Prisbelönade pastischer. Följ med på virtuell stadsvandring i S:t Eriksområdet i Stockholm.

Pastischer, det vill säga direkta historiska stilefterapningar, är ett populärt hatobjekt inom såväl arkitekt- som antikvariekretsar. Oärliga. Oäkta. Hmpf. Glåporden vet inga gränser. En arkitekt som skulle hänfalla åt sådant bespottas och häcklas vid arkitektkollegornas frukostfika.

Ändå finns det dom som har mod att rita hus med tydliga historiserande drag. Och som gör det bra. En av dom är Aleksander Wolodarski, planarkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor. Han ritade här om året till och med ett helt område. S:t Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm. Du ser delar av det på bilderna i detta inlägg.

Sedan S:t Eriksområdet stod klart 1999 har det både hyllats och bespottats. Hyllats av så kallat vanligt folk. Bespottats av kollegorna i arkitektkåren. Med det har också prisbelönats. 2004 tilldelades Aleksander Wolodarski den s k New Urbanism-rörelsens CNU-pris för S:t Erik.

–Det var en mäktig upplevelse. 1.300 delegater från hela världen, samlade på Chicagos bästa hotell. Jag fick stående ovationer, de ville inte sluta applådera. De tyckte att Sverige var bäst! berättar Aleksander Wolodarski i en intervju i tidningen Arkitekten nr 10/04.

Kollegornas kritik mot pastischer har han svårt att förstå. Den tycker han är osaklig.
–Allt annat som byggs är ju också eko av allt annat som byggts. Hur kan man avfärda det omtyckta med att kalla det pastisch?, säger Aleksander Wolodarski.

Personligen tycker jag hela diskussionen om pastisch eller inte är tramsig. Jag gillar det jag ser på S.t Erik. Det räcker gott. Här har skapats levande miljöer som berikar staden och där människor kommer att trivas de närmaste hundra åren. Det är mer än man kan säga om den stora merparten av de områden som Wolodarskis pastisch-hatande kollegor ritar.

Bilderna i inlägget kommer från hitta.se.

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar hur man bygger sk Lifelong Communities

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar om Lifelong Communities i Atlanta

Utformningen av gatufasaden, dvs hur byggnaden möter gatan, är oerhört viktig för att skapa trivsel i gaturummet. Oavsett om du anser dig vara modernist eller traditionalist, så gäller följande – om du lyckas få byggnaden att återspegla mänsklig aktivitet, så kommer den att bli lyckad och omtyckt. Och eftersom detta inte är något som lärs ut på dagens arkitektutbildningar så är vi noga med att i våra koder (byggnadsordningar) noga styra upp vilka typer av gatufasader som vi vill att man använder sig av när man bygger.

Detta var en av de saker som den världsledande arkitekten och nyurbanisten Andres Duany, från arkitektbyrån Duany Plater-Zyberk & Company, talade (se inslaget) om när han i Atlanta inför ett fullsatt auditoirum föreläste om sk Lifelong Communities, dvs hur man bygger samhällen som fungerar att leva i hela livet. Och när det gällde just utformningen av gatufasaderna fortsatte han att att prata om vilka som fungerar bra, och vilka som inte gör det.

Gatufasadens utformning är oerhört viktig för trivseln i gatumiljön. Vilken föredrar du?

Den mest populära gatufasaden är förstås skyltfönster, därefter följer verandor och grunda förträdgårdar. Dessa tre har ett alltigenom positivt inflytande på gatumiljön. Farstukvistar, dvs trappor som leder upp till en entréplattform, är också okey lösning. En neutral lösning är de indragna fasaderna med djupa förträdgårdar. Visst är det trevligt med blommor. Men människorna hamnar allt för långt borta från gatan.

Sedan har vi de tre direkt stadsmiljöfientliga fasadvarianterna, fortsatte Duany, som är döda, fönsterlösa väggar, parkeringsplatser och parkeringsgarage.

Han pratade också om hur man använder sig av grönområden i stadsplaneringen. Och poängterade att det inte i första hand är i mängden grönyta det brister, utan i hur grönytorna är utformade. Allt för mycket grönyta hamnar i direkt anslutning till husens privata baksidor, eller mellan sk hus i park, vilket resulterar i att de inte används.

Det är inte i mängden grönyta i stadsmiljön det brister, utan i designen av den. Vilken föredrar du?

I stället efterlyser Duany fler traditionella kvartersparker, som omges av träd och grönska samt har stora gräsytor och gångvägar, med sol och skugga och plats både för unga och gamla. Och med staket runt som gör dem möjliga att stänga av vid behov.

Raka fasader i gatuliv, eller fasader som vinglar hit och dit. Vilket föredrar du?

Vidare pratade han om hur man skapar ”sense of place” – rumslighet – och hur viktigt det är att byggnaderna står i raka led med kontinuerliga gatufasader, och inte vinglar fram och tillbaka.

Det är därför vi i våra koder – byggnadsordningar – alltid kräver att byggnaderna ska stå i raka led, inte vingla hit och dit. Detta är oerhört väsentligt för att man ska uppleva en positiv rumslighet i gatumiljön, förklarar Duany.

Som alltid levererar Duany den ena sanningen efter den andra och klär av dagens sätt att planera av in på bara skinnet, som alltid med glimten i ögat och med rader av talande och träffsäkra exempel. Har du en timme över på eller efter jobbet, och är intresserad av modern stadsplanering, så rekommenderar jag varmt inslaget. Här finns mycket att lära.