Tag Archives: kulturmiljö

Sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. Arrogansen regerar i de svenska kommunerna. Då som nu.

dd

Sjöbefälsskolan i Malmö, byggd 1881 efter ritning av John Smedberg.

I Sydsvenskans serie ”Det försvunna Malmö” hittar jag historien om sjöbefälsskolan som blev ett p-hus. När jag ser det blir jag både oerhört arg och oerhört ledsen. Den vackra skolbyggnaden är för all framtid utraderad. Och ersatt av ett synnerligen undermåligt, nästan föraktfullt, arkitektoniskt gestaltat p-hus. Bara en kommunal förvaltning kan åstadkomma något så korkat och undermåligt.

dd

Samma plats idag. P-hus uppfört 1972 efter att sjöbefälsskolan rivits.

Sjöbefälsskolan revs 1972. Tyvärr ser jag det som skedde med den fortgå även i detta nu. Jag ser det i Stockholm, Luleå, Umeå, Enköping, Kristinehamn, Nykroppa, Sunne och Karlstad. Det pågår i hela vårt land. Jag ser sorgen och uppgivenheten i bybornas ögon. Och jag ser arrogansen i politikernas och tjänstemännens. Det handlar om en stads- och kulturmiljöförstörelse av stort format. Och personligen skulle jag vilja se ett nationellt uppror kring det som pågår.

dd

Navigationsskolan igen. Kanske skulle svenska stadsplanerare behövt gå där?

Jag gör vad jag kan för att lyfta frågan på nationell nivå. Jag har skrivit debattartiklar som publicerats i rikstäckande tidningar och som via Svenska Byggnadsvårdsföreningen skickats till riksdagen, regeringen och till alla kommunstyrelser i Sverige. Och jag har fört fram larmrapporten till självaste riksantikvarien Lars Amréus på ett personligt möte i Stockholm. Och varhelst jag ser det i mitt hemlän Värmland, gör jag vad jag kan för att rycka till bybornas undsättning.

Men. Det räcker inte.

dd

Rivning i Norrtälje 2012. Samma sak sker över hela Sverige. Bildlänk

De höga herrarna och damerna tycks inte ta frågan på allvar. Varken i riksdagen, på riksantikvarieämbetet, på länsstyrelserna, muséerna eller i kommunhuskorridorerna. Personligen känner jag en enorm stress och frustration över det jag ser ske.

En hel nation som passiva står och ser på medan stad och landsbygd berövas sin identitet och sitt kulturarv. Vad är det för en nation?

Annonser

Vem vill simma i ett badhus utan vatten?

Broang_2

Kristinehamns välbyggda och vackra badhus. Mitt i stan. Rivet 2012.

Syskon startar saluhall i gammalt godsmagasin i Malmö, ser jag i ett intressant och inspirerande teve-inslag på Sydsvenskan. Två syskon vandrar runt i vad som närmast liknar en ruin, och pratar sig varma för sina saluhallsplaner. Deras entreprenöriella låga lyser som en fyrbåk. Det är underbart att se.

I de allra flesta städer hade något sådant varit omöjligt. Inte för att idén i sig var för dålig. Utan för att man där redan sedan länge rivit alla de gamla byggnaderna. Skapande förstörelse kallar han det visst, stadsmiljödebattören och fd Karlstadkillen Jan Jörnmark. Som om förstörelsen var lika viktig som skapandet.

Salu_01

Betelkapellet, mitt i orten Sunne i Värmland. Kommunen vill riva. Klicka för stor bild.

Vem vill simma i ett badhus utan vatten, minns jag att han kommenterade i en lite avmätt ton, när jag förde ett bevarande av Kristinehamns vackra badhusbyggnad på tal i samband med att vi båda höll var sitt föredrag på Stadsarkitektdagen i Norrköping för några år sedan.

 

Idag ser vi i allt högre grad hur de gamla byggnader som faktiskt finns kvar närmast fungerar som magneter för olika former av verksamheter. Inte sällan. precis som i  Malmö, inom den kreativa upplevelsesektorn. I de gamla fastigheterna finns massor av själ och historia inbyggt i väggarna som skapar atmosfär och attraktionskraft i sig. Och det redan byggda ger dessutom oftast lägre byggkostnad än ett nybygge. Ekonomisk och ekologiskt.

Salu_02

Enköpings Stadshotell. Mitt vid stora torget. Rivet 2012. Klicka för stor bild.

Allt fler stadsmiljöforskare talar nu om en tydlig trend, nämligen att morgondagens stadsbor och turister kommer söka sig till genuina miljöer. Att de tröttnat på de till förvillelse likadana sk ”clone cities” – dvs klonstäder där man sedan länge rivit bort stadens historiska själ och karaktär och ersatt dem med sterila, exklusiva bostadsområden och höghus som skall markera än det ena, än det andra, och ”sätta staden på kartan”. Och de städer och orter som har haft modet och har nöjet att ha gamla fastigheter och miljöer kvar kan därmed mycket väl visa sig bli morgondagens vinnare.

Skärmavbild 2013-11-20 kl. 19.21.55

Sädesmagasin i skånska Svalöv. Rivet 2013 trots många protester. Klicka för stor bild.

Så. Vem vill simma i ett badhus utan vatten? Ska man tro forskarna så är det en allt större skara människor. Och jag vet i alla fall två. Nina och Martin Karyd. Jag älskar deras entreprenöriella energi och magkänsla. Och jag har en känsla av att ganska många kommer att vilja besöka deras ”badhus”. Och av att det här bara är början. För det smartaste skapandet bygger nämligen inte på förstörelse av det befintliga. Utan på förnyelse av det.

FOTNOT. Läs tidigare artiklar om nämnda fastigheter:
5 april 2012 | K-märkt magasin skall rivas till varje pris. Går prestige före bättre vetande i skånska Svalöv?
5 dec 2010 | Bevara det vackra Broängsbadet. Sätt punkt för skövlingen av Kristinehamns stadsmiljö.
16 mars 2010 | En kallhamrad uppvisning i konsten att mala ner folkviljan. Nu river Peab Enköpings Stadshotell
4 feb 2010 | Rivningen av Enköpings stadshotell. Ett lågvattensmärke i det svenska stadsbyggandet.

Älskade vattentorn!

Vackra vattentorn i Flensburg och Rostock i Tyskland. Foto: Eber Ohlsson

De väldiga vattentornen är inte sällan älskade arkitektoniska verk där de står, som tydligt identifierbara fyrtorn, i stadens siluett. I takt med att staden växer och utvecklas avvecklas de gamla vattentornen hela tiden till förmån för nya. Och inte sällan kommer de gamla tornen, ofta rikt dekorerade och påkostade, att stå tomma. Och riskerar att förfalla. Och i förlängningen att försvinna. Denna problembild delar de med de med flera av samhällets funktionsbyggnader – de gamla järnvägsbyggnaderna, stadshotellen och, i allt större utsträckning, kyrkorna.

Vackra vattentorn i Köping och Åmmeberg. Foto: Eber Ohlsson

Denna fråga är ett delikat problem som i större eller mindre utsträckning berör snart sagt varje svensk ort eller stad. Ska vi stå passiva och se på medan dessa vitala delar av vårt kulturmiljöarv bara smulas sönder. Eller ska vi gemensamt hjälpas åt för att hjälpa de gamla byggnadsverken att hitta nya användningsområden för att överleva in i en ny tid? Utan att allt för stora ingrepp görs i ursprungsarkitekturen. Detta är en stor utmaning som den svenska byggnads- och kulturmiljövården borde ägna mer samlad uppmärksamhet åt.

Skånska Vattentornssällskapets hemsida, upplagd av Eber Ohlsson, är en alldeles fantastisk sammanställning över svenska och internationella vattentorn från alla tider. Här finns mängder av exempel som kan tjäna som inspiration för ett nationellt arbete med dessa frågor.

Läs också | ”Vattentorn blev villa ovan träden” ur GP den 1 mars 2010 samt ”Järnvägens historia suddas ut” från Sveriges Hembygdsförbund 2006-06-28

Vems ansvar är det att bevara en bys historia?


Förfall på gamla sjukhusområdet Ulleberg i Karlstad

Vems ansvar är det att en bys historia bevaras och finns tillgänglig för framtida generationer? Länsstyrelsen? Kulturnämnden? Byggnadsnämnden?

Den frågan ställer sig Lars Olefeldt och Pia Malmros i ett debattinlägg i nättidningen Svensk Historia med anledning av det överhängande rivningshotet mot flera kulturhistoriskt intressanta byggnader på Kronprinsessan Victorias gamla kustsanatorium (KVS) från 1903 i Vejbystrand.

Byggnadsnämnden vill riva upp den gamla k-märkningen för att bereda väg för en exploatering av området med något så originellt (obs ironi) som en serie moderna punkthus med indragna kungsvåningar.

Hanteringen av ärendet – och de kulturhistoriska värdena – känns säkert igen från många håll i landet. I Karlstad finns en tydlig parallell i hanteringen av det gamla sjukhusområdet Ulleberg som under ett decennium fått förfalla vind för våg inför öppen ridå, ett stenkast från centrum, utan att varken politiker, tjänstemän, Länsstyrelsen i Värmland eller Värmlands Museum lyft ett finger.

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas”

Så står det i Kulturminneslagens portalparagraf. Men vem är alla? Och var är dom när de behövs som bäst?

Frågan som Lars Olefeldt och Pia Malmros ställer känns i högsta grad befogad.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Kulturmiljö – ett smörjmedel istället för en bromskloss

”Bevarande av gamla kulturmiljöer har av många länge ansetts stå i vägen för utveckling och nya jobb. Men så är inte fallet längre. I dag anses platsens betydelse för regional tillväxt ha stor betydelse och då i synnerhet den kulturella miljön.”

Detta läser vi i en intressant artikel skriven av Peter Lindskog-Bodin i tidningen Fastighetsförvaltarens webbutgåva. Vi tar oss här friheten att nedan publicera artikeln i sin helhet.

Bortsett från att vårt kulturarv visar våra rötter, bakgrunden till vad vi är i dag och är något att luta sig mot för att finna självidentitet, anses det i dag även vara själva motorn i utvecklingen. I den globala konkurrensen tävlar inte bara länder med varandra, utan även regioner i länder om utveckling och nya jobb genom att locka till sig kreativa individer, såsom innovatörer, människor som skapar nya företag, IT-experter, arkitekter, kulturpersonligheter, osv.

Det gamla lockar
Genom att begreppen har vänt från att anses vara en bromskloss till att bli ett smörjmedel för samhället har kulturmiljöer fått den status de förtjänar. Fastighetsägaren Christer Harling i Göteborg har lyckats dra till sig ”trendiga” hyresgäster inom rörelser och yrkeskategorier på frammarsch och framgångsfaktorn har varit att ”ta vara på de kulturhistoriska värdena och återställa i stället för att riva och bygga nytt.”

Gammal gatsten framför asfaltsdjungel
På kommunernas gatuenheter har man under lång tid dragit sitt strå till stacken på många håll i landet genom att återskapa gatubeläggningar. I många kommuner har de gamla stadskärnorna fått sina ursprungliga gatubeläggningar med gatsten eller i vissa fall kullerstenar. Enligt professor Christer Berg på Sveriges Lantbruksuniversitet är det allra viktigaste just att bevara gator, torg och ursprungliga beläggningar. En splittrad stadsbild kan få struktur av en samlad gatubeläggning. Inte heller att förglömma är att 60 procent av vårat blickfång när vi är ute och går är just marken och vad är då vackrare än att fästa blicken på runda kullerstenar.