningar höga i rutnätskvarter med korta kvarter och fasader i gatuliv. Inte sällan med trädkantade gator. Och överallt med ett myller av små butiker i gatuplanet. Det, om något, är vad jag förknippar med New York. Och det är, tycker jag, något som de som planerar staden borde ha mer fokus på än på husens höjd.

Sedan har jag inget emot ett högre hus här och där. Sådana har de också en hel del av i New York.

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar hur man bygger sk Lifelong Communities

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar om Lifelong Communities i Atlanta

Utformningen av gatufasaden, dvs hur byggnaden möter gatan, är oerhört viktig för att skapa trivsel i gaturummet. Oavsett om du anser dig vara modernist eller traditionalist, så gäller följande – om du lyckas få byggnaden att återspegla mänsklig aktivitet, så kommer den att bli lyckad och omtyckt. Och eftersom detta inte är något som lärs ut på dagens arkitektutbildningar så är vi noga med att i våra koder (byggnadsordningar) noga styra upp vilka typer av gatufasader som vi vill att man använder sig av när man bygger.

Detta var en av de saker som den världsledande arkitekten och nyurbanisten Andres Duany, från arkitektbyrån Duany Plater-Zyberk & Company, talade (se inslaget) om när han i Atlanta inför ett fullsatt auditoirum föreläste om sk Lifelong Communities, dvs hur man bygger samhällen som fungerar att leva i hela livet. Och när det gällde just utformningen av gatufasaderna fortsatte han att att prata om vilka som fungerar bra, och vilka som inte gör det.

Gatufasadens utformning är oerhört viktig för trivseln i gatumiljön. Vilken föredrar du?

Den mest populära gatufasaden är förstås skyltfönster, därefter följer verandor och grunda förträdgårdar. Dessa tre har ett alltigenom positivt inflytande på gatumiljön. Farstukvistar, dvs trappor som leder upp till en entréplattform, är också okey lösning. En neutral lösning är de indragna fasaderna med djupa förträdgårdar. Visst är det trevligt med blommor. Men människorna hamnar allt för långt borta från gatan.

Sedan har vi de tre direkt stadsmiljöfientliga fasadvarianterna, fortsatte Duany, som är döda, fönsterlösa väggar, parkeringsplatser och parkeringsgarage.

Han pratade också om hur man använder sig av grönområden i stadsplaneringen. Och poängterade att det inte i första hand är i mängden grönyta det brister, utan i hur grönytorna är utformade. Allt för mycket grönyta hamnar i direkt anslutning till husens privata baksidor, eller mellan sk hus i park, vilket resulterar i att de inte används.

Det är inte i mängden grönyta i stadsmiljön det brister, utan i designen av den. Vilken föredrar du?

I stället efterlyser Duany fler traditionella kvartersparker, som omges av träd och grönska samt har stora gräsytor och gångvägar, med sol och skugga och plats både för unga och gamla. Och med staket runt som gör dem möjliga att stänga av vid behov.

Raka fasader i gatuliv, eller fasader som vinglar hit och dit. Vilket föredrar du?

Vidare pratade han om hur man skapar ”sense of place” – rumslighet – och hur viktigt det är att byggnaderna står i raka led med kontinuerliga gatufasader, och inte vinglar fram och tillbaka.

Det är därför vi i våra koder – byggnadsordningar – alltid kräver att byggnaderna ska stå i raka led, inte vingla hit och dit. Detta är oerhört väsentligt för att man ska uppleva en positiv rumslighet i gatumiljön, förklarar Duany.

Som alltid levererar Duany den ena sanningen efter den andra och klär av dagens sätt att planera av in på bara skinnet, som alltid med glimten i ögat och med rader av talande och träffsäkra exempel. Har du en timme över på eller efter jobbet, och är intresserad av modern stadsplanering, så rekommenderar jag varmt inslaget. Här finns mycket att lära.

Stadsplanerarna har gått vilse i Norra Station

Stadsplanerarna har gått vilse i Norra Station, hävdar Lars Marcus, docent i stadsbyggnad och forskare, i en artikel i DN den 11 januari. Här kommer nya avstånd att skapas i stället för enkla samband, fortsätter Marcus.

Området det handlar om är den sk Norrtullsallén i centrala Stockholm – ett grönt stråk som övergår i ett långsträckt parkrum. Enligt den gällande översiktsplanen är det här som ”kommunikationsbehoven” mellan dels Karolinska Institutet och Vetenskapsstaden, dels Karlbergs Slottspark och Hagaparken ska mötas.

– Det blir väldigt tätt och många höga byggnader. Men det är inte täthet i sig som är viktigt. Med goda samband på marken när det gäller gator och gångvägar uppnår man stadsmässighet ändå. Nu får man bara nackdelarna med höga hus och skuggiga gårdar.

När stadsarkitekten Aleksander Wolodarski hör detta suckar han djupt.

– Om jag förstår Marcus rätt så menar han att det inte finns några förbindelser över Norrtull. Avstånden mellan Universitetet, KTH och Karolinska kan vi inte ändra på. Men de planer som Marcus refererar till har utvecklats. Norrtullsallén och parken har fått en annan form och vi har lagt in en gångbro i östvästlig riktning. Bättre går det inte att göra detta.

Lars Marcus låter sig emellertid inte övertygas.

– Man bygger broar över trafiken i stället för att skapa en plats där folk kan röra sig. De ska upp en våning till en annan nivå, som i City med sina broar över till exempel Sveavägen. För att skapa nödvändiga samband måste man ta till en krånglig lösning, avslutar Marcus i artikeln.

Låter det krångligt? Vad Lars Marcus kritik, såvitt jag förstår det, handlar om, är en avsaknad av ett obrutet, väldesignat och begripligt gaturum – eller offentligt rum. Designen av det offentliga rummet är nämligen den definitiva grundbulten om man vill uppnå det vi upplever som stadsmässig täthet.

Ett stadsmässigt väldesignat gaturum kräver följande tre inslag:

1. Kontinuerliga fasader i gatuliv
2. Korta kvarter som möjliggör flera alternativa vägval
3. Bottenvåningar som är utformade för offentlig verksamhet, butiker, serviceinrättningar och caféer.

En annan förutsättning för stadsmässighet är själva stadslivet, myllret. För att uppnå ett stadsmässigt myller som är spritt över dygnets alla timmar krävs en funktionsblandning, dvs en mix av kontor, bostäder, handel, serviceinrättningar och kulturutbud. Byggnadernas höjd är mindre viktig just för dessa aspekter. Men utan människor inget myller. Och ingen stadsmässighet.

Därmed inte sagt att den visuella arkitektoniska utformningen av husen, även ovanför det offentliga rummet i gatuplanet, saknar betydelse. En påkostad, varierad arkitektur bidrar i hög grad till en ökad grad av stadsmässighet, och trivsel.

Vad som skapar stadsmässighet är tämligen lätt att förstå i teorin. Men uppenbarligen, av en eller annan anledning, oerhört svårt att realisera i praktiken. I Stockholm precis som i övriga Sverige. Frågan är varför?

Skrivet av Peter Sörensen, länsombud i Värmland