Varför har arkitekterna så svårt att släppa hus-i-park-tanken? Har de drabbats av ett kollektivt typologiskt trauma? Krönika på Yimby

Sveriges arkitektkår verkar lida av ett typologiskt trauma, så inleder stadsmiljödebattören Johannes Åsberg från Yimby sin tänkvärda och träffande krönika på Yimbys Göteborgssajt rubricerad just ”Typologiskt trauma” den 28 jan 2010. Det är annars svårt att förstå, fortsätter han, varför diskussionen om kvartersstad kontra hus-i-park utlöser så häftiga reaktioner. Ståhles och Ekelunds klargörande analys i Arkitekten 11/2009 är därför välkommen. De har helt rätt i att typologier varken är goda eller onda per se. De har också rätt i att form inte determinerar funktion. Kvartersstad (gathus, slutna kvarter, öppet gatunät) ger inte automatiskt funktionsblandning, lika lite som hus-i-park (punkthus/lameller, uppbrutna kvarter, slutet gatunät) automatiskt ger optimala solvinklar.

Men av det följer inte att typologierna är utbytbara, fortsätter Johannes Åsberg. Olika typologier ger nämligen helt olika förutsättningar, rent fysiskt. Prioriterar man optimala solvinklar är husipark helt enkelt ett mer rationellt val än kvartersstad. Prioriterar man å andra sidan optimal funktionsblandning är förhållandet det motsatta. Kvartersstad ger maximal bruttoarea i gatuplan för publika lokaler och ett flexibelt och integrerat gatunät som underlättar stråkbildning. Det är inte ideologi. Det är fysik.

Åsbergs krönika är definitivt inte den första som berör stadens typologi. Och med all säkerhet inte den sista. Däremot är den en av många tecken på att en ny tid står för dörren inom stadsplaneringen. Och det är välkommet. Vi är många ute i Sveriges avlånga land som är trötta på att se våra städer förstöras och förfulas av dåligt planerade, monofuntionella och kraftigt segregerade bostadsområden. Denna trötthet och insikt förefaller nu ha nått högsta ort och allt fler röster höjs som ifrågasätter dagens dysfunktionella stadsbyggande.

Hus-i-park planeras 2010 av Peab bredvid domkyrkan mitt i Karlstad city. Bild: Peab

Arkitekterna Alexander Ståhle och Björn Ekelund uttrycker det med all önskvärd tydlighet sin debattartikel ”Stadens form går inte att likställa med dess funktion” i Arkitekten.

Det råder en ganska besvärande förvirring inom stadsbyggnadsdebatten just nu. Förvirringen är ett tydligt tecken på att vi är inne i ett paradigmskifte, att vi håller på att lämna de modernistiska idealen för något annat.

På samma gång som de inser problematiken, och att en förändring måste till, kan detta till trots till och med hos dem själva ana en nästan panisk rädsla för tanken på en eventuell renässans för kvartersstaden i stadsplaneringen.

Ska arkitektkåren behålla tillit och inflytande måste argument och nya kreativa stadsbyggnadslösningar bottna i empirisk kunskap kring stadsform och vardagsliv, och inte falla till föga för tendentiös åsiktspolarisering om kvartersstadens vara eller icke vara. Ska det vara så svårt att hitta nya hållbara stadsformer för den nya förstaden?

Debatten vad detta avser, den lär fortsätta länge till innan vi ser en verklig förändring. Under tiden rullas den ena hus-i-park-planen efter den andra ut i våra stadskärnor. Inte sällan till förvirring likartade. Att förändra stadsbyggandets inriktning är som att försöka ändra kursen på en supertanker. Det tar tid. Men det går. Vänta bara.

Övergivna Planer – ny bok där Fastighetsägarna ger sin syn på PBLs brister och möjligheter

Övergivna Planer från Fastighetsägarna, en partsinlaga i PBL-debatten skriven av Jan Jörnmark

Att PBL är en svårnavigerad snårskog som upplevs som svår att förstå och efterleva är det väl knappast någon som är någorlunda insatt i problematiken som opponerar sig mot. Vi har skrivit många gånger om det såväl här på Byggnadsvårdsnytt som i andra forum. Och vi kommer fortsatt att engagera oss i och följa debatten på nära håll. Problemen är väl kända och sedan flera år pågår också ett arbete inom regeringen med att se över hur man kan förenkla regelsystemet.

Senast ut i debatten är Fastighetsägarna i Göteborg som i boken Övergivna Planer, skriven av självaste Jan Jörnmark, ger sin syn på vad de anser är PBLs brister och utmaningar. Boken har bland annat föranletts av en samlad debattartikel i GP där man bl a skriver:

Plan- och bygglagen (PBL) är på väg att utvecklas till en faktor som hotar den svenska tillväxten och konkurrenskraften. Slumpen, uthålligheten och förmågan att provocera fram högljudda opinioner avgör hur det går i stadsbyggnadsprocessen. Protesterna är starkast i innerstaden och en naturlig följd blir då att nya bostadsområden förläggs utefter motorvägarna.

Bakom debattartikeln, och boken får man förmoda, står Lars-Erik Jansson, Fastighetsägarna Göteborg (GFR), Thomas Dahl, vd Wallenstam, Magnus Ersman, Fastighetsägarna Göteborg och Jan Jörnmark, docent och författare.

Ännu så länge finns bara några kapitel av boken släppta, och någon kommentar på budskapet som helhet är därför omöjlig att ge. Boken är dock skriven helt i traditionell Jan Jörnmarkstil, faktaspäckat, underhållande och medryckande. Man får litegrann intrycket av läsa en objektiv, samhällsgranskande text. Inget kunde dock vara mer felaktigt.

Jan Jörnmarks, och, får vi förmoda, även finansiären Fastighetsägarnas, åsikter och slutsatser är starkt subjektivt framförda och boken är därför i högsta grad att betrakta som en regelrätt partsinlaga i debatten. Vilket kan vara bra att veta för den som nu mot förmodan hade trott något annat.

Som sådan är den dock intressant och underhållande att läsa. Och den som liksom jag gillar Jörnmarks sätt att skriva och fotografera, lär inte bli besviken. Visst ligger det också mycket i den kritik som boken för fram. Även om den långt ifrån förmår ge en heltäckande bild av problematiken. Dagens Plan- och bygglagstiftning har tvivelsutan stora brister såväl i sin utformning som i sin efterlevnad. Synen på hur dessa brister bör åtgärdas skiljer sig dock helt naturligt åt beroende på vilken intressegrupp man företräder och hur bred insyn i frågan man har.

Om det är Fastighetsägarna som anlitat Jörnmark, eller Jörnmark som anlitat Fastighetsägarna, är för mig obekant, och det gör också detsamma. Greppet är dock medialt smart och boken har, redan innan den släppts, rönt stort intresse. En intressant och livaktig debatt, om än med lite väl rika inslag av åsiktsmässigt skyttegravskrig och mindre begåvad pajkastning, föregår i detta nu på debattsajten Yimby Göteborg. Ett besök där kan varmt rekommenderas.

Ämnet, hur staden byggs, engagerar helt klart stora grupper av människor idag, vilket är glädjande att konstatera. Och Fastighetsägarnas debattinlägg i frågan lär följas av flera, från andra intressegrupper. Debatten har bara börjat. Lita på det.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

PS. För dig som vill ha flera infallsvinklar på ämnesområdet kan jag varmt rekommendera läsning av senaste numret av tidningen Byggnadskultur (nr 2 2009) med temat ”Staden” samt nr 3 2008 med temat ”PBL – rivas eller sparas”. Och vill du ha en riktigt intressant bok i ämnet staden, så rekommenderar jag inköp av Jane Jacobs synnerligen välskrivna och underhållande ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Perfekt för hängmattan under semestern. DS

Spännande stadsmiljödebatt på Yimby!

Stadsmiljöbloggen Yimby.se har genom sina pålästa, vältaliga och synnerligen aktiva språkrör Anders Gardebring (Stockholm) och Johannes Åsberg (Göteborg) skapat en synnerligen levande och mycket spännande arena för modern svensk stadsmiljödebatt. Språkrörens debattinlägg är många och kommentarerna rikliga.

I ett inlägg med rubriken ”Vilken särart ska bevaras?” går Gardebring, som vanligt med väl slipad penna, i replik mot en artikel i SVD , med rubriken ”Bygg inte bort Stockholms särart”, skriven av Anna Micro Vikstrand, kring risken att Stockholms Stadsmuseum ska fråntas rätten att fungera som remissinstans i stadens planärenden. Gardebrings replik är tänkvärd och i de följande kommentarerna, som är många, följer en mycket intressant stadsmiljödiskussion.

Svenskt stadsbyggande verkar onekligen ha fastnat i en återvändsgränd. Och ett allt större missnöje väcks nu från gräsrotsnivå för en förnyelse i det svenska stadsbyggandet. Yimby är ett tydligt tecken på detta.

Yimby lyckas i mitt tycke skapa den kanske mest levande arenan för stadsmiljödiskussion i Sverige idag. Och det är grymt välkommet. Denna diskussion har tidigare varit förbehållen en allt för begränsad krets. Kraftigt dominerad av modernist-skolade arkitekter, makthungriga politiker och penningstinna exploatörer. Ingen av dessa tre kategorier har visat sig vara särskilt bra på att skapa levande, dynamiska och omtyckta stadsmiljöer. Det ser vi alla exempel på i de städer vi bor.

Varför byggs det då så få, om ens några, exempel på bra stadsmiljö idag? Vad har hänt med stadsbyggnadskonsten i Sverige? Den som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gjorde oss kända i Europa och skapade de stadsplaner och -miljöer som vi egentligen fortfarande ägnar oss åt att rota runt i.

Stadsbyggande var vid denna tid ett traditionsbundet hantverk där de som utövade den hade en klassisk skolning som vilade på fundament och erfarenheter som gick ända tillbaka till de gamla romerska och grekiska stadsbildningarna.

Men så, en bit in på 1930-talet, så bestämde man sig för att kasta alla de gamla erfarenheterna och kunskaperna överbord med anländandet av de nya funktionalistiska idéerna. Det traditionella stadsbyggandet var passé. Nu skulle staden inte längre växa inifrån, utan utifrån i förorter. Och all form av dekoration som inte hade en konkret funktion bannlystes. Så anlände bilen, de stora varuhusen som skulle in i stadskärnorna, de grandiosa externetableringarna och resten vet ni. Våra stadsbyggare harvar forfarande förvirrat i den fåran.

I många små och medelstora städer har detta lett till att den ursprungliga stadsbilden helt slagits sönder och samman. Här råder förfall och total förvirring. I Värmland, där jag bor, är detta mer regel än undantag. Och det fortgår alltjämt. Andra, lyckligt lottade städer, inte sällan belägna vid sidan av det kommersiella trycket, har klarat sig bättre undan vad detta beträffar.

Idag väcks allt fler kritiska röster, tack och lov, inte minst från gräsrotsnivå, dvs människorna på gatan. Typ Yimby. Vi vill ha staden tillbaka. Den levande, dynamiska, vackra, trygga, trivsamma och stolta staden.

Men hantverkskunskapen förefaller ha gått förlorad. Arkitekterna som styr och ställer på våra stadsbyggnadskontor och på de ”fina” arkitekkontoren är skolade i modernistskolor där de inte fått någon som helst skolning i det traditionella hantverket. De står där med sina krystade modernistklyschor och raka linjaler, och ritar lamellhus och hus i park på löpande band. Och förefaller så indoktrinerade att de inte ens förefaller se sitt tillkortakommande. Och blir därigenom en del av problemet självt, istället för av lösningen på det.

Inte blir stadsbyggandet enklare av det är uppdelat på en uppsjö av olika instanser och omgärdat av så många bestämmelser att den traditionella staden, den som vi så hett efterfrågar, snart sagt förefaller näst intill omöjlig att bygga.

Inte heller underlättar det att stadsarkitekternas roll utarmats allt mer till förmån för lokala kommunalpolitiker och profithungriga exploatörers godtycke. Eller att den gamla övergripande stadsplanen försvunnit som planinstrumet och ersatts av detalj- och översiktsplaner. En arkitekt som jag pratade med sa en gång ”Att försöka rita en stad med hjälp av detaljplaner är som att försöka måla en tavla genom att titta genom ett rör”. Det är lätt att förstå vad han menar när man tittar runt i det fragmentiserade och dåligt sammanhållna stadslandskap som åstadkommits de senaste åren. Det är en djupt olycklig utveckling.

Stadsbyggande är ett mångfasetterat hantverk som kräver en djup kunskap. Det är inget man lär sig på en kafferast, eller genom att försöka kopiera det som gjorts tidigare. Och om vi någon gång ska komma framåt så måste stadsbyggnadskonsten återuppväckas. Och jag tror att det är vi, du och jag, som måste se till att det sker.

Traditionell arkitektur och stadsbyggnadskonst måste tillbaka in på de stora arkitektskolorna, sida vid sida med de kreativa, moderna och framåtblickande ämnena. Och stadsplaneringens redskap och organisation måste ses över så att vi återigen kan ta ett helhetsgrepp på staden i planeringen.

Frågan måste adresseras och förankras på högsta politiska nivå. Och vi måste därför fortsätta att diskutera, argumentera och mötas i alla sammanhang och forum som vi kommer åt. Men vi bör också försöka samlas i ett sorts manifest, där vi gemensamt försöker åstadkomma en politisk förändring i frågan. Först då tror jag att vi kan få se en verklig förändring i frågan.

Kanske Yimby vill fånga upp den bollen?

Stadsmiljöhälsningar,

Peter Sörensen, länsombud i Värmland