Tag Archives: stadsmiljö

Slottner slår ett slag för pastischer. Man kan bli kristdemokrat för mindre.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga i gammal stil.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga hus i klassisk arkitekturtradition, sk pastischer.

Efter att ha tagit omtag på min twittersatsning i avsikt att försöka nå ännu längre med min mission för att lyfta kulturarvets roll i samhällsplaneringen samt för att lyfta intresset för den klassiska arkitekturen, djupdyker jag nu i twitterflödet, och hittar mycket intressant. Som t ex de tre citaten nedan, hämtade från en debatt om stadsplanering i Stockholm i regi av Sveriges Arkitekter, som hölls här om kvällen. Det första fick mig nära nog, åtminstone för ett ögonblick, att överväga att bli Kristdemokrat.

Erik Slottner slår ett slag för fler pastischer inom arkitekturen.

På en fråga från stadsmiljöforskaren Alexander Ståhle, om hur man via stadsplanering kan minska segregationen, lär kristdemokraten Erik Slottner bland annat ha svarat ”att vi inte ska vara rädd för pastischer”. Samma uppfattning har vi här på ByggnadsvårdsNytt torgfört många gånger. Och för inte så länge sedan publicerade stadsmiljönätverket Yimby ett debattinlägg av mig på samma tema. Den klassiska arkitekturen är en rik källa till inspiration, både form- och konstruktionsmässigt. Och jag applåderar Erik Slottner för att han lyfter frågan. Den svenska rädslan för pastischer är, vilket jag påtalat mången gång, både fånig, inskränkt och dum.

02

Men Slottners uttalande är inte det enda jag reagerar positivt över. Även Regina Kevius, kommunpolitiker för Moderaterna och stadsbyggnads- och idrottsborgarråd i Stockholm, lär ha sagt bra saker. Som t ex att ”Arkitekten måste ta större plats! Jag pratar oftast med byggherrar som tänker snabba vinster”. Även detta är så sant som det är sagt. Staden måste byggas utifrån samhällets och människornas bästa. Inte utifrån vad som bäst byggherrarnas kortsiktiga ekonomiska intressen. Och där har den akademiska samhällsbyggnadsprofessionen, i form av bl a arkitekterna, precis som Kevius säger, en mycket viktig roll att fylla. Det tjänar i längden alla, även byggherrarna, på.

Sammantaget är detta kloka ord som lovar gott för framtiden för den svenska stadsbyggnadsdebatten. Förutsatt naturligtvis att Adam och Regina menar allvar med vad de säger, och fortsätter driva på i dessa lovvärda ambitioner. Men det tror jag att de gör. I alla fall tills motsatsen bevisats.

PS. Att realisera promenadstaden och bygga innovativt för unga låter också som lysande idéer av Slottner. Men det är en annan historia. DS

Annonser

Två nedlagda mackar, en tom villa, en rivningstomt. Och ett systembolag. Välkommen till Storgatan i Kil.

Spisbrödsfabriken_01_web

Personalen på gården framför den nu rivna Kil Spisbrödsfabrik på Storgatan.

För fem år sedan väckte jag debatt när jag skrev ett fotoreportage, som jag också sände till lokaltidningarna, om hur den gamla Spisbrödsfabriken, mitt inne i Kils centrum, stod och förföll. Förföll var faktiskt bara förnamnet. Den var i ett sanslöst vandaliserat och bedrövligt skick. Än värre var det faktum att delar av fastigheten visade sig vara bebodd.

Spisbrödsfabriken_01_b_web

Närbild på personalen och den idylliska gårdsmiljön.

Förfallet till trots var det en förtjusande fastighet som om den visats den minsta varsamhet mycket väl haft potential att kunnat utvecklas till en miljö som berikat Kils i övrigt, milt sagt, bedrövliga centrumgata.

Men den yrvakenhet och okunnighet som de ansvariga politikerna och tjänstemännen visade när det begav sig 2008, verkar, hur obegripligt det än låter, ha fått fortsatt prägla stadsplaneringen i Kil. Den gamla spisfabriken är nu ett minne blott. För alltid utrotad ur Kils gaturum. Ur Kilsbornas medvetande verkade den dock vara utrotad redan 2008.

Spisbrödsfabriken_02_web

Kils Spisbrödsfabrik från spårsidan. Samma byggnad, i en annan, stoltare tid.

Under tre kylslagna höstdagara har en grävmaskin gjort processen kort med den gamla fastigheten. Inte en pinal har räddats undan. Kakelugnar, originaldörrar och massor av andra spännande detaljer från tiden plöjdes brutalt ner bland rivningsmassorna, i bästa 60-talsmanér. Ingen verkade det minsta intresserad. Nu som då.

Nu består, för att citera en vän med lokal anknytning, ortens paradgatas norrsida av en gammal bilhall som står näst intill tom, två nedlagda mackar, en tom villa, en rivningstomt. Och ett systembolag. Mycket attraktivt. Vad är månne planen?

Spisbrödsfabriken_02_b_web

Kils Spisbrödsfabrik. Då en ganska imponerande syn med sin dekorerade fasad.

Det är beklagligt och sorgligt att man i Kil inte ens förstår värdet av att bevara de få kvarvarande miljöer som minner om ortens historia och fortfarande har potential att berika stadsmiljön. Ansvariga tjänstemän och politiker imponerar sannerligen inte i detta avseende. Och Kils alltmer urvattnade stadsmiljö och invånarna som trampar dess gator betalar priset.

PS. De vackra historiska bilderna i reportaget har jag fått från dottersonen till den kvinna som tillsammans med sin man drev fabriken. Bilderna har han fotograferat från tavlor som hänger på väggen hos hans mamma. Hans mormor, som drev fabriken, lever än idag och är över 90 år gammal. Alla bilderna går att se i större format om du klickar på dem. DS

Dags att damma av den gamla stadsplanen? Hannes Johansson på Yimby Göteborg skriver om stadsplaneringen i Göteborg.

Stadsplan för Gullbergsvass i Göteborg ritad 1861 av J Damm

”Därför tror vi att det skulle vara en god idé att damma av konceptet med stadsplaner. I en stadsplan skulle man från politiskt håll kunna skapa en struktur i vilken staden sedan kan växa fram. Planen skulle vara utformad ungefär som en av dagens detaljplaner, men för ett mycket mer omfattande område. Planen skulle hela tiden vara preliminär och kunna anpassas efter de behov och omständigheter som råder i dagsläget. Det viktiga är att man har definierat en övergripande struktur, så att alla vet vad målet är och vad man har att anpassa sig efter.”

Så skriver Hannes Johansson från Yimby Göteborg i ett inlägg där han kommenterar stadsplaneringen i Göteborg i allmänhet och på området Älvstaden i synnerhet. Och jag delar hans uppfattning. En av många orsaker till varför vi idag har så stora svårigheter att lyckas skapa den levande och stadslika stadsmiljö som vi i våra planprogram så tydligt ger uttryck för står sannolikt att finna just här. I detaljplanernas och översiktsplanernas brister som planinstrument.

I ett av många inlägg i detta ämne här på ByggnadsvårdsNytt citerade jag 2008 en stadsarkitekt som i ett samtal oss emellan sa:

”Att försöka rita en stad med hjälp av detaljplaner är som att försöka måla en tavla genom att titta genom ett rör.”

Det är lätt att förstå vad han menar när man tittar runt i de många fragmentiserade och dåligt sammanhållna stadslandskap som åstadkommits de senaste åren.

Ett återinförande av ett planinstrument som påminner om den traditionella stadsplanen skulle säkerligen öka möjligheterna att framledes lyckas bättre i ambitionerna att addera flera levande stadsrum till våra växande städer. Men ännu fler idéer och förändringar krävs om vi ska lyckas nå hela vägen fram. Därför är diskussioner som de som föregår på Yimby, Sveriges ledande arena för stadsmiljödebatt, så nödvändiga och viktiga.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

En fyrkantig vit låda. Arkitekt dundrar mot kårens bristande intresse för byggnadstradition och stadsmiljö.

Nybyggt s k "townhouse" i Landskrona. Anpassat eller inte? http://www.eldingoscarson.com

”Det finns ingen sockel på huset, och entrédörren ligger direkt i gatuplan. Hur blir det med snön som faktiskt faller i Skåne? Fönstren är hål i väggen och den kubiska formen strider helt mot gatubilden. Huset ser ut som en skokartong på högkant, kanske en japansk?” så skriver arkitekt Jörgen A Lorenzen i en debattartikel i tidningen Arkitekten i januari 2010.

Nybyggt s k "townhouse" i Landskrona. Anpassat eller inte? http://www.eldingoscarson.com

Huset han kritiserar är en fyrkantig vit låda, ritad av arkitekterna Jonas Elding och Johan Oscarson, och uppsmälld mitt bland den kulturhistoriska bebyggelsen på Gamla kyrkogatan i Landskrona. Kritiken mot denna typ av ”ickearkitektur” växer allt mer ute i landet. Arkitektkåren själva har dock fortsatt hylla dessa projekt. Tills nu.

Nybyggt s k "townhouse" i Landskrona. Anpassat eller inte? http://www.eldingoscarson.com

”Det finns något som heter byggnadstradition och byggnadskultur, fortsätter Lorenzen, vilket tydligen är obekant för arkitekterna bakom huset som på ett markant sätt avviker från skånsk byggtradition. Att den ena arkitekten har arbetat i Japan gör inte huset bättre och det är varken besläktat med Japan eller Skåne. Det nämns att dåvarande stadsantikvarien övertygade politikerna om att satsa på projektet vilket är beklagligt.”

Nybyggt s k "townhouse" i Landskrona. Anpassat eller inte? http://www.eldingoscarson.com

”Det vore bra om arkitektkåren åter kunde intressera sig för stadsmiljön, avslutar han. Res ut i Europa, se hur man arbetar där, visar hänsyn mot befintliga miljöer och bygger modernt i områden där det passar sig.” avslutar Lorenzen.

Allt för länge har den svenska arkitektkåren tigit still om denna uppenbara oförmåga, eller ovilja, att ta hänsyn till platsens karaktär och till mötet med gatulivet. Lorenzens kritik känns därför lika välkommen och uppfriskande som när man öppnar fönstret i ett instängt och syrefattigt rum en stekhet sommardag.

Läs också | ”The Ultimate Swedish Modern Architecture Toolbox.” och ”Storskaligt byggprojekt i Skärhamn väcker vrede bland lokalbefolkningen.” som tidigare publicerats här på ByggnadsvårdsNytt. Samt ””Arkitekten är frontfiguren som ska delta i debatten och få städerna att leva”, porträtt av Jörgen A Lorenzen ur Landskronadirekt.

När stadens gator och torg blir till handelsvaror. Exemplen Bollnäs och Årjäng.

Bilderna i detta inlägg är hämtade från Årjängs fd gamla torg. Foto: Peter Sörensen

I tidskriften Arkitektur nr 1 2010 kan vi i en notis rubricerad ”Politisk dumhet 1” läsa om hur Bollnäs Kommun 2007 sålde det centrala Brotorget till det danska företaget Sjaelsö för 162 000 kronor för att låta dem bygga en gigantisk inglasad galleria i två plan. Kommunen rev bänkarna och fontänen. Och statyn av Snoddas, scenen och den intilliggande restaurangen demonterades och flyttades. Man rensade fram en 2 700 kvadratmeter stor grusplan i hjärtat av staden. Sedan hände ingenting.

Intresset för de blivande lokalerna vek och danskarna drog sig ur. Av det forna torget återstår en sandöken. Och Bollnäsborna, de som ännu inte helt resignerat och slutat bry sig, rasade. Vill vill ha tillbaka vårt gamla torg. Och initiativtagaren till hela torgfarsen, kommunalrådet Olle Nilsson-Sträng, han har placerats ute i kylan av sina socialdemokratiska partikamrater. Han blev en belastning hävdas det. Jodå. Allt var säkert hans fel. Ni andra bär inget ansvar. Eller hur?

Döda bottenvåningar och öppna loftgångar i Årjängs nya centrum. Foto:Peter Sörensen

Trots att kommunen nu ångrat sig och enligt uppgift vill köpa tillbaka torget, eller delar av det, så fördjupas soppan istället allt mer. Senaste nytt läser jag på Hela Hälsingland i en artikel med rubriken ”Tupp-Tomas har köpt Brotorget”. Det visar sig nämligen, och häng med nu om ni kan, att Sjaelsös dotterbolag Kungsbacka Tofteredsvägen AB – har sålts och fått ny ägare. Besked kommer från Thomas Perzon i Tuppz-Topefa som agerar på fullmakt från Sjaelsö. Enligt Perzon är också företaget Ängabyggen delägare i Kungsbacka Tofteredsvägen AB. Glasklart. Eller hur?

I stället för en eventuell process om återgång av Brotorget-köpet, som enligt Tupp-Tomas, dvs Thomas Perzon, kan ta ett par år med överklagningar, föreslår han att kommunen köper tillbaka halva Brotorget för 1,6 miljoner kronor – och gör ett torg, eller vad man vill, av det. Generöst, eller hur? Och billigt. För ett torg som i sin helhet såldes för 162 000 kronor år 2007. 2000 % i värdeökning på tre år. Det låter väl som en bra ide? Och som ett skäligt pris? Eller vad tycker du? Det tycker i alla fall kommunalrådet Sträng.

Årjängs fd gamla torg i ny kostym av Moskito. Kalt, sterilt och övergivet.

Nej. Jag får tillstå att jag blir alldeles uppgiven när jag ser vilka fullkomligt huvudlösa beslut som tas i kommunalpolitiken idag. För Bollnäs är ingalunda ensamma om den här typen av dumheter. De sker överallt. I Värmland där jag själv bor har vi närmast en blåkopia av Bollnäsfallet. I Årjäng byggde nämligen norska konsortiet Moskito ett gigantiskt missfoster till galleria/bostadskomplex på det gamla torget. Resultatet blev en affärs- och stadsmiljömässig katastrof.

Och precis som i Bollnäs har en av de största pådrivarna, kommunalrådet Kjell Eriksson(c), en gång hyllad som ett geni, fått klä skott för misslyckandet och hamnat ute i kylan. Och precis som i Bollnäs försöker man nu snabbt ersätta de gamla misstagen med nya. Det nygamla centret ska nu nämligen byggas om och ersättas av en ny, ännu större, förortslik galleria. Nu efter idé av Conceptor. Utseendet, språket och argumenten i broschyren är nästan en exakt kopia på Sjalesös.

Det såg så bra ut på ritningen, säger kommunalrådet Kjell Eriksson idag.

Hur gick det egentligen till när stadsmiljön, stadens gator, torg, parker och kulturmiljöer, förvandlades till simpla handelsvaror, som kan köpas och säljas? Istället för något som tillhörde stadens självt, dess identitet, och som man gemensamt värnade om?

På en av många bloggar som skriver kritiskt om det som skett i Bollnäs läser jag:

Som antytts kommer Bollnäs kommun att förstöra vår centrala samlingsplats, Brotorget, genom att glasa in den och bygga en galleria, bortsett från en liten remsa längst ner. Man  påstår att så gott som alla kända affärskedjor står på kö för att etablera sig i Bollnäs. Man fick vatten på sin kvarn, när det vid årsskiftet visade sig att Bollnäs invånarantal ökat med 41 personer och passerat konkurrenten Söderhamn! Stor glädje i kommunhuset! Man har nu gjort det ena försöket efter det andra att bygga bostäder och affärslokaler på alla grönytor i Bollnäs, parker, torg, intill kulturskyddade områden, kyrkogårdar och vackra utsikter. Än mer spännande blir det nu, när man i tidningen Ljusnan kunde läsa att befolkningen minskat med 83 personer sedan nyår!

Inskription på en av bänkarna i Årjängs "nya" centrum. Foto: Peter Sörensen

Hur står det egentligen till med kunskapen om stadsmiljö och stadsbyggnad, när stora företag och arkitektkontor som ger sig ut för att vara stadsutvecklare, kastar fram det ena direkt stadsmiljöfientliga förslaget efter det andra. Stora, förortslika gallerior med glasfronter, överdimensionerade, kvartersstora byggnadskroppar, ytkrävande parkeringar och döda bottenvåningar.

Var är stadsarkitekterna när vi som bäst behöver dem? För det är väl ändå där, på stadsbyggnadskontoret, som sakkunskapen om hur staden ska byggas borde finnas. Eller? Hos kommunalråden finns den i alla fall inte. Det är alldeles uppenbart. Det bär exemplen från Bollnäs och Årjäng tydligt vittne om.

Läs mer | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6

Läs ocksåTorgbygge gav sämre företagsklimat?” ur Värmlands Folkblad  den 5 maj 2010

Varför har arkitekterna så svårt att släppa hus-i-park-tanken? Har de drabbats av ett kollektivt typologiskt trauma? Krönika på Yimby

Sveriges arkitektkår verkar lida av ett typologiskt trauma, så inleder stadsmiljödebattören Johannes Åsberg från Yimby sin tänkvärda och träffande krönika på Yimbys Göteborgssajt rubricerad just ”Typologiskt trauma” den 28 jan 2010. Det är annars svårt att förstå, fortsätter han, varför diskussionen om kvartersstad kontra hus-i-park utlöser så häftiga reaktioner. Ståhles och Ekelunds klargörande analys i Arkitekten 11/2009 är därför välkommen. De har helt rätt i att typologier varken är goda eller onda per se. De har också rätt i att form inte determinerar funktion. Kvartersstad (gathus, slutna kvarter, öppet gatunät) ger inte automatiskt funktionsblandning, lika lite som hus-i-park (punkthus/lameller, uppbrutna kvarter, slutet gatunät) automatiskt ger optimala solvinklar.

Men av det följer inte att typologierna är utbytbara, fortsätter Johannes Åsberg. Olika typologier ger nämligen helt olika förutsättningar, rent fysiskt. Prioriterar man optimala solvinklar är husipark helt enkelt ett mer rationellt val än kvartersstad. Prioriterar man å andra sidan optimal funktionsblandning är förhållandet det motsatta. Kvartersstad ger maximal bruttoarea i gatuplan för publika lokaler och ett flexibelt och integrerat gatunät som underlättar stråkbildning. Det är inte ideologi. Det är fysik.

Åsbergs krönika är definitivt inte den första som berör stadens typologi. Och med all säkerhet inte den sista. Däremot är den en av många tecken på att en ny tid står för dörren inom stadsplaneringen. Och det är välkommet. Vi är många ute i Sveriges avlånga land som är trötta på att se våra städer förstöras och förfulas av dåligt planerade, monofuntionella och kraftigt segregerade bostadsområden. Denna trötthet och insikt förefaller nu ha nått högsta ort och allt fler röster höjs som ifrågasätter dagens dysfunktionella stadsbyggande.

Hus-i-park planeras 2010 av Peab bredvid domkyrkan mitt i Karlstad city. Bild: Peab

Arkitekterna Alexander Ståhle och Björn Ekelund uttrycker det med all önskvärd tydlighet sin debattartikel ”Stadens form går inte att likställa med dess funktion” i Arkitekten.

Det råder en ganska besvärande förvirring inom stadsbyggnadsdebatten just nu. Förvirringen är ett tydligt tecken på att vi är inne i ett paradigmskifte, att vi håller på att lämna de modernistiska idealen för något annat.

På samma gång som de inser problematiken, och att en förändring måste till, kan detta till trots till och med hos dem själva ana en nästan panisk rädsla för tanken på en eventuell renässans för kvartersstaden i stadsplaneringen.

Ska arkitektkåren behålla tillit och inflytande måste argument och nya kreativa stadsbyggnadslösningar bottna i empirisk kunskap kring stadsform och vardagsliv, och inte falla till föga för tendentiös åsiktspolarisering om kvartersstadens vara eller icke vara. Ska det vara så svårt att hitta nya hållbara stadsformer för den nya förstaden?

Debatten vad detta avser, den lär fortsätta länge till innan vi ser en verklig förändring. Under tiden rullas den ena hus-i-park-planen efter den andra ut i våra stadskärnor. Inte sällan till förvirring likartade. Att förändra stadsbyggandets inriktning är som att försöka ändra kursen på en supertanker. Det tar tid. Men det går. Vänta bara.

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar hur man bygger sk Lifelong Communities

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar om Lifelong Communities i Atlanta

Utformningen av gatufasaden, dvs hur byggnaden möter gatan, är oerhört viktig för att skapa trivsel i gaturummet. Oavsett om du anser dig vara modernist eller traditionalist, så gäller följande – om du lyckas få byggnaden att återspegla mänsklig aktivitet, så kommer den att bli lyckad och omtyckt. Och eftersom detta inte är något som lärs ut på dagens arkitektutbildningar så är vi noga med att i våra koder (byggnadsordningar) noga styra upp vilka typer av gatufasader som vi vill att man använder sig av när man bygger.

Detta var en av de saker som den världsledande arkitekten och nyurbanisten Andres Duany, från arkitektbyrån Duany Plater-Zyberk & Company, talade (se inslaget) om när han i Atlanta inför ett fullsatt auditoirum föreläste om sk Lifelong Communities, dvs hur man bygger samhällen som fungerar att leva i hela livet. Och när det gällde just utformningen av gatufasaderna fortsatte han att att prata om vilka som fungerar bra, och vilka som inte gör det.

Gatufasadens utformning är oerhört viktig för trivseln i gatumiljön. Vilken föredrar du?

Den mest populära gatufasaden är förstås skyltfönster, därefter följer verandor och grunda förträdgårdar. Dessa tre har ett alltigenom positivt inflytande på gatumiljön. Farstukvistar, dvs trappor som leder upp till en entréplattform, är också okey lösning. En neutral lösning är de indragna fasaderna med djupa förträdgårdar. Visst är det trevligt med blommor. Men människorna hamnar allt för långt borta från gatan.

Sedan har vi de tre direkt stadsmiljöfientliga fasadvarianterna, fortsatte Duany, som är döda, fönsterlösa väggar, parkeringsplatser och parkeringsgarage.

Han pratade också om hur man använder sig av grönområden i stadsplaneringen. Och poängterade att det inte i första hand är i mängden grönyta det brister, utan i hur grönytorna är utformade. Allt för mycket grönyta hamnar i direkt anslutning till husens privata baksidor, eller mellan sk hus i park, vilket resulterar i att de inte används.

Det är inte i mängden grönyta i stadsmiljön det brister, utan i designen av den. Vilken föredrar du?

I stället efterlyser Duany fler traditionella kvartersparker, som omges av träd och grönska samt har stora gräsytor och gångvägar, med sol och skugga och plats både för unga och gamla. Och med staket runt som gör dem möjliga att stänga av vid behov.

Raka fasader i gatuliv, eller fasader som vinglar hit och dit. Vilket föredrar du?

Vidare pratade han om hur man skapar ”sense of place” – rumslighet – och hur viktigt det är att byggnaderna står i raka led med kontinuerliga gatufasader, och inte vinglar fram och tillbaka.

Det är därför vi i våra koder – byggnadsordningar – alltid kräver att byggnaderna ska stå i raka led, inte vingla hit och dit. Detta är oerhört väsentligt för att man ska uppleva en positiv rumslighet i gatumiljön, förklarar Duany.

Som alltid levererar Duany den ena sanningen efter den andra och klär av dagens sätt att planera av in på bara skinnet, som alltid med glimten i ögat och med rader av talande och träffsäkra exempel. Har du en timme över på eller efter jobbet, och är intresserad av modern stadsplanering, så rekommenderar jag varmt inslaget. Här finns mycket att lära.