New York-känslan. Alltid detta tjat om New York-känslan.

När kommunalpolitiker eller byggherrar förordrar att bygga högt, och det gör de ju allt oftare i dessa tider, talar de inte sällan om att de vill skapa en ”New York-känsla”. I Karlstad där jag bor kallade Sture Emanuelsson, en av stadens största exploatörer, nyligen två planerade (av honom) punkthus med en öppen stenlagd yta mellan för ett ”Manhattan i miniformat”.

Artikelförfattaren ställde ingen motfråga. De gör ju sällan det numer. Jag undrar om någon av dem någonsin varit på Manhattan. Det har jag. Många gånger. Och det jag mest förknippar med Manhattan är det intensiva folklivet på gatunivån. Och så är det det faktum att här finns så många vackra hus.

Då tänker jag framför allt på gamla hus. Både höga och låga. Här finns t ex massor av bedagade skönheter från det sena 1800-talet. Jag älskar dem för den karaktär de ger denna megastad. Helst drar jag mig mot Soho, Greenwich Village eller det nytrendiga Nolita.

Här är merparten av husen från förra sekelskiftet, 3-5 våningar höga i rutnätskvarter med korta kvarter och fasader i gatuliv. Inte sällan med trädkantade gator. Och överallt med ett myller av små butiker i gatuplanet. Det, om något, är vad jag förknippar med New York. Och det är, tycker jag, något som de som planerar staden borde ha mer fokus på än på husens höjd.

Sedan har jag inget emot ett högre hus här och där. Sådana har de också en hel del av i New York.

Värna Norra Stations kulturmiljöer. Och skapa ett Stockholms Covent Garden runt dem.

Förslag till byggnation på Norra station. Men hur blir det i verkligheten? Brunnberg & Forshed.

”Tänk om dagens politiker kan vara lika framsynta som de för tio år som tog beslutet om bevarande av den historiskt intressanta bebyggelsen på Lilla Essingen. Jag tänker på Norra Station som ska hårdexploateras. Där gäller det stationsbebyggelsen, särskilt då det så kallade Klockhuset. Att många stockholmare vill bevara Klockhuset verkar uppenbart av de kommentarer att döma som jag fått då jag tidigare bloggat i frågan. Jag hoppas politikerna lyssnar på opinionen.”

Så skriver urstockholmaren och erfarne DN-fotografen Lars Epstein den 20 mars i det senaste i raden av blogginlägg där han går till försvar för ett bevarande av den kulturhistoriska bebyggelsen på Norra Stationsområdet i Stockholm. Ett försvar som i högsta grad är befogat.

Vaktparad sedd från luften. Hur ser den ut om jag står i gaturummet? Brunnberg & Forshed.

Det vi ser i planerna på stadsbyggnadskontorets webbplats är en aldrig tidigare skådad exploateringsgrad, med höga bostadshus, lägenheter staplade på varandra och smala, mörka gator. Personligen får det mig att tänka på en textrad med Cornelis Vreeswijk –”…och bor och dör och äter i en låda.” Arkitektoniskt ser planförslaget i mina ögon närmast ut som en själlös förortsexploatering. Området saknar nästan helt visuella kontaktytor i människans egen skala. Gestaltningen verkar istället vara utförd i skala 1:100. Ur någon sorts flygfotoperspektiv. Vi har sett det förr.

På området längs Norra stationsgatan finns ett par gamla byggnader, Klockhuset och magasinslängan, utförda i typisk tegelarkitektur från början av 1900-talet, som berättar om områdets historia som järnvägsstation och godsterminal. Dessa vill man nu riva för att kunna klämma in ytterligare några kontors- och bostadshus. Varför?

Planskisser är alltid fyllda av folkliv. Verkligheten brukar tyvärr bli en annan. Brunnberg & Forshed.

Här skulle Stockholms stad ha chansen att ge den nya stadsdelen ett ankare, en levande stadskärna med ett hjärta – ett Covent garden för Stockholmarna med shopping, historisk förankring, restauranger, kaféer och kultur i kvällssolen. Betydelsen av den typen av byggnader, med en arkitektur och teknisk kvalitet som inte kan åstadkommas längre, kan inte överskattas. Se på andra stadsdelar och städer där ni trivs – var möts människorna?

Förtätning för att skapa stadsliv är ett argument som vi känner igen. Men man måste förmå skilja på trivsel och trängsel. Ett bevarande av Klockhuset och magasinslängan skulle berika den föreliggande planen för Norra Stationsområdet med åtminstone något av den själ och historiska förankring som den i nuläget helt saknar. (SF)

Läs också | ”Tors torn vid Norra station omarbetas. Klockhuset stympas.” av Lars Epstein på dn.se 2009-12-27 | ”Yimby lämnar in yttrande om Norra Stationsområdet” yimby.se 2009-07-29

Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk. Måste förtätning ske på stadsmiljöns bekostnad?

Detaljomsorg präglar Ivar Tengboms rivningshotade funkishus på Söder. Foto:Linus Wretblad

–Det finns ju en själ i det här huset. Det handlar om materialval, och om att allt är så genomtänkt, säger Linus Wretblad på Uppdragshuset, en av hyresgästerna, och talar om foajéns italienska marmor, styrelserummets intarsiavägg och originalfönstren med sina teakomfattningar. När man tar hit kunder så blir de alltid imponerade, kommenterar kollegan Joni Sayeler.

Huset han talar om är ett q-märkt funkishus på Söder i centrala Stockholm, ritat av den kände arkitekten Ivar Tengbom och jag hittar citatet i en artikel i Svd den 23 maj. Politikerna i Stadsbyggnadsnämnden har, läser jag, beslutat att ett nytt kontors- och bostadshus, om minst 16 våningar, ska uppföras på tomten. Förra året köpte NCC fastigheten av Swedish Match, med avsikt att riva och exploatera.

Kv Tobaksmonopolet 1980. Det hotade funkishuset är det vita, låga, centralt i bilden.

Huset är bara ett av en rad tidigare utpekade, k-märkta och omsorgsfullt vårdade Stockholmspärlor som nu hotas av en ny rivningsvåg. Förtätning har idag blivit något av ett mantra bland kommunalpolitikerna. Och i dess kölvatten legitimerar man rivningar av tidigare utpekade miljöer. Närmast på tur står nu 14 k-märkta byggnadsverk i Stockholms innerstad. Ingvar Tengboms nämnda funkispärla på Söder är ett av dem.

Enligt Plan- och bygglagen (PBL) får byggnader ”som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt” inte förvanskas. Men detta innebär inget hinder för rivning, konstaterar Otto Ryding, expert på Plan- och bygglagen på Boverket i artikeln.

–Generellt kan man säga att skyddet för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i Sverige är svagt i dag, fortsätter han och konstaterar att exempelvis Danmark och Norge, som också har en större andel äldre bebyggelse, har ett starkare skydd av kulturhistorisk bebyggelse.

Kv Tobaksmonopolet idag. Förtätningen har inte skett på den k-märkta miljöns villkor.

Den svenska Plan- och bygglagen lägger en stor del av ansvaret för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse på kommunerna.

–Tanken med detta är att man ska ha lokalt medinflytande, att medborgarna ska ha ett stort medinflytande över sin närmiljö. Och vill man inte ha rivningar så ska man inte välja politiker som river, säger Otto Ryding och påpekar att den svenska lagstiftningen ger politikerna stora möjligheter att värna kulturhistorisk bebyggelse.

–Men då gäller det ju att politikerna vill detta. Och på 70- och 80-talen fanns ett annat opinionstryck i de här frågorna, då fanns det en mer aktiv debatt.

Artikeln, som är rikligt kommenterad och uppenbarligen väckt många känslor, sätter fingret på några centrala punkter i den svenska modellen. Vad kommer det sig att vi i Sverige har så svagt skydd för våra värdefullaste kulturmiljöer? Och måste en förtätning alltid ske på bekostnad av utpekade kulturmiljöer?

Tre överdimensionerade punkthus förmörkar gatubilden. Knappast förtätning på stadens villkor.

Förtätning är ju ingen nyhet utan något som ständigt pågår i växande städer. Vid tiden kring förra sekelskiftet 1800/1900 svepte en stor förtätningsvåg över Sverige och tvåvåningstaden blev till både fyra och fem våningar. Inte sällan skedde det genom påbyggnad av en våning i taget. Men då i form av snyggt anpassade våningar i den stil som originalhuset hade. Inte som märkliga fristående fastigheter som brutalt placerades ovanpå den befintliga fastigheten.

En seriös förtätningsprocess bör ske på stadens villkor och med beaktande av dess värden. Inte på bekostnad av dem.

Vill du ha en nyanserad förtätningsdebatt där du bor, så avkräv dina kommunpolitiker ett seriöst och tydligt handlingsprogram på området, och gör sedan som Otto Ryding på Boverket säger, rösta på dem som har ett program som förtätar på stadens villkor och med ett beaktande av de kulturhistoriska värdena.

Staden tillhör oss alla, dig och mig. Politikerna äger den inte. Och definitivt inte de stora byggbolagen. Stadens miljö- och kulturvärden bör förvaltas med ansvar och respekt och inte hanteras som futtiga spelmarker på ett kortsiktigt politiskt eller finansiellt spelbord.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Förtätningsdebatt i Stockholm visar på idémässigt vakuum inom svensk stadsbyggnad

I helgens DN (7-8 feb) kan vi läsa om idéerna till hur Stockholms City ska förtätas. Arkitekter, stadsarkitekter, kommunpolitiker, krönikörer och andra stadsmiljötyckare kivas om vilken som är den rätta vägen att gå. Högt eller lågt? Bygga nytt, bygga ut, bygga till eller bygga på? Eller allt samtidigt?

Debatten är intressant att följa då den med all önskvärd tydlighet sätter fingret på det idémässiga vakuum som tycks råda inom svensk stadsbyggnad idag. Inte bara i Stockholm. Utan i hela Sverige. Debatten når aldrig en speciellt mycket högre grad av kunskapsfördjupning än ett sandlådebråk i förskolan. Och det känns illavarslande.

Det jag saknar är såväl en gedigen kunskapsunderbyggnad som en bärande idé- och värdegrund i diskussionen. Hur ser vår tids stadsbyggnadsideal ut? Vilken stad är det egentligen vi vill leva i? Var är vår tids stora svenska stadsplanerare? Jag varken ser eller hör dem. Ändå spottas den ena mer besynnerliga ritningen efter den andra fram från arkitektkontoren. Till synes utan djupare tanke kring helheten. Kring staden. För fort ska det gå. Vare sig vi hinner tänka genom det eller inte.

Jag tycket mig ana en situation lik den i samband med citysaneringarna på 50-talet, miljonprogrammen på 60-talet och centrumförstörelsen i samband med varuhusens intåg i citykärnorna på 1960- och 70-talet. Den förstörelse och de sår som då åstadkoms är ännu denna dag oläkta. Och det borde mana en och annan till eftertanke.

Kanske, bara kanske, borde vi försöka tänka efter före den här gången.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Ekologisk blandstad signerad Slas

Trivsam stadsmiljö, blandstad a la Slas (klicka för stor bild)

På en nätauktion hittar jag tavlan ovan, ritad av Slas. Folk i olika åldrar samlade på ett trivsamt torg omgivet av en tätt bebyggd stad med en varierad och levande arkitektur. En sorts målbild för den stad vi idag talar så mycket om, och så desperat försöker åstadkomma. Den ekologiska, täta, funktionsblandade och promenadvänliga staden. Den stad som vi så oerhört sällan ser röken av i dagens stadsbyggande. Ett stadsbyggande där låga, enformiga och identitetslösa punkthus istället rullas ut som monotona bombmattor.

Varför ska det vara så svårt?

Peter Sörensen, länsombud Värmland

….och jo, jag vet, det skulle kunna vara Järntorget i Gamla Stan, men i Slas förenklade version kunde det lika gärna vara en sinnebild av morgondagens stad.