Övergivna Planer – ny bok där Fastighetsägarna ger sin syn på PBLs brister och möjligheter

Övergivna Planer från Fastighetsägarna, en partsinlaga i PBL-debatten skriven av Jan Jörnmark

Att PBL är en svårnavigerad snårskog som upplevs som svår att förstå och efterleva är det väl knappast någon som är någorlunda insatt i problematiken som opponerar sig mot. Vi har skrivit många gånger om det såväl här på Byggnadsvårdsnytt som i andra forum. Och vi kommer fortsatt att engagera oss i och följa debatten på nära håll. Problemen är väl kända och sedan flera år pågår också ett arbete inom regeringen med att se över hur man kan förenkla regelsystemet.

Senast ut i debatten är Fastighetsägarna i Göteborg som i boken Övergivna Planer, skriven av självaste Jan Jörnmark, ger sin syn på vad de anser är PBLs brister och utmaningar. Boken har bland annat föranletts av en samlad debattartikel i GP där man bl a skriver:

Plan- och bygglagen (PBL) är på väg att utvecklas till en faktor som hotar den svenska tillväxten och konkurrenskraften. Slumpen, uthålligheten och förmågan att provocera fram högljudda opinioner avgör hur det går i stadsbyggnadsprocessen. Protesterna är starkast i innerstaden och en naturlig följd blir då att nya bostadsområden förläggs utefter motorvägarna.

Bakom debattartikeln, och boken får man förmoda, står Lars-Erik Jansson, Fastighetsägarna Göteborg (GFR), Thomas Dahl, vd Wallenstam, Magnus Ersman, Fastighetsägarna Göteborg och Jan Jörnmark, docent och författare.

Ännu så länge finns bara några kapitel av boken släppta, och någon kommentar på budskapet som helhet är därför omöjlig att ge. Boken är dock skriven helt i traditionell Jan Jörnmarkstil, faktaspäckat, underhållande och medryckande. Man får litegrann intrycket av läsa en objektiv, samhällsgranskande text. Inget kunde dock vara mer felaktigt.

Jan Jörnmarks, och, får vi förmoda, även finansiären Fastighetsägarnas, åsikter och slutsatser är starkt subjektivt framförda och boken är därför i högsta grad att betrakta som en regelrätt partsinlaga i debatten. Vilket kan vara bra att veta för den som nu mot förmodan hade trott något annat.

Som sådan är den dock intressant och underhållande att läsa. Och den som liksom jag gillar Jörnmarks sätt att skriva och fotografera, lär inte bli besviken. Visst ligger det också mycket i den kritik som boken för fram. Även om den långt ifrån förmår ge en heltäckande bild av problematiken. Dagens Plan- och bygglagstiftning har tvivelsutan stora brister såväl i sin utformning som i sin efterlevnad. Synen på hur dessa brister bör åtgärdas skiljer sig dock helt naturligt åt beroende på vilken intressegrupp man företräder och hur bred insyn i frågan man har.

Om det är Fastighetsägarna som anlitat Jörnmark, eller Jörnmark som anlitat Fastighetsägarna, är för mig obekant, och det gör också detsamma. Greppet är dock medialt smart och boken har, redan innan den släppts, rönt stort intresse. En intressant och livaktig debatt, om än med lite väl rika inslag av åsiktsmässigt skyttegravskrig och mindre begåvad pajkastning, föregår i detta nu på debattsajten Yimby Göteborg. Ett besök där kan varmt rekommenderas.

Ämnet, hur staden byggs, engagerar helt klart stora grupper av människor idag, vilket är glädjande att konstatera. Och Fastighetsägarnas debattinlägg i frågan lär följas av flera, från andra intressegrupper. Debatten har bara börjat. Lita på det.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

PS. För dig som vill ha flera infallsvinklar på ämnesområdet kan jag varmt rekommendera läsning av senaste numret av tidningen Byggnadskultur (nr 2 2009) med temat “Staden” samt nr 3 2008 med temat “PBL – rivas eller sparas”. Och vill du ha en riktigt intressant bok i ämnet staden, så rekommenderar jag inköp av Jane Jacobs synnerligen välskrivna och underhållande “Den amerikanska storstadens liv och förfall“. Perfekt för hängmattan under semestern. DS

Hård kritik i Folksams färgtest: En av fem utomhusfärger döms ut redan i halvtid

Vilken färg håller bäst i längden? Folksams Färgtest ger tips och råd.

Folksam presenterar i dag delresultat av det färgtest som påbörjades 2008 och som kommer att vara klart nästa år. Redan nu är det klart att nio av de 46 testade färgerna inte kommer att godkännas. De återstående 37 färgernas resultat slutredovisas nästa år.

– De underkända färgerna har till vår förvåning redan efter ett år passerat gränsen för vad som skulle vara acceptabelt efter två år. Vi utfärdar därför en köpvarning för de nio underkända färgerna redan nu då tusentals villaägare i sommar kommer att köpa färg för att måla sina hus. Vi vill ge dem en möjlighet att undvika färger som inte fungerar, säger Jan Snaar, miljöchef på Folksam.

Ska man gå på resultatet av de tidigare tester som genomförts så har traditionella linoljefärger, arkrylatfärger samt alkydoljefärger varit de som fått de bästa resultaten. Det är i dag för tidigt att dra slutsatsen att de resterande färgerna i testet är köpvärda. I Folksams färgtest 2007 godkändes endast 15 av 45 testade färger.

– Att 20 procent av de testade färgerna havererar redan efter halva testperioden är ett underbetyg för de berörda tillverkarna. Det svenska klimatet ställer speciella krav på utomhusfärger. Att måla om ett hus är ett kostsamt projekt, men det kan bli riktigt dyrt om målningen görs med fel färg, avslutar Jan Snaar.

Färgerna som underkänts i testet är:

• Nordsjö Tinova Lasur – 54 anmärkningar
• Flügger 95 Aqua Trälasyr – 51 anmärkningar
• Falu Vapen Slamfärg – 48 anmärkningar
• Landora Villafärg – 44 anmärkningar
• Alcro Allmoge – 43 anmärkningar
• Liwa Uteakrylat – 37 anmärkningar
• Liwell Utelasyr Aqua – 29 anmärkningar
• Jotun Demidekk Oljetäckfärg – 27 anmärkningar
• Colorex/Scala YMER – 23 anmärkningar

Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk. Måste förtätning ske på stadsmiljöns bekostnad?

Detaljomsorg präglar Ivar Tengboms rivningshotade funkishus på Söder. Foto:Linus Wretblad

–Det finns ju en själ i det här huset. Det handlar om materialval, och om att allt är så genomtänkt, säger Linus Wretblad på Uppdragshuset, en av hyresgästerna, och talar om foajéns italienska marmor, styrelserummets intarsiavägg och originalfönstren med sina teakomfattningar. När man tar hit kunder så blir de alltid imponerade, kommenterar kollegan Joni Sayeler.

Huset han talar om är ett q-märkt funkishus på Söder i centrala Stockholm, ritat av den kände arkitekten Ivar Tengbom och jag hittar citatet i en artikel i Svd den 23 maj. Politikerna i Stadsbyggnadsnämnden har, läser jag, beslutat att ett nytt kontors- och bostadshus, om minst 16 våningar, ska uppföras på tomten. Förra året köpte NCC fastigheten av Swedish Match, med avsikt att riva och exploatera.

Kv Tobaksmonopolet 1980. Det hotade funkishuset är det vita, låga, centralt i bilden.

Huset är bara ett av en rad tidigare utpekade, k-märkta och omsorgsfullt vårdade Stockholmspärlor som nu hotas av en ny rivningsvåg. Förtätning har idag blivit något av ett mantra bland kommunalpolitikerna. Och i dess kölvatten legitimerar man rivningar av tidigare utpekade miljöer. Närmast på tur står nu 14 k-märkta byggnadsverk i Stockholms innerstad. Ingvar Tengboms nämnda funkispärla på Söder är ett av dem.

Enligt Plan- och bygglagen (PBL) får byggnader ”som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt” inte förvanskas. Men detta innebär inget hinder för rivning, konstaterar Otto Ryding, expert på Plan- och bygglagen på Boverket i artikeln.

–Generellt kan man säga att skyddet för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i Sverige är svagt i dag, fortsätter han och konstaterar att exempelvis Danmark och Norge, som också har en större andel äldre bebyggelse, har ett starkare skydd av kulturhistorisk bebyggelse.

Kv Tobaksmonopolet idag. Förtätningen har inte skett på den k-märkta miljöns villkor.

Den svenska Plan- och bygglagen lägger en stor del av ansvaret för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse på kommunerna.

–Tanken med detta är att man ska ha lokalt medinflytande, att medborgarna ska ha ett stort medinflytande över sin närmiljö. Och vill man inte ha rivningar så ska man inte välja politiker som river, säger Otto Ryding och påpekar att den svenska lagstiftningen ger politikerna stora möjligheter att värna kulturhistorisk bebyggelse.

–Men då gäller det ju att politikerna vill detta. Och på 70- och 80-talen fanns ett annat opinionstryck i de här frågorna, då fanns det en mer aktiv debatt.

Artikeln, som är rikligt kommenterad och uppenbarligen väckt många känslor, sätter fingret på några centrala punkter i den svenska modellen. Vad kommer det sig att vi i Sverige har så svagt skydd för våra värdefullaste kulturmiljöer? Och måste en förtätning alltid ske på bekostnad av utpekade kulturmiljöer?

Tre överdimensionerade punkthus förmörkar gatubilden. Knappast förtätning på stadens villkor.

Förtätning är ju ingen nyhet utan något som ständigt pågår i växande städer. Vid tiden kring förra sekelskiftet 1800/1900 svepte en stor förtätningsvåg över Sverige och tvåvåningstaden blev till både fyra och fem våningar. Inte sällan skedde det genom påbyggnad av en våning i taget. Men då i form av snyggt anpassade våningar i den stil som originalhuset hade. Inte som märkliga fristående fastigheter som brutalt placerades ovanpå den befintliga fastigheten.

En seriös förtätningsprocess bör ske på stadens villkor och med beaktande av dess värden. Inte på bekostnad av dem.

Vill du ha en nyanserad förtätningsdebatt där du bor, så avkräv dina kommunpolitiker ett seriöst och tydligt handlingsprogram på området, och gör sedan som Otto Ryding på Boverket säger, rösta på dem som har ett program som förtätar på stadens villkor och med ett beaktande av de kulturhistoriska värdena.

Staden tillhör oss alla, dig och mig. Politikerna äger den inte. Och definitivt inte de stora byggbolagen. Stadens miljö- och kulturvärden bör förvaltas med ansvar och respekt och inte hanteras som futtiga spelmarker på ett kortsiktigt politiskt eller finansiellt spelbord.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Stridbar värmlänning utnämnd till Årets Byggnadsvårdare 2009

Peter Sörensen, initiativtagare till Operation Karlstad och Årets Byggnadsvårdare 2009. Foto:Jan Thyr

Utmärkelsen Årets Byggnadsvårdare 2009 har tilldelats Peter Sörensen för hans målmedvetna arbete med att bygga upp och utveckla organisationen Operation Karlstad. Peter Sörensen har genom sitt brinnande engagemang i bevarandefrågor satt ett vasst finger på den påtagliga misshushållning med kulturarvet som ständigt sker i hans hemlän Värmland. Peter Sörensen har på ett föredömligt sätt visat att en privatperson med brinnande engagemang faktiskt kan påverka de stora strukturella frågorna inom byggnadsvården och samhällsplaneringen.

Så löd Svenska Byggnadsvårdsföreningens motivation när föreningens verksamhetsledare Stephan Fickler den 16 maj i samband med årsmötet i Hjo tillkännagav årets pristagare inför dryga 100-talet ditresta medlemmar samt inbjudna mediarepresentanter. Utmärkelsen delas årligen ut till personer, företag eller organisationer som gjort framstående insatser för byggnadsvården. Och i år gick den prestigefyllda utmärkelsen alltså till Värmland.

–Det är naturligtvis en stor ära och en glad överraskning, säger årets pristagare, Peter Sörensen, initiativtagare till lobbyorganisationen Operation Karlstad. Förhoppningsvis kan den ökade uppmärksamhet som utmärkelsen ger bidra till att kasta ytterligare ljus över hur illa det faktiskt står till med hanteringen av det värmländska kulturarvet. Och förhoppningsvis också få våra värmländska politiker och tjänstemän att ta det ansvar för frågan som de borde göra.

Läs mer på Svenska Byggnadsvårdsföreningens hemsida

Presskommentarer:

• 2009-05-14 Fastighetstidningen | “Peter Sörensen har med stor framgång använt internets möjligheter för att skapa opinion kring byggnadsvårdens svaga ställning i samhällsplaneringen”
• 2009-05-18 Tidningen Gård & Torp | “Peter Sörensen, länsombud i Karlstad och outtröttlig i att skapa debatt och slåss för hotade hus, har blivit Årets bygggnadsvårdare. Genom hans arbete har bristerna i Plan- och bygglagen blivit synliga, vilket påverkar hela landets hantering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Gård & Torp gratulerar till utmärkelsen!”
• 2009-05-19 SVT VärmlandsNytt | “Karlstadbo prisas för byggnadsvård. Hans vägran att acceptera likgiltig eller felaktig hantering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse har lyft fram bristerna i tillämpningen av varsamhetsparagraferna i Plan och Bygglagen.
• 2009-05-19 SR P4 Värmland | “Peter Sörensen, initiativtagare till lobbyorganisationen Operation Karlstad, har tilldelats årets byggnadsvårdspris av Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
• 2009-05-22 Värmlands Folkblad | ” Den stridbare Karlstadsbon Peter Sörensen har utsetts till Årets Byggnadsvårdare 2009″.
• 2009-05-26 SR P4 Värmland | Längre intervju (dra fram reglaget till ca 10 minuter in i inslaget.
• 2009-05-27 NWT | “Fel på kommunens sätt att hantera kulturmiljöer?”

Sekelskiftesstilen populärast på Bomarknaden enligt ny undersökning av Skandiamäklarna

Drömbilden. Sekelskiftesstilen är populärast bland boköparna enligt ny undersökning.

1. Sekelskifte 2. 20-tal 3. Funkis. Det blev rangordningen när 141 mäklare från Skandiamäklarna fick svara på frågan vilken stil på lägenheter som är lättast att sälja. Lägenheter från 50-60-talet samt 70-80-talet hamnade långt längre ner på listan.

– Försäljningen av en bostad påverkas av en rad olika faktorer och byggstilen har definitivt betydelse, säger Andreas Mühlich, marknadschef för SkandiaMäklarna i en artikel på Bil & Bostad.

Högt i tak, rum i fil, stuckatur, höga profilerade golvlister, parkettgolv. Så vill de flesta av oss bo.

Högt i tak, rum i fil, stuckatur, höga spröjade fönster, djupa fönsternischer, spegeldörrar och parkettgolv samt hus med dekorerade fasader är helt uppenbart kvaliteter som står högst på önskelistan hos de potentiella köparna.

Höga spröjsade fönster, djupa fönsternischer, profilerade lister och foder. Så vill köparna ha det

Varför byggs det då inga nya fastigheter i sekelskiftes- eller 20-talsstil nu för tiden? Det borde ju annars vara en naturlig slutsats att dra på en marknad där köparnas behov och önskemål sägs vara det som styr byggandet.

Gamla industrimiljöer får ny användning. Gasklocka i Stockholm blir arena för scenkonst

Gasklocka 1, uppförd på 1890-talet och ritad av Ferdinand Boberg. Foto: Dan Hansson

På det gamla gasverksområdet i Värtan i Stockholm är det spännande saker i görningen, läser vi i en artikel i DN den 20 mars. Miljön, bl a med de vackra gamla gasklockorna ritade av Ferdinand Boberg, har länge setts som en möjlig plats för kulturverksamhet. Men det är först på senare år som diskussionerna tagit fart på allvar. 2006 presenterade studenter vid Konsthögskolans arkitekturskola idéer om ett kulturkluster i området. Utgångspunkten var bland annat att hitta en användning för de gamla byggnaderna, som kunde garantera att byggnaderna skyddas och bevaras på ett ambitiöst sätt.

Idéerna intresserade bland andra stadsantikvarie Ann-Charlotte Backlund och Stockholms stads kulturstrateg Mats Sylwan. 2008 bjöds Stockholms musikliv in till ett seminarium om gasverksområdet på Kulturhuset. Hösten 2008 kontaktade operachefen Anders Franzén finansborgarrådet Sten Nordin. Frågan gällde om Operan kunde kunna flytta in i Gasklocka 1.

Brist på framsynthet. Liknande gasklocka i Karlstad. Riven på 1970-talet. Klicka för stor bild.

– Jag tände direkt på idén. För vad kan väl vara en bättre start för det här området, säger Sten Nordin som påpekar att området ska utvecklas till en ny stadsdel, med ny bostadsbebyggelse. Han ser satsningen på kultur här som ett viktigt exempel för planeringen i Stockholm.

–Kulturen är ett viktigt bidrag till samhällsutvecklingen. När vi planerar ett nytt område i dag så pratar vi på ett helt annat sätt än förr om helheten, och behovet av samhällelig service och kultur. Han tillägger att satsningen också kan bli ett exempel på hur man tar tillvara kulturhistoriskt värdefull industribebyggelse, ett område där Stockholm hittills knappast har utmärkt sig.

Ombyggnaden av området börjar redan i år och det ska onekligen bli spännande att följa projektet. Projektet är ett lysande exempel på hur man kan, och bör, samarbeta över förvaltningsgränserna, med kultur- och skolvärlden.

För visst stämmer det som Nordin säger, att helheten, behovet av samhällelig service och kultur, bör prioriteras högre när man planerar ett område. Och visst finns det utrymme för en större framsynthet när det gäller hanteringen av och synen på värdet i kulturhistoriskt intressant bebyggelse, både i staden och på landsbygden.

Projektet med gasklockorna i Värtan är ett föredöme i detta avseende och kan förhoppningsvis tjäna som insipiration för kommuner landet över. Och kanske också uppmuntra fler arkitekturskolor att engagera sig i liknande förnyelseprojekt.

Var är byggnadsvårdens Marit Poulsen när vi som bäst behöver henne?

Plötsligt är den stridbara Marit Poulsen tillbaka i hetluften igen, efter fem års bortavaro från politiken. Och hon kommer onekligen som en frisk fläkt. Alltid personligt engagerad. Och nu handlar det om djurens rätt i EU.

–Det är inte lagarna det är fel på, säger Marit Poulsen. Vi har ett bra lagskydd för djuren inom EU. Det som brister är efterlevnad, kontroll och sanktionssystem.

Efterlevnad, kontroll och sanktionssystem! Precis samma brister som inom byggnadsvården tänker jag. Plan- och bygglagen må vara luddigt formulerad och ha sina brister, men intentionerna, t ex i tredje kapitlets varsamhetsparagrafer, torde ändå vara lätta att förstå. Inte minst då Boverket givit ut hyllmetrar av instruktionsmateriel för att förtydliga dessa. Ändå ser vi få kommuner i Sverige där dessa lagar i praktiken efterlevs.

Karlstad i Värmland, där jag själv är länsombud, är ett tydligt exempel på detta. Där tillåter den sittande Stadsbyggnadsnämnden att den bebyggda miljön förfaller, förvanskas och förstörs, vind för våg. Utan hänsyn till lagar, paragrafer och kommunala kulturmiljöprogram.

I april 2008 anmälde jag, efter samråd med Boverkets jurister, Karlstads Kommun till Länsstyrelsen i Värmland för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. Och i december 2008 kom Länsstyrelsens tillsynsrapport som gav mig rätt på alla punkter. Karlstads Kommun brister i sin tjänsteutövning. Både när det gäller den generella varsamheten om den bebyggda miljön som när det gäller varsamheten om de utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. I vissa fall är bristerna enligt Länsstyrelsen anmärkningsvärda. Ändå fortsätter Karlstads kommun att knycka på nacken åt kritiken.

–Det finns ju olika sätt att se på historien, säger Karlstads Kommuns avgående Stadsbyggnadsdirektör när jag i slutet av februari ringer honom för en pratstund.

Lite längre in i pratstunden mjuknar hans attityd något. Och han inser att det uttalandet kanske inte var helt genomtänkt. Självklart måste kommunen lyssna när Länsstyrelsen framför såpass allvarlig kritik. Men han gör det också tydligt att han faktiskt ska sluta i månadsskiftet, och inget hellre vill än att avsluta samtalet. Så det gör vi.

Kommer det att bli bättre i Karlstad? Jag vet inte. För att ha en åsikt om det måste man försöka förstå hur det kunnat bli ok att i decennier så fullständigt strunta i efterlevnaden av lagarna. Länsstyrelsen konstaterar ju t ex att Kommunen helt struntat i att ta hänsyn till den omsorg om utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöer som Kommunfullmäktige beslutade om den 15 november 1984. I vissa stadsdelar finns inte ett enda av de utpekade husen kvar. Hur kunde det bli så? Varför var det ingen som reagerade?

Karlstad Kommun är dock knappast ensamma om att uppvisa dessa brister. Kommunens sätt att agera är nog snarare ganska signifikativt för hur det fungerar ute i Sverige idag. Godtycket och okunskapen förefaller härska i de kommunala byggnadsnämnderna och den bebyggda miljöns värden är allvarligt hotade. Och alla verkar veta om det. Men ingen vill ta tag i det. Varför?

Byggnadsvården i Sverige behöver en rikspolitiker som tar tag i dessa frågor och sätter dem på dagordningen. Ställ krav på efterlevnad och tillsyn på kommunerna och inför ordentliga sanktionssystem så att det svider i skinnet på dem som missköter sig. Och se till att alla de svenska fastighetsägarna får information om vilka regler det är som gäller. Sveriges bebyggda miljö, i städer och på landsbygden, är liksom stora delar av det svenska kulturmiljöarvet, i mina ögon allvarligt hotat.

Peter Sörensen
Länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Förtätningsdebatt i Stockholm visar på idémässigt vakuum inom svensk stadsbyggnad

I helgens DN (7-8 feb) kan vi läsa om idéerna till hur Stockholms City ska förtätas. Arkitekter, stadsarkitekter, kommunpolitiker, krönikörer och andra stadsmiljötyckare kivas om vilken som är den rätta vägen att gå. Högt eller lågt? Bygga nytt, bygga ut, bygga till eller bygga på? Eller allt samtidigt?

Debatten är intressant att följa då den med all önskvärd tydlighet sätter fingret på det idémässiga vakuum som tycks råda inom svensk stadsbyggnad idag. Inte bara i Stockholm. Utan i hela Sverige. Debatten når aldrig en speciellt mycket högre grad av kunskapsfördjupning än ett sandlådebråk i förskolan. Och det känns illavarslande.

Det jag saknar är såväl en gedigen kunskapsunderbyggnad som en bärande idé- och värdegrund i diskussionen. Hur ser vår tids stadsbyggnadsideal ut? Vilken stad är det egentligen vi vill leva i? Var är vår tids stora svenska stadsplanerare? Jag varken ser eller hör dem. Ändå spottas den ena mer besynnerliga ritningen efter den andra fram från arkitektkontoren. Till synes utan djupare tanke kring helheten. Kring staden. För fort ska det gå. Vare sig vi hinner tänka genom det eller inte.

Jag tycket mig ana en situation lik den i samband med citysaneringarna på 50-talet, miljonprogrammen på 60-talet och centrumförstörelsen i samband med varuhusens intåg i citykärnorna på 1960- och 70-talet. Den förstörelse och de sår som då åstadkoms är ännu denna dag oläkta. Och det borde mana en och annan till eftertanke.

Kanske, bara kanske, borde vi försöka tänka efter före den här gången.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Lerumsbor protesterar mot kommunens rivningsplaner

Kommunstyrelsens planer på att riva två k-märkta gamla fastigheter på Brobacken i centrala Lerum för att bana väg för en exploatering i samverkan med Mölnlycke Fastighets AB och JM har väckt vrede hos Lerumsborna. Och nu har man startat en aktionsgrupp för att stoppa rivningsplanerna. Detta skriver GP i en artikel den 7 januari 2009.

- De två K-märkta husen utgör de sista resterna av det gamla Lerum. Att lägga fram ett sådant omfattande förslag utan att ge allmänheten möjlighet att yttra sig ser jag som rena överfallstaktiken. Det är ohederligt, anser Olov Holmstrand som är ordförande i Lerums Naturskyddsförening och en av drivkrafterna bakom aktionsgruppen.

I anslutning till artikeln på nätet ges allmänheten möjlighet att kommentera, vilket flera också valt att göra. Och den dominerande merparten instämmer med aktionsgruppen, och riktar stark kritik mot kommunstyrelsens förslag.

“Det är ju helt galet! Man kan bevara historiska hus i andra städer, tex Alingsås utan att för den skull tulla på handelstillväxt. Varför går inte det i Lerum?” skriver signaturen Micke

“Om alla svenska stadskärnor skulle resonera likadant, dvs att det är ok att hela tiden nagga den redan i dag lilla äldre bebyggelse som sparats, finns snart ingenting kvar. F-n vad jag är trött på dessa klåfingriga och ignoranta lokalpolitiker.” skriver signaturen Pingo.

Och visst är det märkligt att det alltid är just de k-märkta husen som står “i vägen” för exploatörerna. Nu verkar emellertid kommunstyrelsen i Lerum kluven i frågan och förhoppningsvis hittar man en lösning där husen bevaras där de står. Kulturmiljöer kan inte flyttas runt som spelmarker på ett spelbord. Det är ju platsens historia de berättar. Lerum borde vara rädda om sitt kulturmiljöarv. Utan det förlorar staden lätt sin identitet och själ. Något man oftast upptäcker först när det är för sent.

Men än finns tid för eftertanke i Lerum.

Skrivet av Peter Sörensen, Länsombud i Värmland

Läs också inlägget “När exploatörerna bygger stad“

Finansman rev i k-märkt herrgård – döms till dagsböter

Att riva utan bygglov i en k-märkt fastighet kan bli en dyrbar historia

Finansmannen Jonas Wahlström anklagades våren 2007 av länsstyrelsen för att olovligen ha rivit väggar och tagit upp golv i den byggnadsminnesförklarade Hedenbergs herrgård norr om Västerås. Nu har Wahlström dömts till dagsböter, enligt Kulturnyheterna i SVT.

En representant för Länsstyrelsen säger till SVT:s Kulturnyheterna är domen är “viktig” och att myndigheten nu ska ta ställning till huruvida herrgården ska återställas till sitt tidigare skick.

Det är första gången i svensk rättshistoria som byggnadsminnesskyddet har prövats i stor omfattning i domstol, rapporterar Kulturnyheterna.

Jonas Walhlström meddelar genom sitt bolag Hvalfisken att det enda man gjort är att ta bort sentida inredning från 1960- och 70-talet. Och att avsikten hela tiden varit att återställa gårdens ursprungsutseende. Något som faktiskt också bekräftas av Tingsrättens dom i ärendet som ger honom rätt på samtliga punkter utom rivningen av en mellanvägg. Det är här böterna utdömts.

Patrick Björklund från Länsstyrelsen hävdar att detta påstående är felaktigt och att det faktist är 1700-talsgolv mm som rivits ut.

“Jag anser fortsatt att vi har rätt. Jag tycker att det är uppenbart att man har brutit mot lagstiftningen och bestämmelserna” säger Björlund.

Maria Gad Malmgren, Hvalfiskens jurist i ärendet, anser att länsstyrelsen baserar sig på felaktiga uppgifter, då deras herrgårdsbeskrivelser är från 1938. Sedan dess har det hänt en del med herrgården.

Det hela verkar vara en riktig soppa och vad som är sanning och inte förefaller näst intill omöjligt att utröna. När länsstyrelsen i slutet av 1980-talet beslutade om att låta byggnadsminnesmärka herrgården, beskrevs byggnaden, uppförd omkring 1750, som “en välbevarad och god representant för 1700-talets herrgårdsarkitektur”.

Länsstyrelsen fick i början av maj 2007 nys om att rivningsarbeten pågick i byggnaden och försökte då ta kontakt med ägarbolaget Hvalfisken AB utan resultat. Vid ett tillsynsbesök hindrades man att gå in i byggnaden.

Vilken soppa. Och vilket långdraget ärende. Ska man gå på Länsstyrelsens beskrivning och vad som skrivs i media förefaller Hwalfisken och Wahlström ha allt annat är rent mjöl i påsen. Ska man gå på Tingsrättens dom så träder en annan bild fram.

Vore kul att bringa klarhet i saken och att se bilder från det arbete som gjorts.

Läs artikel i DI 2009-01-12 “Finansmannen rev i anrik herrgård – döms till dagsböter“

Läs artikel i DI 2009-01-12 “Finansmannen försvarar sin renovering“

Läs artikel i E24 2007-05-31 “Finansman misstänks ha förstört anrik herrgård“