Sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. Arrogansen regerar i de svenska kommunerna. Då som nu.

Sjöbefälsskolan i Malmö, byggd 1881 efter ritning av John Smedberg.

I Sydsvenskans serie ”Det försvunna Malmö” hittar jag historien om sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. När jag ser det blir jag både oerhört arg och oerhört ledsen. Den vackra skolbyggnaden är för all framtid utraderad. Och ersatt av ett synnerligen undermåligt, nästan föraktfullt, arkitektoniskt gestaltat p-hus. Bara en kommunal förvaltning kan åstadkomma något så korkat och undermåligt.

Samma plats idag. P-hus uppfört 1972 efter att sjöbefälsskolan rivits.

Sjöbefälsskolan revs 1972. Tyvärr ser jag det som skedde med den fortgå även i detta nu. Jag ser det i Stockholm, Luleå, Umeå, Enköping, Kristinehamn, Nykroppa, Sunne och Karlstad. Det pågår i hela vårt land. Jag ser sorgen och uppgivenheten i bybornas ögon. Och jag ser arrogansen i politikernas och tjänstemännens. Det handlar om en stads- och kulturmiljöförstörelse av stort format. Och personligen skulle jag vilja se ett nationellt uppror kring det som pågår.

Navigationsskolan igen. Kanske skulle svenska stadsplanerare behövt gå där?

Jag gör vad jag kan för att lyfta frågan på nationell nivå. Jag har skrivit debattartiklar som publicerats i rikstäckande tidningar och som via Svenska Byggnadsvårdsföreningen skickats till riksdagen, regeringen och till alla kommunstyrelser i Sverige. Och jag har fört fram larmrapporten till självaste riksantikvarien Lars Amréus på ett personligt möte i Stockholm. Och varhelst jag ser det i mitt hemlän Värmland, gör jag vad jag kan för att rycka till bybornas undsättning.

Men. Det räcker inte.

Rivning i Norrtälje 2012. Samma sak sker över hela Sverige. Bildlänk

De höga herrarna och damerna tycks inte ta frågan på allvar. Varken i riksdagen, på riksantikvarieämbetet, på länsstyrelserna, muséerna eller i kommunhuskorridorerna. Personligen känner jag en enorm stress och frustration över det jag ser ske.

En hel nation som passiva står och ser på medan stad och landsbygd berövas sin identitet och sitt kulturarv. Vad är det för en nation?

Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk. Måste förtätning ske på stadsmiljöns bekostnad?

Detaljomsorg präglar Ivar Tengboms rivningshotade funkishus på Söder. Foto:Linus Wretblad

–Det finns ju en själ i det här huset. Det handlar om materialval, och om att allt är så genomtänkt, säger Linus Wretblad på Uppdragshuset, en av hyresgästerna, och talar om foajéns italienska marmor, styrelserummets intarsiavägg och originalfönstren med sina teakomfattningar. När man tar hit kunder så blir de alltid imponerade, kommenterar kollegan Joni Sayeler.

Huset han talar om är ett q-märkt funkishus på Söder i centrala Stockholm, ritat av den kände arkitekten Ivar Tengbom och jag hittar citatet i en artikel i Svd den 23 maj. Politikerna i Stadsbyggnadsnämnden har, läser jag, beslutat att ett nytt kontors- och bostadshus, om minst 16 våningar, ska uppföras på tomten. Förra året köpte NCC fastigheten av Swedish Match, med avsikt att riva och exploatera.

Kv Tobaksmonopolet 1980. Det hotade funkishuset är det vita, låga, centralt i bilden.

Huset är bara ett av en rad tidigare utpekade, k-märkta och omsorgsfullt vårdade Stockholmspärlor som nu hotas av en ny rivningsvåg. Förtätning har idag blivit något av ett mantra bland kommunalpolitikerna. Och i dess kölvatten legitimerar man rivningar av tidigare utpekade miljöer. Närmast på tur står nu 14 k-märkta byggnadsverk i Stockholms innerstad. Ingvar Tengboms nämnda funkispärla på Söder är ett av dem.

Enligt Plan- och bygglagen (PBL) får byggnader ”som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt” inte förvanskas. Men detta innebär inget hinder för rivning, konstaterar Otto Ryding, expert på Plan- och bygglagen på Boverket i artikeln.

–Generellt kan man säga att skyddet för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i Sverige är svagt i dag, fortsätter han och konstaterar att exempelvis Danmark och Norge, som också har en större andel äldre bebyggelse, har ett starkare skydd av kulturhistorisk bebyggelse.

Kv Tobaksmonopolet idag. Förtätningen har inte skett på den k-märkta miljöns villkor.

Den svenska Plan- och bygglagen lägger en stor del av ansvaret för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse på kommunerna.

–Tanken med detta är att man ska ha lokalt medinflytande, att medborgarna ska ha ett stort medinflytande över sin närmiljö. Och vill man inte ha rivningar så ska man inte välja politiker som river, säger Otto Ryding och påpekar att den svenska lagstiftningen ger politikerna stora möjligheter att värna kulturhistorisk bebyggelse.

–Men då gäller det ju att politikerna vill detta. Och på 70- och 80-talen fanns ett annat opinionstryck i de här frågorna, då fanns det en mer aktiv debatt.

Artikeln, som är rikligt kommenterad och uppenbarligen väckt många känslor, sätter fingret på några centrala punkter i den svenska modellen. Vad kommer det sig att vi i Sverige har så svagt skydd för våra värdefullaste kulturmiljöer? Och måste en förtätning alltid ske på bekostnad av utpekade kulturmiljöer?

Tre överdimensionerade punkthus förmörkar gatubilden. Knappast förtätning på stadens villkor.

Förtätning är ju ingen nyhet utan något som ständigt pågår i växande städer. Vid tiden kring förra sekelskiftet 1800/1900 svepte en stor förtätningsvåg över Sverige och tvåvåningstaden blev till både fyra och fem våningar. Inte sällan skedde det genom påbyggnad av en våning i taget. Men då i form av snyggt anpassade våningar i den stil som originalhuset hade. Inte som märkliga fristående fastigheter som brutalt placerades ovanpå den befintliga fastigheten.

En seriös förtätningsprocess bör ske på stadens villkor och med beaktande av dess värden. Inte på bekostnad av dem.

Vill du ha en nyanserad förtätningsdebatt där du bor, så avkräv dina kommunpolitiker ett seriöst och tydligt handlingsprogram på området, och gör sedan som Otto Ryding på Boverket säger, rösta på dem som har ett program som förtätar på stadens villkor och med ett beaktande av de kulturhistoriska värdena.

Staden tillhör oss alla, dig och mig. Politikerna äger den inte. Och definitivt inte de stora byggbolagen. Stadens miljö- och kulturvärden bör förvaltas med ansvar och respekt och inte hanteras som futtiga spelmarker på ett kortsiktigt politiskt eller finansiellt spelbord.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland