Tag Archives: Aleksander Wolodarski

Prisbelönade pastischer. Följ med på virtuell stadsvandring i S:t Eriksområdet i Stockholm.

Pastischer, det vill säga direkta historiska stilefterapningar, är ett populärt hatobjekt inom såväl arkitekt- som antikvariekretsar. Oärliga. Oäkta. Hmpf. Glåporden vet inga gränser. En arkitekt som skulle hänfalla åt sådant bespottas och häcklas vid arkitektkollegornas frukostfika.

Ändå finns det dom som har mod att rita hus med tydliga historiserande drag. Och som gör det bra. En av dom är Aleksander Wolodarski, planarkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor. Han ritade här om året till och med ett helt område. S:t Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm. Du ser delar av det på bilderna i detta inlägg.

Sedan S:t Eriksområdet stod klart 1999 har det både hyllats och bespottats. Hyllats av så kallat vanligt folk. Bespottats av kollegorna i arkitektkåren. Med det har också prisbelönats. 2004 tilldelades Aleksander Wolodarski den s k New Urbanism-rörelsens CNU-pris för S:t Erik.

–Det var en mäktig upplevelse. 1.300 delegater från hela världen, samlade på Chicagos bästa hotell. Jag fick stående ovationer, de ville inte sluta applådera. De tyckte att Sverige var bäst! berättar Aleksander Wolodarski i en intervju i tidningen Arkitekten nr 10/04.

Kollegornas kritik mot pastischer har han svårt att förstå. Den tycker han är osaklig.
–Allt annat som byggs är ju också eko av allt annat som byggts. Hur kan man avfärda det omtyckta med att kalla det pastisch?, säger Aleksander Wolodarski.

Personligen tycker jag hela diskussionen om pastisch eller inte är tramsig. Jag gillar det jag ser på S.t Erik. Det räcker gott. Här har skapats levande miljöer som berikar staden och där människor kommer att trivas de närmaste hundra åren. Det är mer än man kan säga om den stora merparten av de områden som Wolodarskis pastisch-hatande kollegor ritar.

Bilderna i inlägget kommer från hitta.se.

Annonser

Stadsplanerarna har gått vilse i Norra Station

Stadsplanerarna har gått vilse i Norra Station, hävdar Lars Marcus, docent i stadsbyggnad och forskare, i en artikel i DN den 11 januari. Här kommer nya avstånd att skapas i stället för enkla samband, fortsätter Marcus.

Området det handlar om är den sk Norrtullsallén i centrala Stockholm – ett grönt stråk som övergår i ett långsträckt parkrum. Enligt den gällande översiktsplanen är det här som ”kommunikationsbehoven” mellan dels Karolinska Institutet och Vetenskapsstaden, dels Karlbergs Slottspark och Hagaparken ska mötas.

– Det blir väldigt tätt och många höga byggnader. Men det är inte täthet i sig som är viktigt. Med goda samband på marken när det gäller gator och gångvägar uppnår man stadsmässighet ändå. Nu får man bara nackdelarna med höga hus och skuggiga gårdar.

När stadsarkitekten Aleksander Wolodarski hör detta suckar han djupt.

– Om jag förstår Marcus rätt så menar han att det inte finns några förbindelser över Norrtull. Avstånden mellan Universitetet, KTH och Karolinska kan vi inte ändra på. Men de planer som Marcus refererar till har utvecklats. Norrtullsallén och parken har fått en annan form och vi har lagt in en gångbro i östvästlig riktning. Bättre går det inte att göra detta.

Lars Marcus låter sig emellertid inte övertygas.

– Man bygger broar över trafiken i stället för att skapa en plats där folk kan röra sig. De ska upp en våning till en annan nivå, som i City med sina broar över till exempel Sveavägen. För att skapa nödvändiga samband måste man ta till en krånglig lösning, avslutar Marcus i artikeln.

Låter det krångligt? Vad Lars Marcus kritik, såvitt jag förstår det, handlar om, är en avsaknad av ett obrutet, väldesignat och begripligt gaturum – eller offentligt rum. Designen av det offentliga rummet är nämligen den definitiva grundbulten om man vill uppnå det vi upplever som stadsmässig täthet.

Ett stadsmässigt väldesignat gaturum kräver följande tre inslag:

  1. Kontinuerliga fasader i gatuliv
  2. Korta kvarter som möjliggör flera alternativa vägval
  3. Bottenvåningar som är utformade för offentlig verksamhet, butiker, serviceinrättningar och caféer.

En annan förutsättning för stadsmässighet är själva stadslivet, myllret. För att uppnå ett stadsmässigt myller som är spritt över dygnets alla timmar krävs en funktionsblandning, dvs en mix av kontor, bostäder, handel, serviceinrättningar och kulturutbud. Byggnadernas höjd är mindre viktig just för dessa aspekter. Men utan människor inget myller. Och ingen stadsmässighet.

Därmed inte sagt att den visuella arkitektoniska utformningen av husen, även ovanför det offentliga rummet i gatuplanet, saknar betydelse. En påkostad, varierad arkitektur bidrar i hög grad till en ökad grad av stadsmässighet, och trivsel.

Vad som skapar stadsmässighet är tämligen lätt att förstå i teorin. Men uppenbarligen, av en eller annan anledning, oerhört svårt att realisera i praktiken. I Stockholm precis som i övriga Sverige. Frågan är varför?

Skrivet av Peter Sörensen, länsombud i Värmland