Enköpings Stadshotell By Night. Inom kort ett minne blott. Klicka för stor bild.
I dagarna påbörjar fastighetsägaren Peab AB, anförda av regionchef Lennart Anderén, rivningen av Enköpings Stadshotell, uppfört 1879 av byggmästaren J F Lindberg, efter ritningar av arkitekten E J Magnusson från Gävle, och Q-märkt sedan 1987. Och Enköping, som redan placerat sig på femte plats i listan över städer som rivit mest hårdhänt i sin stadskärna, förlorar ännu en av sina kulturhistoriska byggnader och tar därmed ett kliv upp i den föga ärovärda listan.
Exteriört sett är Enköpings Stadshotell mycket välbevarat i ursprungligt skick. Byggnaden har ett mycket framträdande läge i stadsbilden och utgör en av de allra viktigaste äldre byggnaderna i Enköping. Byggnaden har också ett stort symbolvärde då den historiskt sett spelat en viktig roll i stadens offentliga liv, så skriver Johan Delbeck från Upplands Museum i en kulturhistorisk byggnadsbeskrivning (läs som pdf) utförd i februari 2002.
Interiören i hotellet är rikt påkostad. Snart finns inget av det kvar. Klicka för stor bild.
Hanteringen av fastigheten följer ett mönster som vi sett upprepas många gånger. Först tillåter man decennier av vanvård av ansvarslösa fastighetsägare. Och sådana finns det gott om. Sedan låter man fastigheten stå tom utan underhåll. Och förfallet tillåts eskalera ytterligare. Sedan dyker en exploatör upp som får förvärva fastigheten under sken av att vilja bevara den. Så sker emellertid inte. Istället får fastigheten fortsätta stå tom och förfalla ytterligare. Och så en dag hävdar samme fastighetsägare att förfallet är för långt gånget och att det skulle kosta en förmögenhet att reparera. Och de folkvalda politikerna får skrämselhicka och sväljer den ofta mycket kraftigt uppblåsta renoveringskalkylen med hull och hår.
Tittar man runt i Sverige framstår det tydligt att de största försyndelserna mot den kulturhistoriska bebyggelsen fortsätter ske just i de städer som redan sargats allra hårdast. Just där tillåts märkligt nog de brutalaste ombyggnaderna och det mest långtgående förfallet. Just där förefaller också godtycket och sedan decennier etablerade subkulturer styra istället för gedigen kunskap om lagar, PBL och god byggnadsvård.
I de pampiga festsalarna ljöd en gång skratt och glam. Klicka för stor bild. Foton: Stig Norling
Enköping, liksom Karlstad, där jag själv är aktiv som länsombud, är tydliga exempel på detta. Okunskapen om innehållet i lagar som PBL, om stadens historia och om vilka metoder och material som bör användas i god byggnadsvård går som en röd tråd från fastighetsägarna, via fastighetsförvaltarna och byggföretagen, vidare upp genom stadsbyggnadsförvaltningens tjänstemän och så hela vägen upp i politikens nämnder. Och den lagstadgade tillsynen av byggverksamheten lyser nästan undantagslöst med sin frånvaro.
Att som nu sker i Enköping riva ett stadshotell av den här typen är i mina ögon ett absolut lågvattenmärke i det moderna svenska stadsbyggandet. I en tid där allt fler städer börjar vakna och inse att den bebyggda kulturmiljön är en värdefull resurs för stadens utveckling, känns Enköpings agerande anmärkningsvärt omodernt. Som om man inte läst av varken historien eller samtiden. Den stora förloraren i städer som Enköping är stadsmiljön och kommuninvånarna, som tvingas bo i den allt mer historielösa miljön.
Peter Sörensen, länsombud i Värmland för Svenska Byggnadsvårdsföreningen
Läs också ”Segdragen kamp i Enköping – Stadshotellet nu regeringsfråga” ur Byggnadskultur nr 2/2005
Not | Inlägget publicerades som debattartikel i Uppsala Nya Tidning 2 feb 2010.
Svenska Byggnadsvårdsföreningen Byggnadsvårdsnytt 