Var är byggnadsvårdens Marit Poulsen när vi som bäst behöver henne?

Plötsligt är den stridbara Marit Poulsen tillbaka i hetluften igen, efter fem års bortavaro från politiken. Och hon kommer onekligen som en frisk fläkt. Alltid personligt engagerad. Och nu handlar det om djurens rätt i EU.

–Det är inte lagarna det är fel på, säger Marit Poulsen. Vi har ett bra lagskydd för djuren inom EU. Det som brister är efterlevnad, kontroll och sanktionssystem.

Efterlevnad, kontroll och sanktionssystem! Precis samma brister som inom byggnadsvården tänker jag. Plan- och bygglagen må vara luddigt formulerad och ha sina brister, men intentionerna, t ex i tredje kapitlets varsamhetsparagrafer, torde ändå vara lätta att förstå. Inte minst då Boverket givit ut hyllmetrar av instruktionsmateriel för att förtydliga dessa. Ändå ser vi få kommuner i Sverige där dessa lagar i praktiken efterlevs.

Karlstad i Värmland, där jag själv är länsombud, är ett tydligt exempel på detta. Där tillåter den sittande Stadsbyggnadsnämnden att den bebyggda miljön förfaller, förvanskas och förstörs, vind för våg. Utan hänsyn till lagar, paragrafer och kommunala kulturmiljöprogram.

I april 2008 anmälde jag, efter samråd med Boverkets jurister, Karlstads Kommun till Länsstyrelsen i Värmland för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. Och i december 2008 kom Länsstyrelsens tillsynsrapport som gav mig rätt på alla punkter. Karlstads Kommun brister i sin tjänsteutövning. Både när det gäller den generella varsamheten om den bebyggda miljön som när det gäller varsamheten om de utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. I vissa fall är bristerna enligt Länsstyrelsen anmärkningsvärda. Ändå fortsätter Karlstads kommun att knycka på nacken åt kritiken.

–Det finns ju olika sätt att se på historien, säger Karlstads Kommuns avgående Stadsbyggnadsdirektör när jag i slutet av februari ringer honom för en pratstund.

Lite längre in i pratstunden mjuknar hans attityd något. Och han inser att det uttalandet kanske inte var helt genomtänkt. Självklart måste kommunen lyssna när Länsstyrelsen framför såpass allvarlig kritik. Men han gör det också tydligt att han faktiskt ska sluta i månadsskiftet, och inget hellre vill än att avsluta samtalet. Så det gör vi.

Kommer det att bli bättre i Karlstad? Jag vet inte. För att ha en åsikt om det måste man försöka förstå hur det kunnat bli ok att i decennier så fullständigt strunta i efterlevnaden av lagarna. Länsstyrelsen konstaterar ju t ex att Kommunen helt struntat i att ta hänsyn till den omsorg om utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöer som Kommunfullmäktige beslutade om den 15 november 1984. I vissa stadsdelar finns inte ett enda av de utpekade husen kvar. Hur kunde det bli så? Varför var det ingen som reagerade?

Karlstad Kommun är dock knappast ensamma om att uppvisa dessa brister. Kommunens sätt att agera är nog snarare ganska signifikativt för hur det fungerar ute i Sverige idag. Godtycket och okunskapen förefaller härska i de kommunala byggnadsnämnderna och den bebyggda miljöns värden är allvarligt hotade. Och alla verkar veta om det. Men ingen vill ta tag i det. Varför?

Byggnadsvården i Sverige behöver en rikspolitiker som tar tag i dessa frågor och sätter dem på dagordningen. Ställ krav på efterlevnad och tillsyn på kommunerna och inför ordentliga sanktionssystem så att det svider i skinnet på dem som missköter sig. Och se till att alla de svenska fastighetsägarna får information om vilka regler det är som gäller. Sveriges bebyggda miljö, i städer och på landsbygden, är liksom stora delar av det svenska kulturmiljöarvet, i mina ögon allvarligt hotat.

Peter Sörensen
Länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Kommunen kräver att Tom målar om huset

Får man måla sitt hus i vilken färg man vill?

I Karlstads Kommun kräver nu Stadsbyggnadsnämnden att en fastighetsägare ska återställa sitt hus till ursprungsskick, läser vi i artiklar i NWT och VF den 28 augusti. Det är ett kedjehus från 1970-talet som bland annat målats skarpt mintgrönt, fått snedställda fönster och fönsterfoder som inte fanns från början.

Det nu aktuella kravet har föregåtts av ett otal skrivelser och en mängd möten hållits. Men nu tycker kommunen att man kommit till vägs ände och vill ha en prövning av hur plan- och bygglagen ska tolkas. Alltså om det är kommunen eller husägaren som bestämmer hur ett hus får se ut.
Hur det går med Toms hus kommer att beröra alla husägare, inte bara i Karlstad.

– Det är många kommuner i Sverige som följer det här och hoppas på att vi ska få ett prejudikat, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm.

Personligen är jag helt på Kommunens sida. I Plan- och bygglagens 3 kap 10 § står det att alla ”ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara”. Det ska dock sägas i sammanhanget att fastighetsägarens reaktion är ganska förståelig. I Karlstads Kommun, och i många andra kommuner också för den delen, har man nämligen i decennier i princip struntat i att tillämpa PBLs varsamhetsparagrafer. Kanske är en vändning på väg? Det är i så fall ett stort steg framåt för den svenska byggnadsvården och inte en dag för sent.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland