Ett sjuvånings höghus ska göra Torsby attraktivare. Upp med en hand alla som tror på det.

Här är huset som ska göra Torsby attraktivare. Ett förortshus med sju våningar.

Har ni någon gång besökt Torsbys centrum? Det har jag. Och det är i sanning en nedslående upplevelse. Åtminstone med stadsplaneringsglasögon sett. Den ursprungliga stadskärnan är så sönderslagen och sönderbyggd att man blir milt sagt förvirrad. Men nu ska centrum bli attraktivare påstås det. Här ska nämligen byggas höghus.

– Det kommer att bli de högsta husen i Torsby. Jag tror att det här kommer att göra Torsby centrum mer attraktivt, sade Sven-Åke Pettersson som är VD för Torsby Bostäder i en artikel i NWT redan 2008.

–Bygget innebär en injektion av framtidstro i kommunen, säger Magnus Grude, projektchef på Skanska i en artikel i Fastighetstidningen.

Jo jag tackar jag. Som vanligt vet superlativen inga gränser.

Det talas om att ”förändra skylinen”. I säljbroschyren läser jag: ”En byggnad som kommer att påverka stadsbilden på ett som vi hoppas positivt sätt. Kanske förmedla lite av storstadskänsla i Torsby.”

Han hoppas. Och han tror. Att kanske….

Men nej. Nej. Och åter nej.

Egentligen hade det räckt att läsa rubriken på artikeln. Höghus som ska göra en söndertrasad stadskärna attraktivare. Vi har ju både hört och sett det förut. Och vet att det är kvalificerat struntprat. Herr Pettersson vet det ju till och med så väl att han i varje mening garderar sig med ett ”hoppas”, ”tror” eller ”kanske”.

Ni kommer att förändra Torsby skyline. Tveklöst ja. Det halvhöga, fristående sk punkthus med omgivande parkeringsplatser som ni just nu bygger kommer att bidra till att göra Torsby centrum än mer förvirrat och söndertrasat. Och istället för att förmedla ”storstadskänsla” så kommer huset att skrika FÖRORT! Det behövs ingen arkitektutbildning för att läsa det språket.

Om man avser att återskapa stadsmiljön och attraktiviteten krävs lite mer såväl geni och intresse för staden och stadsmiljön. Såväl från Torsby Kommun som från byggherrarna. Antingen saknar Grude och Petterson bådera. Eller också spelar de helt enkelt okunniga.

”Denna stads byggare Bob-arkitekter som inte begriper att vi bor i en liten glesbygd, och inte storstad, borde dra vidare!” skriver signaturen ”Förtvivlad Torsbybo” i NWT i maj 2008. Och jag kan inte annat än hålla med.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

Dags att damma av den gamla stadsplanen? Hannes Johansson på Yimby Göteborg skriver om stadsplaneringen i Göteborg.

Stadsplan för Gullbergsvass i Göteborg ritad 1861 av J Damm

”Därför tror vi att det skulle vara en god idé att damma av konceptet med stadsplaner. I en stadsplan skulle man från politiskt håll kunna skapa en struktur i vilken staden sedan kan växa fram. Planen skulle vara utformad ungefär som en av dagens detaljplaner, men för ett mycket mer omfattande område. Planen skulle hela tiden vara preliminär och kunna anpassas efter de behov och omständigheter som råder i dagsläget. Det viktiga är att man har definierat en övergripande struktur, så att alla vet vad målet är och vad man har att anpassa sig efter.”

Så skriver Hannes Johansson från Yimby Göteborg i ett inlägg där han kommenterar stadsplaneringen i Göteborg i allmänhet och på området Älvstaden i synnerhet. Och jag delar hans uppfattning. En av många orsaker till varför vi idag har så stora svårigheter att lyckas skapa den levande och stadslika stadsmiljö som vi i våra planprogram så tydligt ger uttryck för står sannolikt att finna just här. I detaljplanernas och översiktsplanernas brister som planinstrument.

I ett av många inlägg i detta ämne här på ByggnadsvårdsNytt citerade jag 2008 en stadsarkitekt som i ett samtal oss emellan sa:

”Att försöka rita en stad med hjälp av detaljplaner är som att försöka måla en tavla genom att titta genom ett rör.”

Det är lätt att förstå vad han menar när man tittar runt i de många fragmentiserade och dåligt sammanhållna stadslandskap som åstadkommits de senaste åren.

Ett återinförande av ett planinstrument som påminner om den traditionella stadsplanen skulle säkerligen öka möjligheterna att framledes lyckas bättre i ambitionerna att addera flera levande stadsrum till våra växande städer. Men ännu fler idéer och förändringar krävs om vi ska lyckas nå hela vägen fram. Därför är diskussioner som de som föregår på Yimby, Sveriges ledande arena för stadsmiljödebatt, så nödvändiga och viktiga.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

Myllret som uteblev. Anders S sågar Älvstrandens stadsplanering jäms med fotknölarna.

Bilderna i detta inlägg är alla gatuvyer från Älvstranden från hitta.se. Hus i parkeringshus.

”Norra Älvstranden, dvs stadsdelarna Lundbystrand, Lindholmen, Sannegårdshamnen och Eriksberg är ingen myllrande stad skriver Göteborgs-Posten. Självklart inte. Med gamla Lindholmen och Slottsberget som undantag är nämligen stadsdelarna helt felaktigt konstruerade.”

Färggranna balkonger är kul. Men tänk om samma omsorg ägnats åt gaturummets utformning.

Citaten i det här inlägget är hämtade från ett inlägg med rubriken ”Felet med Norra Älvstranden” skrivet av signaturen Anders S på bloggen Svensson. Och han spar i sanning inte på krutet, den bäste herr S, när han sågar stadsplaneringen i Norra Älvstranden jäms med fotkölarna. Knappast munter läsning för de som planerat området. Hur kunde det bli så här?

Inte ens när träden är uppvuxna och gröna lär den här fasaden muntra upp förbigående.

”Det finns inga riktiga kvarter med riktiga gator mellan kvarteren, huvudgatan i Lundbyvass-Lindholmen är jättebred med tomrum på sidorna och 50 meter bort ligger den gamla huvudgatan som är lika bred och tom.”

Är utformning av balkonger och hur husen samspelar med gatan en del av arkitektutbildningen?

”Det är glesbebyggt och hela området är fullt med jättelika parkeringar som avskärmar, isolerar och stänger av. Gamla trevliga (och lite sjabbiga) lokaler och caféer har stängts och rivits. Bussgatan går i utkanten av Sannagården-Eriksberg och inte mitt i.”

Moderna hus saknar idag ofta helt den traditionella bebyggelsens sockelvåning. Mötet med gatan.

”De olika stadsdelarna ligger som öar, isolerade från varandra utan bra kontaktytor och förbindande gator. Industrier har tagits bort och den livliga hamnen i Eriksberg med bogserbåtar och annat har stängts.”

Welcome to my backyard. Husen bottenvåningar är i vissa stycken rent bedrövligt formgivna.

”Det finns ingen bra kollektivtrafik och från resten av Hisingen är området isolerat på grund av breda trafikleder, tomma områden, järnvägar och dålig kollektivtrafik. Småindustrier har tagits bort, lokalerna rivits och på det sättet har man skapat enfunktionella områden utan liv. ”

Många av områdena har en kringmiljö som knappast gör någon speciellt upprymd.

”Genom bristen på riktiga kvarter och gator så går det inte heller att skapa levande gatu- och stadsmiljöer. Små och billiga lokaler för småbutiker och olika inrättningar för matintag lyser också i stort sett med sin frånvaro.”

Däremot hittar jag ett företag som kan fixa till de bländande vita leendet på artificiell väg.

På punkt efter punkt har planerarna, om Anders S observationer stämmer, alltså brutit mot i princip alla de grundläggande reglerna för hur man skapar förutsättningar för ett levande stadsliv. Och kritiken kommer nu från flera håll. Hur kunde det bli så här? Läser inte blivande stadsplanerare sin Jane Jacobs längre? Som tur är kommer Anders S också med förslag till hur problemen kan åtgärdas.

Staden planeras baklänges. Erik Berg kritiserar ett stadsbyggande i skriande behov av översyn.

Norra Älvstranden i Göteborg. Fotograferat av Jeanette Johansson.

”Staden planeras baklänges. Inte genom program och visioner formulerade och skärskådade i offentligheten, utan genom förhandlingar i konsortiekorridorer som sedan presenteras som bostadsannonser, nödhjälpligt förklädda till informationsutställningar.”

Detta skrev arkitekten, dåvarande studenten, Erik Berg i en lika brinnande som välformulerad artikel rubricerad ”På älvfronten intet nytt” i Arkitekten i mars 2008. I artikeln kritiserade han starkt den avsaknad av arkitekturpolitik och brist på helhetssyn kring stadsbyggandet som han ansåg präglade Göteborgsregionen. Trots att artikeln nu är två år gammal känns den fortfarande rykande aktuell. Och vi är nog många som känner igen oss i den verklighetsbeskrivning Berg ger, oavsett var vi bor i Sverige.

Norra Älvstranden i Göteborg. Fotograferat av Jeanette Johansson.

”Frånvaron av helhetssyn gör att alla kontroversiella ställningstaganden kring älvsträndernas användning – och de är många – ständigt skjuts framåt. Tills hela området en vacker dag är färdigbyggt utan att någon någonsin tagit ställning till vad vi egentligen skulle uppnå. Vad vi kunde ha åstadkommit.” fortsätter han.

”Detaljplaneverktyget är inte en serviceinrättning, det är ett led i en förhandling som syftar till att mejsla fram en markanvändning och byggnadsdisposition som tillgodoser ett vidare samhällsintresse än enbart den enskilde byggherrens. Det är bara kommunen som kan spela den fiolen.” skriver Berg och ger med det en tydlig känga till ett uttalande av stadsbyggnadsdirektör Lars Ivarson, tidigare VD i Älvstranden Utveckling. Samtidigt slår Berg ett slag för arkitekturens roll i samhällsbyggandet.

Norra Älvstranden i Göteborg. Fotograferat av Jeanette Johansson.

”Byggnadsnämndens ordförande Anneli Hulthén(s) framhärdar att arkitektur bara handlar om ”tycke och smak”. Då finns det skäl att undra om ambitionen någonsin kan bli mer än ord på ett papper. För den hållbara staden uppstår inte när ett politiskt protokoll justeras, den blir verklighet först genom konkret rumslig organisering. Alltså, just, arkitektur.” skriver Berg.

”Hur ser egentligen den hållbara staden ut när alla dess tre aspekter – ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet – ska fungera samtidigt? Går det ens att åstadkomma billiga lägenheter åt alla samtidigt som vi ska betala den merkostnad som modernismens städer tog på springnota? För att nå någon vart måste forskningen kopplas in och den öppna diskussionen släppas på. Det behövs ett kreativt arkitekturklimat med högt i tak och det behövs ordentligt med tid för den iterativa process vi arkitekter kallar för skissande.”

Norra Älvstranden i Göteborg. Fotograferat av Jeanette Johansson.

”Menar Hulthén allvar med ett hållbart Göteborg borde nästa initiativ från stadshuset vara att inleda ett samarbete med, säg, Chalmers – som redan har satt sitt strategiska fokus på hållbar samhällsbyggnad. Växla in den praktiskt tillämpade forskningen kring hållbarhet i stadsbyggandet. Skriv ett samlande program eller en fördjupad översiktsplan som beskriver visionerna för att åstadkomma världens mest hållbara stad runt älvrummet. Återstarta, fördjupa och permanenta medborgardialogen och låt allt detta bilda underlag för en internationell arkitekttävling.” avslutar Berg.

Bergs kritik står ingalunda ensam. Liknande kritik har sedan dess framförts från allt fler håll. Inte bara mot den bristande stadsmässighet som man anser präglar det som nu byggts på Norra Älvstranden, utan även mot samma brister i liknande projekt i övriga Sverige. Ändå ser man få tecken på probleminsikt eller förändringar. Och de goda exemplen lyser nästan undantagslöst med sin frånvaro.

Svenskt stadsbyggande framstår i många stycken som ett skenande, förarlöst lok utan varken karta och kompass. Och behovet av den kunskapsfördjupning som Berg efterlyser skriande stort. Den hållbara stad kommunpolitikerna talar om i sina vackra visioner känns tyvärr fortfarande långt, långt borta.

Läs också | ”Felet med Norra Älvstranden” från bloggen Svensson | ”Visionen kom av sig” gp.se 12 nov 2009 | Bilderna tagna av Jeanette Johansson.

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar hur man bygger sk Lifelong Communities

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar om Lifelong Communities i Atlanta

Utformningen av gatufasaden, dvs hur byggnaden möter gatan, är oerhört viktig för att skapa trivsel i gaturummet. Oavsett om du anser dig vara modernist eller traditionalist, så gäller följande – om du lyckas få byggnaden att återspegla mänsklig aktivitet, så kommer den att bli lyckad och omtyckt. Och eftersom detta inte är något som lärs ut på dagens arkitektutbildningar så är vi noga med att i våra koder (byggnadsordningar) noga styra upp vilka typer av gatufasader som vi vill att man använder sig av när man bygger.

Detta var en av de saker som den världsledande arkitekten och nyurbanisten Andres Duany, från arkitektbyrån Duany Plater-Zyberk & Company, talade (se inslaget) om när han i Atlanta inför ett fullsatt auditoirum föreläste om sk Lifelong Communities, dvs hur man bygger samhällen som fungerar att leva i hela livet. Och när det gällde just utformningen av gatufasaderna fortsatte han att att prata om vilka som fungerar bra, och vilka som inte gör det.

Gatufasadens utformning är oerhört viktig för trivseln i gatumiljön. Vilken föredrar du?

Den mest populära gatufasaden är förstås skyltfönster, därefter följer verandor och grunda förträdgårdar. Dessa tre har ett alltigenom positivt inflytande på gatumiljön. Farstukvistar, dvs trappor som leder upp till en entréplattform, är också okey lösning. En neutral lösning är de indragna fasaderna med djupa förträdgårdar. Visst är det trevligt med blommor. Men människorna hamnar allt för långt borta från gatan.

Sedan har vi de tre direkt stadsmiljöfientliga fasadvarianterna, fortsatte Duany, som är döda, fönsterlösa väggar, parkeringsplatser och parkeringsgarage.

Han pratade också om hur man använder sig av grönområden i stadsplaneringen. Och poängterade att det inte i första hand är i mängden grönyta det brister, utan i hur grönytorna är utformade. Allt för mycket grönyta hamnar i direkt anslutning till husens privata baksidor, eller mellan sk hus i park, vilket resulterar i att de inte används.

Det är inte i mängden grönyta i stadsmiljön det brister, utan i designen av den. Vilken föredrar du?

I stället efterlyser Duany fler traditionella kvartersparker, som omges av träd och grönska samt har stora gräsytor och gångvägar, med sol och skugga och plats både för unga och gamla. Och med staket runt som gör dem möjliga att stänga av vid behov.

Raka fasader i gatuliv, eller fasader som vinglar hit och dit. Vilket föredrar du?

Vidare pratade han om hur man skapar ”sense of place” – rumslighet – och hur viktigt det är att byggnaderna står i raka led med kontinuerliga gatufasader, och inte vinglar fram och tillbaka.

Det är därför vi i våra koder – byggnadsordningar – alltid kräver att byggnaderna ska stå i raka led, inte vingla hit och dit. Detta är oerhört väsentligt för att man ska uppleva en positiv rumslighet i gatumiljön, förklarar Duany.

Som alltid levererar Duany den ena sanningen efter den andra och klär av dagens sätt att planera av in på bara skinnet, som alltid med glimten i ögat och med rader av talande och träffsäkra exempel. Har du en timme över på eller efter jobbet, och är intresserad av modern stadsplanering, så rekommenderar jag varmt inslaget. Här finns mycket att lära.

Spännande stadsmiljödebatt på Yimby!

Stadsmiljöbloggen Yimby.se har genom sina pålästa, vältaliga och synnerligen aktiva språkrör Anders Gardebring (Stockholm) och Johannes Åsberg (Göteborg) skapat en synnerligen levande och mycket spännande arena för modern svensk stadsmiljödebatt. Språkrörens debattinlägg är många och kommentarerna rikliga.

I ett inlägg med rubriken ”Vilken särart ska bevaras?” går Gardebring, som vanligt med väl slipad penna, i replik mot en artikel i SVD , med rubriken ”Bygg inte bort Stockholms särart”, skriven av Anna Micro Vikstrand, kring risken att Stockholms Stadsmuseum ska fråntas rätten att fungera som remissinstans i stadens planärenden. Gardebrings replik är tänkvärd och i de följande kommentarerna, som är många, följer en mycket intressant stadsmiljödiskussion.

Svenskt stadsbyggande verkar onekligen ha fastnat i en återvändsgränd. Och ett allt större missnöje väcks nu från gräsrotsnivå för en förnyelse i det svenska stadsbyggandet. Yimby är ett tydligt tecken på detta.

Yimby lyckas i mitt tycke skapa den kanske mest levande arenan för stadsmiljödiskussion i Sverige idag. Och det är grymt välkommet. Denna diskussion har tidigare varit förbehållen en allt för begränsad krets. Kraftigt dominerad av modernist-skolade arkitekter, makthungriga politiker och penningstinna exploatörer. Ingen av dessa tre kategorier har visat sig vara särskilt bra på att skapa levande, dynamiska och omtyckta stadsmiljöer. Det ser vi alla exempel på i de städer vi bor.

Varför byggs det då så få, om ens några, exempel på bra stadsmiljö idag? Vad har hänt med stadsbyggnadskonsten i Sverige? Den som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gjorde oss kända i Europa och skapade de stadsplaner och -miljöer som vi egentligen fortfarande ägnar oss åt att rota runt i.

Stadsbyggande var vid denna tid ett traditionsbundet hantverk där de som utövade den hade en klassisk skolning som vilade på fundament och erfarenheter som gick ända tillbaka till de gamla romerska och grekiska stadsbildningarna.

Men så, en bit in på 1930-talet, så bestämde man sig för att kasta alla de gamla erfarenheterna och kunskaperna överbord med anländandet av de nya funktionalistiska idéerna. Det traditionella stadsbyggandet var passé. Nu skulle staden inte längre växa inifrån, utan utifrån i förorter. Och all form av dekoration som inte hade en konkret funktion bannlystes. Så anlände bilen, de stora varuhusen som skulle in i stadskärnorna, de grandiosa externetableringarna och resten vet ni. Våra stadsbyggare harvar forfarande förvirrat i den fåran.

I många små och medelstora städer har detta lett till att den ursprungliga stadsbilden helt slagits sönder och samman. Här råder förfall och total förvirring. I Värmland, där jag bor, är detta mer regel än undantag. Och det fortgår alltjämt. Andra, lyckligt lottade städer, inte sällan belägna vid sidan av det kommersiella trycket, har klarat sig bättre undan vad detta beträffar.

Idag väcks allt fler kritiska röster, tack och lov, inte minst från gräsrotsnivå, dvs människorna på gatan. Typ Yimby. Vi vill ha staden tillbaka. Den levande, dynamiska, vackra, trygga, trivsamma och stolta staden.

Men hantverkskunskapen förefaller ha gått förlorad. Arkitekterna som styr och ställer på våra stadsbyggnadskontor och på de ”fina” arkitekkontoren är skolade i modernistskolor där de inte fått någon som helst skolning i det traditionella hantverket. De står där med sina krystade modernistklyschor och raka linjaler, och ritar lamellhus och hus i park på löpande band. Och förefaller så indoktrinerade att de inte ens förefaller se sitt tillkortakommande. Och blir därigenom en del av problemet självt, istället för av lösningen på det.

Inte blir stadsbyggandet enklare av det är uppdelat på en uppsjö av olika instanser och omgärdat av så många bestämmelser att den traditionella staden, den som vi så hett efterfrågar, snart sagt förefaller näst intill omöjlig att bygga.

Inte heller underlättar det att stadsarkitekternas roll utarmats allt mer till förmån för lokala kommunalpolitiker och profithungriga exploatörers godtycke. Eller att den gamla övergripande stadsplanen försvunnit som planinstrumet och ersatts av detalj- och översiktsplaner. En arkitekt som jag pratade med sa en gång ”Att försöka rita en stad med hjälp av detaljplaner är som att försöka måla en tavla genom att titta genom ett rör”. Det är lätt att förstå vad han menar när man tittar runt i det fragmentiserade och dåligt sammanhållna stadslandskap som åstadkommits de senaste åren. Det är en djupt olycklig utveckling.

Stadsbyggande är ett mångfasetterat hantverk som kräver en djup kunskap. Det är inget man lär sig på en kafferast, eller genom att försöka kopiera det som gjorts tidigare. Och om vi någon gång ska komma framåt så måste stadsbyggnadskonsten återuppväckas. Och jag tror att det är vi, du och jag, som måste se till att det sker.

Traditionell arkitektur och stadsbyggnadskonst måste tillbaka in på de stora arkitektskolorna, sida vid sida med de kreativa, moderna och framåtblickande ämnena. Och stadsplaneringens redskap och organisation måste ses över så att vi återigen kan ta ett helhetsgrepp på staden i planeringen.

Frågan måste adresseras och förankras på högsta politiska nivå. Och vi måste därför fortsätta att diskutera, argumentera och mötas i alla sammanhang och forum som vi kommer åt. Men vi bör också försöka samlas i ett sorts manifest, där vi gemensamt försöker åstadkomma en politisk förändring i frågan. Först då tror jag att vi kan få se en verklig förändring i frågan.

Kanske Yimby vill fånga upp den bollen?

Stadsmiljöhälsningar,

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Tänkvärda tankar om modern stadsplanering med nyurbanisten och arkitekten Andres Duany

I ett inlägg på stadsmiljödebattören Johannes Åsbergs relativt nylanserade YIMBY Göteborg, systersajt till YIMBY Stockholm, hittar jag en länk till en video på Youtube där arkitekten Andres Duany, en av förgrundsgestalterna inom den sk nyurbanismen, i ett föredrag i San Antonio 1991 berättar om den moderna trafikplaneringens tillkortakommanden. Mycket tänkvärt och dessutom underhållande.

Videoklippet, som är en del av ett längre föredrag på ämnet nyurbanism som i sin helhet finns att se direkt via Youtube (uppdelat i nio videoklipp), är en bra inkörsport för dig som är intresserad av nyrbanism och modern stadplanering. Då de dessutom är underhållande så kan de vara ett bra sätt att kombinera nytta med nöje en regnig sommardag.

Andres Duany och hans fru Elisabeth Plater-Zyberk driver idag arkitektbyrån DPZ och tilldelades nyligen det prestigefyllda internationella arkitekturpriset 2008 Notre Dame Richard Driehaus Prize.