Sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. Arrogansen regerar i de svenska kommunerna. Då som nu.

Sjöbefälsskolan i Malmö, byggd 1881 efter ritning av John Smedberg.

I Sydsvenskans serie ”Det försvunna Malmö” hittar jag historien om sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. När jag ser det blir jag både oerhört arg och oerhört ledsen. Den vackra skolbyggnaden är för all framtid utraderad. Och ersatt av ett synnerligen undermåligt, nästan föraktfullt, arkitektoniskt gestaltat p-hus. Bara en kommunal förvaltning kan åstadkomma något så korkat och undermåligt.

Samma plats idag. P-hus uppfört 1972 efter att sjöbefälsskolan rivits.

Sjöbefälsskolan revs 1972. Tyvärr ser jag det som skedde med den fortgå även i detta nu. Jag ser det i Stockholm, Luleå, Umeå, Enköping, Kristinehamn, Nykroppa, Sunne och Karlstad. Det pågår i hela vårt land. Jag ser sorgen och uppgivenheten i bybornas ögon. Och jag ser arrogansen i politikernas och tjänstemännens. Det handlar om en stads- och kulturmiljöförstörelse av stort format. Och personligen skulle jag vilja se ett nationellt uppror kring det som pågår.

Navigationsskolan igen. Kanske skulle svenska stadsplanerare behövt gå där?

Jag gör vad jag kan för att lyfta frågan på nationell nivå. Jag har skrivit debattartiklar som publicerats i rikstäckande tidningar och som via Svenska Byggnadsvårdsföreningen skickats till riksdagen, regeringen och till alla kommunstyrelser i Sverige. Och jag har fört fram larmrapporten till självaste riksantikvarien Lars Amréus på ett personligt möte i Stockholm. Och varhelst jag ser det i mitt hemlän Värmland, gör jag vad jag kan för att rycka till bybornas undsättning.

Men. Det räcker inte.

Rivning i Norrtälje 2012. Samma sak sker över hela Sverige. Bildlänk

De höga herrarna och damerna tycks inte ta frågan på allvar. Varken i riksdagen, på riksantikvarieämbetet, på länsstyrelserna, muséerna eller i kommunhuskorridorerna. Personligen känner jag en enorm stress och frustration över det jag ser ske.

En hel nation som passiva står och ser på medan stad och landsbygd berövas sin identitet och sitt kulturarv. Vad är det för en nation?

Slottner slår ett slag för pastischer. Man kan bli kristdemokrat för mindre.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga hus i klassisk arkitekturtradition, sk pastischer.

Efter att ha tagit omtag på min twittersatsning i avsikt att försöka nå ännu längre med min mission för att lyfta kulturarvets roll i samhällsplaneringen samt för att lyfta intresset för den klassiska arkitekturen, djupdyker jag nu i twitterflödet, och hittar mycket intressant. Som t ex de tre citaten nedan, hämtade från en debatt om stadsplanering i Stockholm i regi av Sveriges Arkitekter, som hölls här om kvällen. Det första fick mig nära nog, åtminstone för ett ögonblick, att överväga att bli Kristdemokrat.

På en fråga från stadsmiljöforskaren Alexander Ståhle, om hur man via stadsplanering kan minska segregationen, lär kristdemokraten Erik Slottner bland annat ha svarat ”att vi inte ska vara rädd för pastischer”. Samma uppfattning har vi här på ByggnadsvårdsNytt torgfört många gånger. Och för inte så länge sedan publicerade stadsmiljönätverket Yimby ett debattinlägg av mig på samma tema. Den klassiska arkitekturen är en rik källa till inspiration, både form- och konstruktionsmässigt. Och jag applåderar Erik Slottner för att han lyfter frågan. Den svenska rädslan för pastischer är, vilket jag påtalat mången gång, både fånig, inskränkt och dum.

Men Slottners uttalande är inte det enda jag reagerar positivt över. Även Regina Kevius, kommunpolitiker för Moderaterna och stadsbyggnads- och idrottsborgarråd i Stockholm, lär ha sagt bra saker. Som t ex att ”Arkitekten måste ta större plats! Jag pratar oftast med byggherrar som tänker snabba vinster”. Även detta är så sant som det är sagt. Staden måste byggas utifrån samhällets och människornas bästa. Inte utifrån vad som bäst byggherrarnas kortsiktiga ekonomiska intressen. Och där har den akademiska samhällsbyggnadsprofessionen, i form av bl a arkitekterna, precis som Kevius säger, en mycket viktig roll att fylla. Det tjänar i längden alla, även byggherrarna, på.

Sammantaget är detta kloka ord som lovar gott för framtiden för den svenska stadsbyggnadsdebatten. Förutsatt naturligtvis att Adam och Regina menar allvar med vad de säger, och fortsätter driva på i dessa lovvärda ambitioner. Men det tror jag att de gör. I alla fall tills motsatsen bevisats.

PS. Att realisera promenadstaden och bygga innovativt för unga låter också som lysande idéer av Slottner. Men det är en annan historia. DS

Historiska stadsmiljöer förminskas till spelmarker på kortsiktig attraktionsmarknad

The Gherkin i London, ritad av Norman Foster. Attraktionsarkitektur?

”Stockholmare demonstrerar och skriver debattartiklar för att slå vakt om en god boendemiljö värdig deras egna liv och värdig stadens historia. Våra bästa arkitekter för samtidigt i debatterna en kamp mot den tilltagande deprofessionalisering som drabbat yrkeskåren.
När politiker med sina städer som redskap börjar konkurrera på en internationell marknad leder det bort från arkitektoniska lyft och rakt mot nivellering och utarmning – alla vill ha samma sak. I London blir det en gurka av Norman Foster, i Bilbao råkade det bli ett museum och i Umeå ett kulturhus utan tankar om innehåll.”

Så skriver journalisten Kajsa Althén i en träffsäker och angelägen debattartikel rubricerad ”Populism gagnar inte Stockholms utveckling” på svd.se där hon för svenska städers talan för att värna dem från att skövlas av kortsiktiga politiker som vill placera sina städer på kartan med hjälp av nya attraktioner.

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar hur man bygger sk Lifelong Communities

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar om Lifelong Communities i Atlanta

Utformningen av gatufasaden, dvs hur byggnaden möter gatan, är oerhört viktig för att skapa trivsel i gaturummet. Oavsett om du anser dig vara modernist eller traditionalist, så gäller följande – om du lyckas få byggnaden att återspegla mänsklig aktivitet, så kommer den att bli lyckad och omtyckt. Och eftersom detta inte är något som lärs ut på dagens arkitektutbildningar så är vi noga med att i våra koder (byggnadsordningar) noga styra upp vilka typer av gatufasader som vi vill att man använder sig av när man bygger.

Detta var en av de saker som den världsledande arkitekten och nyurbanisten Andres Duany, från arkitektbyrån Duany Plater-Zyberk & Company, talade (se inslaget) om när han i Atlanta inför ett fullsatt auditoirum föreläste om sk Lifelong Communities, dvs hur man bygger samhällen som fungerar att leva i hela livet. Och när det gällde just utformningen av gatufasaderna fortsatte han att att prata om vilka som fungerar bra, och vilka som inte gör det.

Gatufasadens utformning är oerhört viktig för trivseln i gatumiljön. Vilken föredrar du?

Den mest populära gatufasaden är förstås skyltfönster, därefter följer verandor och grunda förträdgårdar. Dessa tre har ett alltigenom positivt inflytande på gatumiljön. Farstukvistar, dvs trappor som leder upp till en entréplattform, är också okey lösning. En neutral lösning är de indragna fasaderna med djupa förträdgårdar. Visst är det trevligt med blommor. Men människorna hamnar allt för långt borta från gatan.

Sedan har vi de tre direkt stadsmiljöfientliga fasadvarianterna, fortsatte Duany, som är döda, fönsterlösa väggar, parkeringsplatser och parkeringsgarage.

Han pratade också om hur man använder sig av grönområden i stadsplaneringen. Och poängterade att det inte i första hand är i mängden grönyta det brister, utan i hur grönytorna är utformade. Allt för mycket grönyta hamnar i direkt anslutning till husens privata baksidor, eller mellan sk hus i park, vilket resulterar i att de inte används.

Det är inte i mängden grönyta i stadsmiljön det brister, utan i designen av den. Vilken föredrar du?

I stället efterlyser Duany fler traditionella kvartersparker, som omges av träd och grönska samt har stora gräsytor och gångvägar, med sol och skugga och plats både för unga och gamla. Och med staket runt som gör dem möjliga att stänga av vid behov.

Raka fasader i gatuliv, eller fasader som vinglar hit och dit. Vilket föredrar du?

Vidare pratade han om hur man skapar ”sense of place” – rumslighet – och hur viktigt det är att byggnaderna står i raka led med kontinuerliga gatufasader, och inte vinglar fram och tillbaka.

Det är därför vi i våra koder – byggnadsordningar – alltid kräver att byggnaderna ska stå i raka led, inte vingla hit och dit. Detta är oerhört väsentligt för att man ska uppleva en positiv rumslighet i gatumiljön, förklarar Duany.

Som alltid levererar Duany den ena sanningen efter den andra och klär av dagens sätt att planera av in på bara skinnet, som alltid med glimten i ögat och med rader av talande och träffsäkra exempel. Har du en timme över på eller efter jobbet, och är intresserad av modern stadsplanering, så rekommenderar jag varmt inslaget. Här finns mycket att lära.