Etikettarkiv: stadsplan

Dags att damma av den gamla stadsplanen? Hannes Johansson på Yimby Göteborg skriver om stadsplaneringen i Göteborg.

Stadsplan för Gullbergsvass i Göteborg ritad 1861 av J Damm

”Därför tror vi att det skulle vara en god idé att damma av konceptet med stadsplaner. I en stadsplan skulle man från politiskt håll kunna skapa en struktur i vilken staden sedan kan växa fram. Planen skulle vara utformad ungefär som en av dagens detaljplaner, men för ett mycket mer omfattande område. Planen skulle hela tiden vara preliminär och kunna anpassas efter de behov och omständigheter som råder i dagsläget. Det viktiga är att man har definierat en övergripande struktur, så att alla vet vad målet är och vad man har att anpassa sig efter.”

Så skriver Hannes Johansson från Yimby Göteborg i ett inlägg där han kommenterar stadsplaneringen i Göteborg i allmänhet och på området Älvstaden i synnerhet. Och jag delar hans uppfattning. En av många orsaker till varför vi idag har så stora svårigheter att lyckas skapa den levande och stadslika stadsmiljö som vi i våra planprogram så tydligt ger uttryck för står sannolikt att finna just här. I detaljplanernas och översiktsplanernas brister som planinstrument.

I ett av många inlägg i detta ämne här på ByggnadsvårdsNytt citerade jag 2008 en stadsarkitekt som i ett samtal oss emellan sa:

”Att försöka rita en stad med hjälp av detaljplaner är som att försöka måla en tavla genom att titta genom ett rör.”

Det är lätt att förstå vad han menar när man tittar runt i de många fragmentiserade och dåligt sammanhållna stadslandskap som åstadkommits de senaste åren.

Ett återinförande av ett planinstrument som påminner om den traditionella stadsplanen skulle säkerligen öka möjligheterna att framledes lyckas bättre i ambitionerna att addera flera levande stadsrum till våra växande städer. Men ännu fler idéer och förändringar krävs om vi ska lyckas nå hela vägen fram. Därför är diskussioner som de som föregår på Yimby, Sveriges ledande arena för stadsmiljödebatt, så nödvändiga och viktiga.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

Annonser

Spännande stadsmiljödebatt på Yimby!

Stadsmiljöbloggen Yimby.se har genom sina pålästa, vältaliga och synnerligen aktiva språkrör Anders Gardebring (Stockholm) och Johannes Åsberg (Göteborg) skapat en synnerligen levande och mycket spännande arena för modern svensk stadsmiljödebatt. Språkrörens debattinlägg är många och kommentarerna rikliga.

I ett inlägg med rubriken ”Vilken särart ska bevaras?” går Gardebring, som vanligt med väl slipad penna, i replik mot en artikel i SVD , med rubriken ”Bygg inte bort Stockholms särart”, skriven av Anna Micro Vikstrand, kring risken att Stockholms Stadsmuseum ska fråntas rätten att fungera som remissinstans i stadens planärenden. Gardebrings replik är tänkvärd och i de följande kommentarerna, som är många, följer en mycket intressant stadsmiljödiskussion.

Svenskt stadsbyggande verkar onekligen ha fastnat i en återvändsgränd. Och ett allt större missnöje väcks nu från gräsrotsnivå för en förnyelse i det svenska stadsbyggandet. Yimby är ett tydligt tecken på detta.

Yimby lyckas i mitt tycke skapa den kanske mest levande arenan för stadsmiljödiskussion i Sverige idag. Och det är grymt välkommet. Denna diskussion har tidigare varit förbehållen en allt för begränsad krets. Kraftigt dominerad av modernist-skolade arkitekter, makthungriga politiker och penningstinna exploatörer. Ingen av dessa tre kategorier har visat sig vara särskilt bra på att skapa levande, dynamiska och omtyckta stadsmiljöer. Det ser vi alla exempel på i de städer vi bor.

Varför byggs det då så få, om ens några, exempel på bra stadsmiljö idag? Vad har hänt med stadsbyggnadskonsten i Sverige? Den som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gjorde oss kända i Europa och skapade de stadsplaner och -miljöer som vi egentligen fortfarande ägnar oss åt att rota runt i.

Stadsbyggande var vid denna tid ett traditionsbundet hantverk där de som utövade den hade en klassisk skolning som vilade på fundament och erfarenheter som gick ända tillbaka till de gamla romerska och grekiska stadsbildningarna.

Men så, en bit in på 1930-talet, så bestämde man sig för att kasta alla de gamla erfarenheterna och kunskaperna överbord med anländandet av de nya funktionalistiska idéerna. Det traditionella stadsbyggandet var passé. Nu skulle staden inte längre växa inifrån, utan utifrån i förorter. Och all form av dekoration som inte hade en konkret funktion bannlystes. Så anlände bilen, de stora varuhusen som skulle in i stadskärnorna, de grandiosa externetableringarna och resten vet ni. Våra stadsbyggare harvar forfarande förvirrat i den fåran.

I många små och medelstora städer har detta lett till att den ursprungliga stadsbilden helt slagits sönder och samman. Här råder förfall och total förvirring. I Värmland, där jag bor, är detta mer regel än undantag. Och det fortgår alltjämt. Andra, lyckligt lottade städer, inte sällan belägna vid sidan av det kommersiella trycket, har klarat sig bättre undan vad detta beträffar.

Idag väcks allt fler kritiska röster, tack och lov, inte minst från gräsrotsnivå, dvs människorna på gatan. Typ Yimby. Vi vill ha staden tillbaka. Den levande, dynamiska, vackra, trygga, trivsamma och stolta staden.

Men hantverkskunskapen förefaller ha gått förlorad. Arkitekterna som styr och ställer på våra stadsbyggnadskontor och på de ”fina” arkitekkontoren är skolade i modernistskolor där de inte fått någon som helst skolning i det traditionella hantverket. De står där med sina krystade modernistklyschor och raka linjaler, och ritar lamellhus och hus i park på löpande band. Och förefaller så indoktrinerade att de inte ens förefaller se sitt tillkortakommande. Och blir därigenom en del av problemet självt, istället för av lösningen på det.

Inte blir stadsbyggandet enklare av det är uppdelat på en uppsjö av olika instanser och omgärdat av så många bestämmelser att den traditionella staden, den som vi så hett efterfrågar, snart sagt förefaller näst intill omöjlig att bygga.

Inte heller underlättar det att stadsarkitekternas roll utarmats allt mer till förmån för lokala kommunalpolitiker och profithungriga exploatörers godtycke. Eller att den gamla övergripande stadsplanen försvunnit som planinstrumet och ersatts av detalj- och översiktsplaner. En arkitekt som jag pratade med sa en gång ”Att försöka rita en stad med hjälp av detaljplaner är som att försöka måla en tavla genom att titta genom ett rör”. Det är lätt att förstå vad han menar när man tittar runt i det fragmentiserade och dåligt sammanhållna stadslandskap som åstadkommits de senaste åren. Det är en djupt olycklig utveckling.

Stadsbyggande är ett mångfasetterat hantverk som kräver en djup kunskap. Det är inget man lär sig på en kafferast, eller genom att försöka kopiera det som gjorts tidigare. Och om vi någon gång ska komma framåt så måste stadsbyggnadskonsten återuppväckas. Och jag tror att det är vi, du och jag, som måste se till att det sker.

Traditionell arkitektur och stadsbyggnadskonst måste tillbaka in på de stora arkitektskolorna, sida vid sida med de kreativa, moderna och framåtblickande ämnena. Och stadsplaneringens redskap och organisation måste ses över så att vi återigen kan ta ett helhetsgrepp på staden i planeringen.

Frågan måste adresseras och förankras på högsta politiska nivå. Och vi måste därför fortsätta att diskutera, argumentera och mötas i alla sammanhang och forum som vi kommer åt. Men vi bör också försöka samlas i ett sorts manifest, där vi gemensamt försöker åstadkomma en politisk förändring i frågan. Först då tror jag att vi kan få se en verklig förändring i frågan.

Kanske Yimby vill fånga upp den bollen?

Stadsmiljöhälsningar,

Peter Sörensen, länsombud i Värmland