Category Archives: Värmland

Årjäng. Fyra år och åtta miljoner kronor senare.

Årjäng1

Är det här ett torg? Eller bara en stensatt yta mellan några fula hus? Foto: SVT

För flera år sedan skrev jag en artikel om hanteringen av Årjängs torg, rubricerad ”När stadens gator och torg blir till handelsvaror. Exemplen Bollnäs och Årjäng”. Nu står det nya torget, som man kallar det, klart. Och det råder tydligen delade meningar om hur bra det blev. Det förstår jag. Jag tycker synd om Årjängsborna när jag ser bilderna i ett reportage från SVT rubricerat ”Delade meningar om Årjängstorg”. Och jag drar mig till minnes stadsbyggnadsforskaren och flitigt anlitade föreläsaren Alexander Ståhles ord från hans föreläsning här om året på Stadsbyggnadsdagen i Karlstad.

”Ett torg är som en tavla. Fast tvärtom. Det är ramen som är det viktiga”.

Årjäng2

– Alla tycker det är väldigt roligt att det äntligen har kommit ett torg till Årjäng igen, säger Peter Månsson, kommunens samhällsbyggnadschef. Foto: SVT

Det känns som om alla som varit involverade i planeringen av Årjängs Torg borde ha lyssnat på Alexander Ståhle innan de satte igång projektet. För här i Årjäng ekar hans ord tomt över den öde, stenklädda ytan man kallar ”torg”.

En stensatt yta omgiven av fula saker blir nämligen inte ett torg, hur många fontäner man än ställer ut på den, och hur många miljoner man än spenderar på den. Sånt ser folk, oavsett vad du säger i TV, samhällsbyggnadschef Peter Månsson. För snus är snus, om än i gyllne dosor.

Annonser

Ett litet vitt hus i ett vägskäl. Men ett stort och viktigt vägval för Arvika.

Värdefull eller inte? Bocken 8 med adress Kyrkogatan 40A i Arvika. Foto: Leif Höök

Varje gång jag besöker värmländska Arvika blir jag lika positivt överraskad. Ja faktiskt lite smått förälskad. I de kvarter som utgör stadskärnan finns en intimitet och ett småstadsgemyt som gått förlorat i snart sagt varenda svensk stad. Pampiga stenhus från sekelskiftet står sida vid sida med vackra gamla trähus och väderbitna innergårdsmiljöer. Att besöka Arvika är, åtminstone för dem av oss som är uppvuxna i små eller medelstora städer, litegrann som att komma hem. Här finns en småskalighet som gör att människor möts. Och jag ser vid varje besök att jag delar min förtjusning med andra fotvandrare jag möter.

Sett i ett större sammanhang är detta naturligtvis en stor resurs. Historiskt välbevarade, småskaliga och promenadvänliga stadskärnor av den typ Arvika har är mycket sällsynta och detta faktum kommer att kunna göra Arvika allt mer attraktivt för varje år som går. I alla fall om man förstår att värdesätta och förvalta dessa egenskaper.

Lyfter man blicken och tittar på t ex USA kan man nämligen se en tydlig sådan trend. Städer med denna typ av miljöer ökar idag allt mer i attraktivitet, i synnerhet bland unga och välutbildade. I alla fall på de platser där de styrande politikerna gjort sin internationella stadsplanerings-hemläxa och kombinerat förvaltandet av den småskaliga, kulturhistoriska stadsmiljön med andra offensiva satsningar för att attrahera unga människor.

Men. Det är i sanning ingen enkel resa. Och den kommer att kräva både mod och insikt hos de styrande. Olika typer av röster kommer av och till att höjas för att förmå staden att offra en historisk miljö i taget för att ”utveckla” staden. De kommer att hävda att just det huset inte är ”så viktigt”. Att det är ”omöjligt” eller ”olönsamt” att renovera. I precis den typen av vägskäl kommer Arvikas förmåga att värna stadens historiska miljöer att provas tusentals gånger.

Arvika_01

Berikar eller belastar huset platsen? Kan man utveckla utan att riva? Foto: Google

Ett sådant aktuellt vägskäl handlar om ett vitt, vackert och välbevarat gammalt trähus i branten mittemot biblioteket. I detta gatuparti hänger det småskaliga, kulturhistoriska uttryck som utgör Arvikas identitet idag på en synnerligen skör tråd. En utveckling av den här miljön borde därför, kan man tycka, inledas med att undersöka hur man kan förvalta och förädla just det detta gamla hus symboliserar. Inte med att riva det.

Rom byggdes inte på en dag. Historiskt har de styrande i Arvika, i mer eller mindre nära dialog med byborna, och trots politiska meningsskiljaktigheter, lyckats navigera både klokt och ansvarsfullt. På typiskt Arvikamanér har man, i de allra flesta fall, lagt prestigen på hyllan, haft stadens bästa för ögonen och mod att tänka både till och om. Om detta bär den vackra stadskärna man idag har tydligt vittne.

Jag hoppas att man fortsätter på den vägen. På den tror jag nämligen Arvika kan nå riktigt långt.

Stadsmiljöhälsningar från en av många Arvikaälskare,

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

Peter Sörensen, länsombud i Värmland, en av tre mottagare av Värmlands Museums diplom för God Byggnadsvård 2012

Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård delas ut varje år

Under Kulturarvsdagen i Karlstad den 9 september delade Värmlands Museum ut sina årliga diplom för god byggnadsvård. Utöver föredömligt restaurerade hus hade man i år fokuserat på individer som gjort opinionsbildande insatser. Bland de tre som tilldelades årets diplom fanns förutom Ekaterina Lindberg och Kerstin Stenberg även Svenska Byggnadsvårdsföreningens länsombud Peter Sörensen.

Nedan följer Värmlands Museums bakgrunder och motivationer:

Peter Sörensen, Karlstad
I början av 2000-talet flyttade Peter Sörensen tillbaka till hemstaden Karlstad. Med det nyinförskaffade huset föddes ett intresse för praktisk byggnadsvård. Samtidigt väcktes frågor kring stadens utveckling liksom bygglovsprocessen och bristen på varsamhet. Snart blev Peter Sörensen ett flitigt förekommande namn på lokaltidningarnas debattsidor och genom ett aktivt bloggande om både byggnadsvård och stadsbyggnadsfrågor har Peter etablerat sig som en viktig aktör inom kulturmiljöområdet både regionalt och lokalt. Peter Sörensen är den ledande kraften bakom lobbyorganisationen Operation karlstad och utsågs 2009 till årets byggnadsvårdare av Svenska byggnadsvårdsföreningen.

Peter Sörensen tilldelas Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård för ett tillsynes outsinligt engagemang för kulturmiljövård i stort och smått, för sina betydande insatser för att öka medvetenheten och tillämpningen av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer samt bidrag till stadsbyggnadsdebatten, som en motvikt till en många gånger förhastad, exploatörsstyrd stadsplanering samt som förespråkare för en traditionell funktionsintegrerad stad där nyskapande sker utifrån stadens unika värden.

Kerstin Stenberg, Kristinehamn
Vid 1980-talets början uppstod frågan om rivning av Källgårdsskolan i Kristinehamn där Kerstin Stenberg hade sin arbetsplats. Rivningshotet gav upphov till bildandet av Föreningen byggnadskultur i Kristinehamn med syfte att värna den kulturhistoriskt betydelsefulla bebyggelse som ännu fanns kvar samt att sprida information om stadens historia. Kerstin valdes till föreningens första ordförande och förblev i den rollen fram till 2008. Under åren har föreningens verksamhet utökats med flera utställningar, praktiskt byggnadsvård, olika temadagar m m. Kerstin Stenberg är fortsatt aktiv och bidrar i högsta grad till en livaktig verksamhet.

Kerstin Stenberg tilldelas Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård för ett tre decennier långt engagemang för det byggda kulturarvet i Kristinehamn, för att hon prestigelöst fortsatt gått i bräschen för ett bevarat kulturarv i både medgång och motgång, samt för sin öppenhet i sitt engagemang där nya vägar och tankar prövas, och sin förmåga att identifiera och uppskatta sin egen generations bidrag till kulturarvet.

Ekaterina Lindberg, Karlstad
År 2004 köpte Ekaterina Lindberg och hennes dåvarande man ett anspråkslöst rödfärgat trähus på Smålandsgatan 7 på Tormestad i Karlstad. Huset är ett av områdets allra äldsta, uppfört år 1905, men hade genom ovarsamma renoveringar förlorat sitt ursprungliga utseende och på så vis mycket av sitt kulturhistoriska värde. Utgångspunkten var redan från början att försöka återföra huset till ett mer ursprungligt och tidstypiskt utseende samt att byggnaden skulle diktera villkoren och att arbetet därför skulle få ta tid. Fönster och kompletterande dörrar har huvudsakligen köpts begagnat och den hyvlade panelen har specialbeställts från ett mindre sågverk i Gästrikland. Efter många år av interiöra arbeten har Ekaterina äntligen kunnat slutföra den exteriöra förvandlingen till många passerandes uppskattning.

Ekaterina Lindberg tilldelas Värmlands Museums diplom för god
byggnadsvård för en väl utförd restaurering, gjord efter husets villkor och med stor respekt för bevarade originalytor och detaljer samt husets ursprungliga utförande utan att tumma på moderna krav på komfort och funktionalitet.  Området Tormestad har härigenom berikats med en tydlig länk till dess äldre historia. Huset utgör på så vis ett bidrag till en attraktivare livsmiljö, där avläsbara årsringar speglar områdets utveckling.

Läs också ”Prisade för god byggandsvård” ur NWT den 10 sept 2012