Som vore tomten en ö. Mark Isitt kritiserar en arkitektur som vägrar att kommunicera med sin omgivning.

En uppvisning i förlegade modernistiska ideal, dundrar GPs arkitekturskribent Mark Isitt.

Detta är ett miljonprogramsprojekt, tänker jag när jag cirklar runt de fyra husen, studerar dem från andra sidan Fattighusån, från Nya Ullevi, från Smålandsgatan. Försonande drag är svåra att finna. Här, vid stadens östra entré, där evenemangsstråket tar sin början, där bilarna från Stockholm och Oslo forsar in till Göteborg, visar staden nu upp sig från sin allra mest ambitionslösa sida.

Rättscentrum under byggnation. Med Fattighusåns vattenspegel i förgrunden.

Orden är GPs arkitekturskribent Mark Isitts och är hämtade ur en artikel rubricerad ”Skrämmande arkitektur” publicerad i GP den 7 februari 2010. I artikeln går Isitt till rasande angrepp mot nyuppförda Rättcentrum vid Ullevi Park i Göteborg, och en arkitektur som vänder sig från och vägrar att befatta sig med sitt sammanhang. Isitt skräder inte orden när han kritiserar de ansvariga arkitekterna, White, AG Arkitekter och Ellsinger Arkitektkontor.

Området domineras tydligt av traditionell rutnätsstad, med stora trasiga hål i.

Förutom tingsrätten har White (för så heter de) även ritat hela detaljplanen för området, fortsätter Isitt. Den är en uppvisning i föråldrade modernistiska ideal. Det är rationellt och rätvinkligt in i minsta lilla hörn och ingenting indikerar att en hel stad står bredvid och tittar på, byggnaderna relaterar enbart till varandra.

Som vore tomten en ö.

Inte heller den befintliga bebyggelsen kan anklagas för att flirta med den vackra Fattighusån.

Jag delar helt Isitts känsla. Och förvåning. Merparten av samtidsarkitekturen uppvisar idag uppenbara problem att samspela ens inom sig själv. Och än mindre med sin omgivning. Istället får man snarare den bisarra känslan av att just det föraktfulla avvisandet, att bryta mot sin omgivning, allt som oftast varit ett delmål i sig själv. En sorts styrkedemonstration där den som sticker ut mest och vägrar att underordna sig vinner. Om inte annat så i alla fall respekt från kåren självt. Kan det vara så? Eller kan man helt enkelt inte bättre?

Foto: hitta.se

Mark Isitt sågar stadsbyggandet i Göteborg, och vi i övriga Sverige känner tyvärr igen oss

I en svavelosande och sällsynt välskriven debattartikel i GP, rubricerad ”Börja odla en kvalitetskultur” sågade debattören Mark Isitt för en tid sedan stadsbyggandet i Göteborg. Och den situation Isiit så träffande beskriver är sannolikt tyvärr träffande även för en rad städer och kommuner i Sverige idag. Den är det definitivt för Karlstad. Här råder en närmast identisk situation. Och det är djupt olyckligt för stadens långsiktiga utveckling.

I ena ringhörnan finns en arkitektkår utan inflytande. I den andra politiker utan kunskap, skriver Isitt.
Vad Göteborg måste göra är att börja odla en kvalitetskultur. Det är inte okej för kommunstyrelsens ordförande att vilja gömma sig bakom byggnadsnämnden. Det är inte okej för ordföranden i byggnadsnämnden att acceptera dålig arkitektur med orden ”Bara det funkar så”. Och det är definitivt inte okej att stadsbyggnadsdirektören frågar de folkvalda hur de vill utforma staden när det är hans uppgift att ställa krav just på de oinitierade politikerna liksom de kortsiktiga exploatörerna. Och kan han inte själv presentera visionerna som blåser lite helium in i diskussionerna, då finns det bara en sak kvar att göra för att bryta dödläget:
Återinsätt den förhatlige stadsarkitekten.
”En stadsarkitekt måste förstås vara en arkitekt av klass”, konstaterar Klaus Bondam, Köpenhamns teknik- och miljöborgmästare. ”Det är viktigt att komma ihåg att han inte ska vara någon vanlig tjänsteman som jobbar på kontoret från det att han är 25 fram till pensionen. Han måste vara djupt respekterad inom arkitektkåren. Han måste kunna presentera radikala idéer. Han måste kunna argumentera inför såväl arkitekter som exploatörer och politiker.”
Utan tvekan står Göteborgspolitikerna inför ett rätt brutalt uppvaknande, avslutar Isitt sin krutrykande artikel.
Hela Halmstad ska alltså byggas. Mitt i city. På 20 till 30 år.
Vilken arkitekt har kommandot?
Ingen.
Vad är strategin?
”Det finns ingen”, säger Johansson.

Likheterna med Karlstad är slående. Det finns dock en stor skillnad som talar till fördel för Göteborg. I Göteborg finns det en levande stadsmiljödebatt. En av de drivande i den debatten är just GP och deras arkitekturskribent – tillika artikelns författare – nämligen Mark Isitt. I Karlstad tiger debatten, liksom tidningarna still. Någon arkitekturskribent har aldrig existerat. Fråga mig inte varför det är så….

Känner du igen dig?

Läs hela artikeln här.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland