Category Archives: Stadsplanering

Slottner slår ett slag för pastischer. Man kan bli kristdemokrat för mindre.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga i gammal stil.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga hus i klassisk arkitekturtradition, sk pastischer.

Efter att ha tagit omtag på min twittersatsning i avsikt att försöka nå ännu längre med min mission för att lyfta kulturarvets roll i samhällsplaneringen samt för att lyfta intresset för den klassiska arkitekturen, djupdyker jag nu i twitterflödet, och hittar mycket intressant. Som t ex de tre citaten nedan, hämtade från en debatt om stadsplanering i Stockholm i regi av Sveriges Arkitekter, som hölls här om kvällen. Det första fick mig nära nog, åtminstone för ett ögonblick, att överväga att bli Kristdemokrat.

Erik Slottner slår ett slag för fler pastischer inom arkitekturen.

På en fråga från stadsmiljöforskaren Alexander Ståhle, om hur man via stadsplanering kan minska segregationen, lär kristdemokraten Erik Slottner bland annat ha svarat ”att vi inte ska vara rädd för pastischer”. Samma uppfattning har vi här på ByggnadsvårdsNytt torgfört många gånger. Och för inte så länge sedan publicerade stadsmiljönätverket Yimby ett debattinlägg av mig på samma tema. Den klassiska arkitekturen är en rik källa till inspiration, både form- och konstruktionsmässigt. Och jag applåderar Erik Slottner för att han lyfter frågan. Den svenska rädslan för pastischer är, vilket jag påtalat mången gång, både fånig, inskränkt och dum.

02

Men Slottners uttalande är inte det enda jag reagerar positivt över. Även Regina Kevius, kommunpolitiker för Moderaterna och stadsbyggnads- och idrottsborgarråd i Stockholm, lär ha sagt bra saker. Som t ex att ”Arkitekten måste ta större plats! Jag pratar oftast med byggherrar som tänker snabba vinster”. Även detta är så sant som det är sagt. Staden måste byggas utifrån samhällets och människornas bästa. Inte utifrån vad som bäst byggherrarnas kortsiktiga ekonomiska intressen. Och där har den akademiska samhällsbyggnadsprofessionen, i form av bl a arkitekterna, precis som Kevius säger, en mycket viktig roll att fylla. Det tjänar i längden alla, även byggherrarna, på.

Sammantaget är detta kloka ord som lovar gott för framtiden för den svenska stadsbyggnadsdebatten. Förutsatt naturligtvis att Adam och Regina menar allvar med vad de säger, och fortsätter driva på i dessa lovvärda ambitioner. Men det tror jag att de gör. I alla fall tills motsatsen bevisats.

PS. Att realisera promenadstaden och bygga innovativt för unga låter också som lysande idéer av Slottner. Men det är en annan historia. DS

Annonser

Ett litet vitt hus i ett vägskäl. Men ett stort och viktigt vägval för Arvika.

Värdefull eller inte? Bocken 8 med adress Kyrkogatan 40A i Arvika. Foto: Leif Höök

Varje gång jag besöker värmländska Arvika blir jag lika positivt överraskad. Ja faktiskt lite smått förälskad. I de kvarter som utgör stadskärnan finns en intimitet och ett småstadsgemyt som gått förlorat i snart sagt varenda svensk stad. Pampiga stenhus från sekelskiftet står sida vid sida med vackra gamla trähus och väderbitna innergårdsmiljöer. Att besöka Arvika är, åtminstone för dem av oss som är uppvuxna i små eller medelstora städer, litegrann som att komma hem. Här finns en småskalighet som gör att människor möts. Och jag ser vid varje besök att jag delar min förtjusning med andra fotvandrare jag möter.

Sett i ett större sammanhang är detta naturligtvis en stor resurs. Historiskt välbevarade, småskaliga och promenadvänliga stadskärnor av den typ Arvika har är mycket sällsynta och detta faktum kommer att kunna göra Arvika allt mer attraktivt för varje år som går. I alla fall om man förstår att värdesätta och förvalta dessa egenskaper.

Lyfter man blicken och tittar på t ex USA kan man nämligen se en tydlig sådan trend. Städer med denna typ av miljöer ökar idag allt mer i attraktivitet, i synnerhet bland unga och välutbildade. I alla fall på de platser där de styrande politikerna gjort sin internationella stadsplanerings-hemläxa och kombinerat förvaltandet av den småskaliga, kulturhistoriska stadsmiljön med andra offensiva satsningar för att attrahera unga människor.

Men. Det är i sanning ingen enkel resa. Och den kommer att kräva både mod och insikt hos de styrande. Olika typer av röster kommer av och till att höjas för att förmå staden att offra en historisk miljö i taget för att ”utveckla” staden. De kommer att hävda att just det huset inte är ”så viktigt”. Att det är ”omöjligt” eller ”olönsamt” att renovera. I precis den typen av vägskäl kommer Arvikas förmåga att värna stadens historiska miljöer att provas tusentals gånger.

Arvika_01

Berikar eller belastar huset platsen? Kan man utveckla utan att riva? Foto: Google

Ett sådant aktuellt vägskäl handlar om ett vitt, vackert och välbevarat gammalt trähus i branten mittemot biblioteket. I detta gatuparti hänger det småskaliga, kulturhistoriska uttryck som utgör Arvikas identitet idag på en synnerligen skör tråd. En utveckling av den här miljön borde därför, kan man tycka, inledas med att undersöka hur man kan förvalta och förädla just det detta gamla hus symboliserar. Inte med att riva det.

Rom byggdes inte på en dag. Historiskt har de styrande i Arvika, i mer eller mindre nära dialog med byborna, och trots politiska meningsskiljaktigheter, lyckats navigera både klokt och ansvarsfullt. På typiskt Arvikamanér har man, i de allra flesta fall, lagt prestigen på hyllan, haft stadens bästa för ögonen och mod att tänka både till och om. Om detta bär den vackra stadskärna man idag har tydligt vittne.

Jag hoppas att man fortsätter på den vägen. På den tror jag nämligen Arvika kan nå riktigt långt.

Stadsmiljöhälsningar från en av många Arvikaälskare,

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

Vem vill simma i ett badhus utan vatten?

Broang_2

Kristinehamns välbyggda och vackra badhus. Mitt i stan. Rivet 2012.

Syskon startar saluhall i gammalt godsmagasin i Malmö, ser jag i ett intressant och inspirerande teve-inslag på Sydsvenskan. Två syskon vandrar runt i vad som närmast liknar en ruin, och pratar sig varma för sina saluhallsplaner. Deras entreprenöriella låga lyser som en fyrbåk. Det är underbart att se.

I de allra flesta städer hade något sådant varit omöjligt. Inte för att idén i sig var för dålig. Utan för att man där redan sedan länge rivit alla de gamla byggnaderna. Skapande förstörelse kallar han det visst, stadsmiljödebattören och fd Karlstadkillen Jan Jörnmark. Som om förstörelsen var lika viktig som skapandet.

Salu_01

Betelkapellet, mitt i orten Sunne i Värmland. Kommunen vill riva. Klicka för stor bild.

Vem vill simma i ett badhus utan vatten, minns jag att han kommenterade i en lite avmätt ton, när jag förde ett bevarande av Kristinehamns vackra badhusbyggnad på tal i samband med att vi båda höll var sitt föredrag på Stadsarkitektdagen i Norrköping för några år sedan.

 

Idag ser vi i allt högre grad hur de gamla byggnader som faktiskt finns kvar närmast fungerar som magneter för olika former av verksamheter. Inte sällan. precis som i  Malmö, inom den kreativa upplevelsesektorn. I de gamla fastigheterna finns massor av själ och historia inbyggt i väggarna som skapar atmosfär och attraktionskraft i sig. Och det redan byggda ger dessutom oftast lägre byggkostnad än ett nybygge. Ekonomisk och ekologiskt.

Salu_02

Enköpings Stadshotell. Mitt vid stora torget. Rivet 2012. Klicka för stor bild.

Allt fler stadsmiljöforskare talar nu om en tydlig trend, nämligen att morgondagens stadsbor och turister kommer söka sig till genuina miljöer. Att de tröttnat på de till förvillelse likadana sk ”clone cities” – dvs klonstäder där man sedan länge rivit bort stadens historiska själ och karaktär och ersatt dem med sterila, exklusiva bostadsområden och höghus som skall markera än det ena, än det andra, och ”sätta staden på kartan”. Och de städer och orter som har haft modet och har nöjet att ha gamla fastigheter och miljöer kvar kan därmed mycket väl visa sig bli morgondagens vinnare.

Skärmavbild 2013-11-20 kl. 19.21.55

Sädesmagasin i skånska Svalöv. Rivet 2013 trots många protester. Klicka för stor bild.

Så. Vem vill simma i ett badhus utan vatten? Ska man tro forskarna så är det en allt större skara människor. Och jag vet i alla fall två. Nina och Martin Karyd. Jag älskar deras entreprenöriella energi och magkänsla. Och jag har en känsla av att ganska många kommer att vilja besöka deras ”badhus”. Och av att det här bara är början. För det smartaste skapandet bygger nämligen inte på förstörelse av det befintliga. Utan på förnyelse av det.

FOTNOT. Läs tidigare artiklar om nämnda fastigheter:
5 april 2012 | K-märkt magasin skall rivas till varje pris. Går prestige före bättre vetande i skånska Svalöv?
5 dec 2010 | Bevara det vackra Broängsbadet. Sätt punkt för skövlingen av Kristinehamns stadsmiljö.
16 mars 2010 | En kallhamrad uppvisning i konsten att mala ner folkviljan. Nu river Peab Enköpings Stadshotell
4 feb 2010 | Rivningen av Enköpings stadshotell. Ett lågvattensmärke i det svenska stadsbyggandet.

Ett sjuvånings höghus ska göra Torsby attraktivare. Upp med en hand alla som tror på det.

Här är huset som ska göra Torsby attraktivare. Ett förortshus med sju våningar.

Har ni någon gång besökt Torsbys centrum? Det har jag. Och det är i sanning en nedslående upplevelse. Åtminstone med stadsplaneringsglasögon sett. Den ursprungliga stadskärnan är så sönderslagen och sönderbyggd att man blir milt sagt förvirrad. Men nu ska centrum bli attraktivare påstås det. Här ska nämligen byggas höghus.

– Det kommer att bli de högsta husen i Torsby. Jag tror att det här kommer att göra Torsby centrum mer attraktivt, sade Sven-Åke Pettersson som är VD för Torsby Bostäder i en artikel i NWT redan 2008.

–Bygget innebär en injektion av framtidstro i kommunen, säger Magnus Grude, projektchef på Skanska i en artikel i Fastighetstidningen.

Jo jag tackar jag. Som vanligt vet superlativen inga gränser.

Det talas om att ”förändra skylinen”. I säljbroschyren läser jag: ”En byggnad som kommer att påverka stadsbilden på ett som vi hoppas positivt sätt. Kanske förmedla lite av storstadskänsla i Torsby.”

Han hoppas. Och han tror. Att kanske….

Men nej. Nej. Och åter nej.

Egentligen hade det räckt att läsa rubriken på artikeln. Höghus som ska göra en söndertrasad stadskärna attraktivare. Vi har ju både hört och sett det förut. Och vet att det är kvalificerat struntprat. Herr Pettersson vet det ju till och med så väl att han i varje mening garderar sig med ett ”hoppas”, ”tror” eller ”kanske”.

Ni kommer att förändra Torsby skyline. Tveklöst ja. Det halvhöga, fristående sk punkthus med omgivande parkeringsplatser som ni just nu bygger kommer att bidra till att göra Torsby centrum än mer förvirrat och söndertrasat. Och istället för att förmedla ”storstadskänsla” så kommer huset att skrika FÖRORT! Det behövs ingen arkitektutbildning för att läsa det språket.

Om man avser att återskapa stadsmiljön och attraktiviteten krävs lite mer såväl geni och intresse för staden och stadsmiljön. Såväl från Torsby Kommun som från byggherrarna. Antingen saknar Grude och Petterson bådera. Eller också spelar de helt enkelt okunniga.

”Denna stads byggare Bob-arkitekter som inte begriper att vi bor i en liten glesbygd, och inte storstad, borde dra vidare!” skriver signaturen ”Förtvivlad Torsbybo” i NWT i maj 2008. Och jag kan inte annat än hålla med.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland