Sigtunabornas kritik stoppar planer på okänsligt utformad utbyggnad av stadshotellet

Sigtuna Stadshotell, byggt 1909 och ännu idag ett hotell av hög internationell klass.

Det blir ingen utbyggnad av Sigtuna Stads Hotell på urmakartomten. Efter Sigtunabornas massiva kritik mot en utbyggnad som man uppfattat vara allt för okänsligt utformad väljer hotellet och kommunen nu att avbryta planerna. Detta läser vi i Sigtunabygden.se den 5 feb 2010. Sigtuna Stads Hotell och Sigtuna kommun meddelade på fredagsmorgonen att utbyggnadsplanerna dras tillbaka. Tillsammans har man också beslutat sig för att avbryta den markaffär som varit aktuell.

– Det var ett väldigt lätt beslut för oss att fatta, säger Anders Johansson (S) och berättar att det är den inkomna kritiken som lett till beslutet.

Och kritiken mot utbyggnadsplanerna, den har varit massiv. Bland de många röster som höjts mot den fanns till exempel stadens auktoriserade guider.

När vi guidar brukar vi framhålla vikten av att värna om den småskaliga stadsmiljön och att vid nybyggnation finna en byggnadsstil som passar in i stadsbilden. Vad skall vi säga, om detaljplanen för Stadshotellets tillbyggnad genomförs? För oss känns det som att förlora en bit av Sigtunas själ. Den tänkta byggnaden i glas och betong är ett främmande inslag i en låg träbebyggelse och den skiljer sig även i hög grad från det nuvarande hotellets arkitektur, skriver de i en gemensam insändare i Sigtunabygden.se den 8 januari.

Och de avslutar insändaren med en vädjan till stadens folkvalda politiker att lyssna till folket.

Detta är en oerhört viktig fråga inte bara för Sigtuna stad utan för hela kommunen. Det är vår förhoppning att våra förtroendevalda, som har att besluta i ärendet, nu i sann demokratisk anda verkligen lyssnar till sina väljare och att de i tid inser vilket stort och oåterkalleligt ingrepp de kan komma att göra i Sigtunas sköra småstadsmiljö.

Politiskt har den hårdaste kritiken mot planerna kommit från Sigtunapartiet – samling för Sigtuna och Folkpartiet.  Men också den den moderata partigruppen – som inledningsvis varit positiva till en utbyggnad, vände på kappan och sållade sig till kritiken när man fick se det moderna utbyggnadsförslaget i glas och betong.

När vi nu tagit del av det aktuella detaljplaneförslaget kan vi konstatera att den föreslagna tillbyggnaden inte harmonierar med omkringliggande bebyggelse. Fasaden mot Strandvägen är för massiv och för hög med sin stora glasade yta. Takets utformning ger i kombination med spånfasaden ett främmande intryck i sammanhanget som inte återfinns i lokal byggnadstradition och som inte är i överensstämmelse med bevarande- och förnyelseplanen, skriver Henrik Kelfve och Mats Weibull i en insändare i Sigtunabygden.se den 23 januari.

Och de styrande politikerna lyssnade till kritiken, och drog tillbaka utbyggnadsplanerna, som nu skrinläggs. Och Sigtuna Stads Hotell kliver av markaffären utan bittra ord eller klagomål. Sigtuna stad borde vara stolta över att ha kloka, engagerade och modiga stadsbor och lyhörda politiker som lyssnar till folkets röst. Grattis Sigtuna! Starkt jobbat!

Läs också:
Folkpartiet rasar mot hotellskisser | Sigtunabygden.se 2009-09-07
Nu får berörda säga sitt | Sigtunabygden.se 2009-12-04

Örnsköldsviksbor protesterar mot planer på rivning av sommarnöjet Lövudden, uppfört år 1900

Sommarnöjet Lövudden på Dekarsön utanför Örnsköldsvik hotas av rivning.

Det har blåst upp till en mindre folkstorm i Örnsköldsvik sedan det blivit allmänt känt att sommarnöjet Lövudden, beläget på Dekarsön, uppfört år 1900 av den tyskfödde bryggaren C F Madlung efter ritningar av arkitekten John Wiklund, hotas av rivning. Bakgrunden till historien är att tidigare ägaren Elimförsamlingen, som i sin tur köpte huset av kommunen 1973, ansett sig sakna såväl behov av huset som resurer att underhålla det, och därför för en tid sedan lade ut det till försäljning hos Mäklarhuset i Ö-vik.

Högste budgivare blev till slut entreprenören Nicklas Nyberg och hemvände NHL-proffset Tobias Enström. Och många trodde därmed att den gamla villan hamnat i goda händer. Men Nyberg och Enström gjorde snabbt klart att man inte hade några som helst planer på att bevara villan, utan att det var tomten man ville åt. Huset har man för avsikt att riva.

–Det är i jättedåligt skick och har ingen isolering i väggarna. Tro mig. Jag har jobbat med många renoveringar av kulturhistoriska hus genom åren. Och är tredje generationen av byggare i min familj. Vi kan inte leva i det förgångna, säger Nyberg när jag ringer honom för en kommentar.

Kulturhistorisk pärla som borde bevaras eller fallfärdigt ruckel som borde rivas?

Närboende på Dekarsön har mangrant slutit upp för att rädda huset som man anser vara omistligt. Och i kommentarfältet i samband med en artikel i ärendet på Allehanda.se har ett ordkrig brutit ut i kampen mellan de som vill riva och de som vill bevara. Inte alls i dåligt skick, säger de som vill bevara. Ett fallfärdigt ruckel, säger inte oväntat de som är för en rivning.

Ska man gå på mäklarens annons inför försäljningen, så är huset dock knappast något fallfärdigt ruckel:

”Äldre sommarvilla med generösa ytor, på senare tid använd som sommarhem. Känn historiens vingslag i en fantastisk atmosfär innehållande bl a stora fina ytor för samvaro i form av 2 st allrum i fil, stor matsal, äldre kök, 4 sovrum, 2 st wc, gästrum, en trevlig glasveranda för sköna sommarkvällar mm. Separat servicebyggnad med ett flertal wc, dusch samt tvättdel. Äldre gästhus samt två st gäststugor. Parkliknande vacker tomt med utsökt läge invid stranden till farleden mellan Örnsköldsviksfjärden och Havet. Unik tomt med unika möjligheter för dig som söker något alldeles extra. Egen boulebana. Total areal ca 5051 kvm.”

Knappast en beskrivning av ett fallfärdigt ruckel som sett sina bästa dagar. I en av kommentarerna på allehanda.se hittar vi nog en beskrivning som ligger närmare sanningen:

”Utvändigt är det fantastiska huset inte alls problematiskt, det har en underbar fasad där panelen ligger omlott med fiskfjällsmönster. Många fönster är fantastiska, för att inte tala om taket och tornrummet. Stengrunden som huset står på är i sig en kulturskatt där varje sten väger över ett ton och är som på många sekelskiftesvillor utskurna för hand och vinschad dit för hand.Invändigt är huset inte på något sätt en katastrof utan mer bara omodernt. Den fungerande kakelugnen på nedervåningen är förmodligen Ö-viks vackraste.”

Länsstyrelsen har sagt nej till en begäran om byggnadsminnesförklaring av huset, med motivationen att det är för ombyggt. Men i det i somras av Örnsköldsviks kommun framtagna ”Program för fördjupad översiktsplan för Dekarsön”, skrivet av Charlotte Hedlund, pekas just sommarvillorna, av vilka Lövudden är ett, ut som särkilt bevaransvärda:

”Från 1890-talet uppfördes en rad ståtliga sommarnöjen på Dekarsön. Stadens framgångsrika handelsmän lockades av den idylliska, småskaliga landsbygden och närheten till havet. Flera av sekelskifteshusen finns fortfarande kvar i oförvanskat skick.

Följande kulturvärden på Dekarsön bör man värna om:
- Partier med öppet brukat jordbrukslandskap
- Ursprunglig torp- och jordbruksbebyggelse
- Sommarbostäder från sekelskiftet och det tidiga 1900-talet.”

Det tycker jag låter klokt. Lövudden är ju ett av idag endast tre kvarvarande sekelskifteshus på Dekarsön. Och jodå. Du läste rätt. Tre. Fler finns faktiskt inte kvar. Kanske borde Niklas Nyberg och Tobias Enström ha läst kommunens planprogram innan de köpte fastigheten, i tron att de skulle få fritt fram att riva den. Men förhoppningsvis vill ingen av dem, varken den drivne entreprenören och byggherren Nyberg eller den hemvände hyllade hockeystjärnan Engström, solka sina fina rykten och bli ihågkomna som dem som rev Dekarsöns sista sommarvillor.

–Vi har en klausul i vårt köpekontrakt som säger att vi får kliva av det om inte rivning beviljas, avslutar Niklas Nyberg.

Not | Lövudden är sedan 2009-06-23 uppförd på Svenska Byggnadsvårdföreningens Gula Lista över hotade kulturmiljöer.

Rivningen av Enköpings Stadshotell. Ett lågvattenmärke i det svenska stadsbyggandet.

Enköpings Stadshotell By Night. Inom kort ett minne blott. Klicka för stor bild.

I dagarna påbörjar fastighetsägaren Peab AB, anförda av regionchef Lennart Anderén, rivningen av Enköpings Stadshotell, uppfört 1879 av byggmästaren J F Lindberg, efter ritningar av arkitekten E J Magnusson från Gävle, och Q-märkt sedan 1987. Och Enköping, som redan placerat sig på femte plats i listan över städer som rivit mest hårdhänt i sin stadskärna, förlorar ännu en av sina kulturhistoriska byggnader och tar därmed ett kliv upp i den föga ärovärda listan.

Exteriört sett är Enköpings Stadshotell mycket välbevarat i ursprungligt skick. Byggnaden har ett mycket framträdande läge i stadsbilden och utgör en av de allra viktigaste äldre byggnaderna i Enköping. Byggnaden har också ett stort symbolvärde då den historiskt sett spelat en viktig roll i stadens offentliga liv, så skriver Johan Delbeck från Upplands Museum i en kulturhistorisk byggnadsbeskrivning (läs som pdf) utförd i februari 2002.

Interiören i hotellet är rikt påkostad. Snart finns inget av det kvar. Klicka för stor bild.

Hanteringen av fastigheten följer ett mönster som vi sett upprepas många gånger. Först tillåter man decennier av vanvård av ansvarslösa fastighetsägare. Och sådana finns det gott om. Sedan låter man fastigheten stå tom utan underhåll. Och förfallet tillåts eskalera ytterligare. Sedan dyker en exploatör upp som får förvärva fastigheten under sken av att vilja bevara den. Så sker emellertid inte. Istället får fastigheten fortsätta stå tom och förfalla ytterligare. Och så en dag hävdar samme fastighetsägare att förfallet är för långt gånget och att det skulle kosta en förmögenhet att reparera. Och de folkvalda politikerna får skrämselhicka och sväljer den ofta mycket kraftigt uppblåsta renoveringskalkylen med hull och hår.

Tittar man runt i Sverige framstår det tydligt att de största försyndelserna mot den kulturhistoriska bebyggelsen fortsätter ske just i de städer som redan sargats allra hårdast. Just där tillåts märkligt nog de brutalaste ombyggnaderna och det mest långtgående förfallet. Just där förefaller också godtycket och sedan decennier etablerade subkulturer styra istället för gedigen kunskap om lagar, PBL och god byggnadsvård.

I de pampiga festsalarna ljöd en gång skratt och glam. Klicka för stor bild. Foton: Stig Norling

Enköping, liksom Karlstad, där jag själv är aktiv som länsombud, är tydliga exempel på detta. Okunskapen om innehållet i lagar som PBL, om stadens historia och om vilka metoder och material som bör användas i god byggnadsvård går som en röd tråd från fastighetsägarna, via fastighetsförvaltarna och byggföretagen, vidare upp genom stadsbyggnadsförvaltningens tjänstemän och så hela vägen upp i politikens nämnder. Och den lagstadgade tillsynen av byggverksamheten lyser nästan undantagslöst med sin frånvaro.

Att som nu sker i Enköping riva ett stadshotell av den här typen är i mina ögon ett absolut lågvattenmärke i det moderna svenska stadsbyggandet. I en tid där allt fler städer börjar vakna och inse att den bebyggda kulturmiljön är en värdefull resurs för stadens utveckling, känns Enköpings agerande anmärkningsvärt omodernt. Som om man inte läst av varken historien eller samtiden. Den stora förloraren i städer som Enköping är stadsmiljön och kommuninvånarna, som tvingas bo i den allt mer historielösa miljön.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland för Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Läs också ”Segdragen kamp i Enköping – Stadshotellet nu regeringsfråga” ur Byggnadskultur nr 2/2005

Not | Inlägget publicerades som debattartikel i Uppsala Nya Tidning 2 feb 2010.

Behöver jag bygglov? Svart på vitt om PBL och varsamhet direkt från Boverket

Svart på vitt om vad som gäller för bygglov, PBL och varsamhet, direkt från Boverket.

I dessa dagar med stor medial uppmärksamhet kring detta med byggande, bygglov, PBL och varsamhet kan det vara bra med lite kunskap och fast mark under fötterna. Vad handlar varsamhet egentligen om, vad står det i lagen och vem har ansvar för vad? I Boverkets skrift ”Behöver jag bygglov? Behöver jag göra bygganmälan?” (ladda ner som pdf) reds allt detta ut klart och tydligt på 24 sidor. Låt oss kika på några exempel hämtade ur boken:

• Ändringar ska utföras varsamt
  Ändringar av byggnader ska utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Det gäller både invändiga och yttre ändringar och oavsett om bygglov krävs eller inte. Kravet på varsamhet är inte ett förbud mot att ändra, men de ändringar som görs ska utgå från byggnaders förutsättningar. Det är byggherren som har ansvaret för att även dessa krav blir uppfyllda. I samband med bygglovsansökan prövas också att varsamhetskraven tillgodoses. I samband med bygganmälan ska byggherren kunna redogöra för hur varsamhetskravet invändigt tillgodoses.

• Ändra inomhus
  Ändringar av rumsindelningen eller annan inre ändring kräver inte bygglov. Men om ändringen innebär att det inreds någon ytterligare bostadslägenhet eller någon ytterligare lokal för handel, hantverk eller industri krävs bygglov. Många invändiga ändringar kräver bygganmälan.

• Vad ansvarar byggnadsnämnden för?
  Byggnadsnämnden har tillsyn över byggnadsverksamheten i kommunen, även det lovfria byggandet. Tillsynen omfattar bland annat att bevaka att bestämmelserna i lagar och förordningar m.m. följs samt att genom information förekomma brister i byggandet. Byggnadsnämndens tillsyn ska anpassas efter byggherrens kvalifikationer, egenkontroll och projektets komplexitet. Byggnadsnämnden ska i första hand se till att byggherren tar sitt ansvar. Nämnden ska ta tillvara de möjligheter lagarna ger att förenkla och underlätta för den enskilde. Vid enkla ärenden kan handläggningen ske enkelt och obyråkratiskt. Byggnadsnämnden får stoppa ett byggnadsarbete om det är uppenbart att arbetet strider mot bestämmelserna. Nämnden är skyldig att stoppa ett byggnadsarbete som medför fara för människors liv eller hälsa.

I det aktuella fallet med Akelius ombyggnad av Freja 4 i Karlstad är denna sålunda bygglovspliktig då man avser att utöka antalet bostadslägenheter. Dessutom omfattas den interiöra förändringen av PBL 3 kap 10§ och Akelius borde sålunda i enlighet med denna ha gjort en antikvarisk förundersökning och i bygganmälan lämnat en redogörelse för hur de avsett att ta tillvara det invändiga varsamhetskravet.

Inget bygglov har dock sökt eller lämnats och inget övrigt av detta har skett och Stadsbyggnadsnämnden skulle därmed, om man så önskade, äga rätt att omedelbart avbryta bygget i avvaktan på att detta åtgärdas.

Det finns alldeles uppenbart stora kunskapsluckor i alla läger, både hos kommunen och hos fastighetsägaren, om vad lagen säger. Undrar vad det kan komma sig?

Ovarsam renovering av Akelius i Karlstad får stor uppmärksamhet i media

Varsam renovering hävdar Akelius själva. Klicka för stor bild. Foton: Peter Sörensen

En ovarsam renovering av ett tjugotalshus vid Stora Torget i centrala Karlstad har fått stor uppmärksamhet i media. I samband med en artikel i SVD den 27 januari (pdf | svd.se)om kommunernas bristande kompetens när det gäller värnandet av bebyggelsens kulturhistoriska värden användes den aktuella ombyggnaden som exempel på hur fel det kan gå.

Fastigheten rensas på intakta 20-talsdetaljer som spanjolettfönster och pardörrar.

Fastigheten, en av få i centrala i Karlstad i tjugotalsklassicistisk stil, sk Swedish Grace, har närmast blåst ren på alla sina tidstypiska detaljer. De forna paradvåningarna har rensats på mellanväggar, parkettgolv, gjutjärnselement, blyspröjsade fönster och pardörrar med överljus.

Infällda dörrar, pardörrar med överljus och fönster med blyspröjsat glas. Snart är allt borta.

–Kommunen låtsas som de inte känt till vad som pågått, berättar länsombud Peter Sörensen. Det blir ju i det här fallet närmast löjeväckande. Renoveringen pågår ju för öppen ridå mitt i stan och borde vara svår för någon att undgå att se.

Läs mer på Operation Karlstads Stadsmiljöblogg.

Visst går det att renovera varsamt. Se bara på JM i Göteborg.

Varsam renovering av 1800-tals Landshövdingehus i Majorna i Göteborg av JM AB. Foto: JM

I stadsdelen Majorna i Göteborg stod de gamla landshövdingehusen med sina påkostade fasader och slutna innergårdar en gång tätt. Idag finns bara ett fåtal av dem kvar efter decennier av allt för hårdhänta rivningar.

Inredning från tiden har sparats, renoverats och kompletterats smakfullt. Foto: JM

Nyligen avslutade fastighetsbolaget JM AB en omfattande renovering (läs mer och se film) av det sista kvarvarande landshövdingehuset i kvarteret Oktanten i Majorna. Där har varsamheten varit ledstjärna och ambitionen har varit att bevara så mycket man kunnat, berättar platschef Kent Haglund på JM AB.

De vackra trapphusen har återfått sin forna glans med alla detaljer intakta. Foto: JM

Fasaden har varsamt slipats ren på gammal färg och målats upp i sina gamla originalfärger, skorstenarna har plockats ner och murats upp igen med samma tegel och i samma form. Och de gamla trägolven i lägenheterna har sparats, slipats och på ny lack. Alltsammans av byggnadsvårdskunniga hantverkare.

Fastighetens alla kakelugnar och trägolv har renoverats och bevarats. Foto: JM

Och de gamla kakelugnarna i fastigheten har plockats ner varsamt, renoverats och murats upp igen. Det är jag extra stolt över säger Kent Haglund. Idag har alla lägenheterna var sin fungerande kakelugn, berättar han. Visst går det att renovera varsamt och få ekonomi i det. JM i Göteborg kan det.

Varför har arkitekterna så svårt att släppa hus-i-park-tanken? Har de drabbats av ett kollektivt typologiskt trauma? Krönika på Yimby

Sveriges arkitektkår verkar lida av ett typologiskt trauma, så inleder stadsmiljödebattören Johannes Åsberg från Yimby sin tänkvärda och träffande krönika på Yimbys Göteborgssajt rubricerad just ”Typologiskt trauma” den 28 jan 2010. Det är annars svårt att förstå, fortsätter han, varför diskussionen om kvartersstad kontra hus-i-park utlöser så häftiga reaktioner. Ståhles och Ekelunds klargörande analys i Arkitekten 11/2009 är därför välkommen. De har helt rätt i att typologier varken är goda eller onda per se. De har också rätt i att form inte determinerar funktion. Kvartersstad (gathus, slutna kvarter, öppet gatunät) ger inte automatiskt funktionsblandning, lika lite som hus-i-park (punkthus/lameller, uppbrutna kvarter, slutet gatunät) automatiskt ger optimala solvinklar.

Men av det följer inte att typologierna är utbytbara, fortsätter Johannes Åsberg. Olika typologier ger nämligen helt olika förutsättningar, rent fysiskt. Prioriterar man optimala solvinklar är husipark helt enkelt ett mer rationellt val än kvartersstad. Prioriterar man å andra sidan optimal funktionsblandning är förhållandet det motsatta. Kvartersstad ger maximal bruttoarea i gatuplan för publika lokaler och ett flexibelt och integrerat gatunät som underlättar stråkbildning. Det är inte ideologi. Det är fysik.

Åsbergs krönika är definitivt inte den första som berör stadens typologi. Och med all säkerhet inte den sista. Däremot är den en av många tecken på att en ny tid står för dörren inom stadsplaneringen. Och det är välkommet. Vi är många ute i Sveriges avlånga land som är trötta på att se våra städer förstöras och förfulas av dåligt planerade, monofuntionella och kraftigt segregerade bostadsområden. Denna trötthet och insikt förefaller nu ha nått högsta ort och allt fler röster höjs som ifrågasätter dagens dysfunktionella stadsbyggande.

Hus-i-park planeras 2010 av Peab bredvid domkyrkan mitt i Karlstad city. Bild: Peab

Arkitekterna Alexander Ståhle och Björn Ekelund uttrycker det med all önskvärd tydlighet sin debattartikel ”Stadens form går inte att likställa med dess funktion” i Arkitekten.

Det råder en ganska besvärande förvirring inom stadsbyggnadsdebatten just nu. Förvirringen är ett tydligt tecken på att vi är inne i ett paradigmskifte, att vi håller på att lämna de modernistiska idealen för något annat.

På samma gång som de inser problematiken, och att en förändring måste till, kan detta till trots till och med hos dem själva ana en nästan panisk rädsla för tanken på en eventuell renässans för kvartersstaden i stadsplaneringen.

Ska arkitektkåren behålla tillit och inflytande måste argument och nya kreativa stadsbyggnadslösningar bottna i empirisk kunskap kring stadsform och vardagsliv, och inte falla till föga för tendentiös åsiktspolarisering om kvartersstadens vara eller icke vara. Ska det vara så svårt att hitta nya hållbara stadsformer för den nya förstaden?

Debatten vad detta avser, den lär fortsätta länge till innan vi ser en verklig förändring. Under tiden rullas den ena hus-i-park-planen efter den andra ut i våra stadskärnor. Inte sällan till förvirring likartade. Att förändra stadsbyggandets inriktning är som att försöka ändra kursen på en supertanker. Det tar tid. Men det går. Vänta bara.

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar hur man bygger sk Lifelong Communities

Arkitekten och nyurbanisten Andres Duany talar om Lifelong Communities i Atlanta

Utformningen av gatufasaden, dvs hur byggnaden möter gatan, är oerhört viktig för att skapa trivsel i gaturummet. Oavsett om du anser dig vara modernist eller traditionalist, så gäller följande – om du lyckas få byggnaden att återspegla mänsklig aktivitet, så kommer den att bli lyckad och omtyckt. Och eftersom detta inte är något som lärs ut på dagens arkitektutbildningar så är vi noga med att i våra koder (byggnadsordningar) noga styra upp vilka typer av gatufasader som vi vill att man använder sig av när man bygger.

Detta var en av de saker som den världsledande arkitekten och nyurbanisten Andres Duany, från arkitektbyrån Duany Plater-Zyberk & Company, talade (se inslaget) om när han i Atlanta inför ett fullsatt auditoirum föreläste om sk Lifelong Communities, dvs hur man bygger samhällen som fungerar att leva i hela livet. Och när det gällde just utformningen av gatufasaderna fortsatte han att att prata om vilka som fungerar bra, och vilka som inte gör det.

Gatufasadens utformning är oerhört viktig för trivseln i gatumiljön. Vilken föredrar du?

Den mest populära gatufasaden är förstås skyltfönster, därefter följer verandor och grunda förträdgårdar. Dessa tre har ett alltigenom positivt inflytande på gatumiljön. Farstukvistar, dvs trappor som leder upp till en entréplattform, är också okey lösning. En neutral lösning är de indragna fasaderna med djupa förträdgårdar. Visst är det trevligt med blommor. Men människorna hamnar allt för långt borta från gatan.

Sedan har vi de tre direkt stadsmiljöfientliga fasadvarianterna, fortsatte Duany, som är döda, fönsterlösa väggar, parkeringsplatser och parkeringsgarage.

Han pratade också om hur man använder sig av grönområden i stadsplaneringen. Och poängterade att det inte i första hand är i mängden grönyta det brister, utan i hur grönytorna är utformade. Allt för mycket grönyta hamnar i direkt anslutning till husens privata baksidor, eller mellan sk hus i park, vilket resulterar i att de inte används.

Det är inte i mängden grönyta i stadsmiljön det brister, utan i designen av den. Vilken föredrar du?

I stället efterlyser Duany fler traditionella kvartersparker, som omges av träd och grönska samt har stora gräsytor och gångvägar, med sol och skugga och plats både för unga och gamla. Och med staket runt som gör dem möjliga att stänga av vid behov.

Raka fasader i gatuliv, eller fasader som vinglar hit och dit. Vilket föredrar du?

Vidare pratade han om hur man skapar ”sense of place” – rumslighet – och hur viktigt det är att byggnaderna står i raka led med kontinuerliga gatufasader, och inte vinglar fram och tillbaka.

Det är därför vi i våra koder – byggnadsordningar – alltid kräver att byggnaderna ska stå i raka led, inte vingla hit och dit. Detta är oerhört väsentligt för att man ska uppleva en positiv rumslighet i gatumiljön, förklarar Duany.

Som alltid levererar Duany den ena sanningen efter den andra och klär av dagens sätt att planera av in på bara skinnet, som alltid med glimten i ögat och med rader av talande och träffsäkra exempel. Har du en timme över på eller efter jobbet, och är intresserad av modern stadsplanering, så rekommenderar jag varmt inslaget. Här finns mycket att lära.

Det offentliga rummet är till för medborgarna, inte enbart för byggherrarna

Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?

Orden i citatet ovan är hämtade från Göran Hägglunds rikstingstal i Västerås i somras, ett tal som jag får tillstå gick mig helt förbi. Men när jag nu, två dagar in på det nya året, snubblar över och läser Hägglunds lika välformulerade som angelägna ord, är det med glädje jag konstaterar att debatten om stadsmiljön nått ända upp i riksdagen.

Låt oss hoppas att Hägglund menar allvar och fortsätter driva och lyfta frågan. De svenska stadskärnorna har sargats illa nog av ett svenskt stadsbyggande som havererat sedan decennier och som är i skriande behov av debatt och kompetenstillförsel.

För er som inte vill läsa hela talet, citerar jag nedan den del som handlar just om stadsmiljön. Mycket läs- och tankvärt.

”Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är från Västerås. Hon skildrar sin uppväxt i boken Mig äger ingen. Hon beskriver hur det på sjuttiotalet redan omvandlade Västerås förändrats än mer när hon vuxit upp. Insjöhamnen hade byggts om till ett område med lägenheter för medelklassen. Hon skriver att det gamla välbekanta fiket var borta och att ett aprikosfärgat skattekomplex i hjärtat av hamnen nu skymde hela Mälaren.

Jag har inte sett komplexet. Jag kan inte säga om beskrivningen är rättvis eller inte. Jag tänker inte ens säga vad har för principiell uppfattning om färgen aprikos. Däremot kan jag säga, och jag tror få säger emot mig, att Linderborgs bild av det felplacerade skattehuset representerar något som kommit att gå snett i många svenska städer.
…Jag har inget särskilt emot skattehus men visst låter det som ett elakt skämt att den berömda skatteskrapan i Stockholm byggdes just i kvarteret Gamen…

Men åter till ordningen; Vi vet vad som har hänt. Under rekordåren i Sverige revs det besinningslöst i stadskärnorna runt om i landet.

Det lilla, det gamla, det vackra, det var sådant som inte kunde hävda sig i den nya tidsandan. Det skulle bort för att ge plats åt det storvulna och massiva. Och utvecklingen kan förstås inte stå stilla. Nytt måste till. Städer måste utvecklas och förnyas. Nya hus byggas.

Men utvecklingen måste kunna påverkas. Av dem som berörs av den, och det är alla.

Det offentliga rummet är till för medborgarna, inte enbart för byggherrarna. I våras kunde man i Dagens Nyheter läsa om ett nybyggt hus i Stockholm som hade klämts in mellan två hus i äldre stil. Reportern skrev att ”det är ett hus som får en att haja till.” Arkitekten hade bara dystra besked att ge.
Han säger: ”det måste vara sol när vi fotograferar, annars ser det ut som öststatsarkitektur.” Kanske inte så kul för de människor som ska bo nära huset. I ett land med närmast kompakt mörker två tredjedelar av året…

Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

I en del kommuner blev det strid. Men helhetsbilden är inte hedrande, och kanske är det därför vi aldrig har haft en ordentlig självkritisk diskussion kring vad som hände. Från höger till vänster har man varit allt för mycket överens. Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?

Detta är en kulturdebatt som engagerar människor över hela Sverige men som aldrig verkar kunna få plats ovanför den kommunala nivån. Men stadsbyggnadspolitik är också kulturpolitik.

Protesterna gav resultat – förslag till byggnation på Malagakajen i Skärhamn arbetas om

Ny plan över Malagakajen enligt förslag av White Arkitekter. Klicka för stor bild.

Under förra året skrev vi här på ByggnadsvårdsNytt om hur lokalbefolkningen i Skärhamn på Tjörn protesterat med över 1000 namnunderskrifter mot planerna på bebyggelse av den sk Malagakajen. Protesterna handlade bland annat om utformningen av förslaget (ritat av White Arkitekter i Göteborg), som man ansåg var allt för modernt och inte alls anpassat till ortens karaktär och den lokala byggnadstraditionen. Och från ByggnadsvårdsNytt var vi inte sena att hålla med ortsborna i kritiken.

Vy sett från dagens Skärhamn. Bild från White Arkitekter. Klicka för stor bild.

Och se. Protesterna gav resultat. Stadsbyggnadsnämnden lyssnade på kritiken och man har nu presenterat ett nytt förslag för hur området skulle kunna gestaltas. Och ambitionerna är denna gång klart högre. Ur gestalningsprogrammet kan vi bland annat läsa:

Arkitekturen är variationsrik, modern och djärv mot en fond av ett landskap som knyter an till områdets historia. Skalmässigt är vart delområde anpassat till topografin och platsens karaktär. Med stor variation i fasadernas rytm och utformning tillsammans med olika material ska en modern och miljöanpassad arkitektur uppföras.

Inspirationsbild ur gestalningsprogrammet från White Arkitekter.

Vackra ord, javisst. Och en snabb titt i Gestaltningsprogrammet visar att man denna gång faktiskt ansträngt sig något mer för att skapa den efterfrågade småskaligheten och variationen. Men inte heller denna gång känns det som man har nått hela vägen.

Känslan av kyligt, urbant förortsområde, fjärran den traditionella, småskaliga västkustkaraktär som man normalt förknippar med Skärhamn och västkusten, den kvarstår alltjämt. Någon anpassning till ortens karaktär kan man inte ana heller i denna ansats. Vilket känns märkligt.

Inspirationsbild ur gestalningsprogrammet från White Arkitekter.

Inte heller områdets planering känns speciellt anpassad till den befintliga ortens karaktär. Istället känns det närmast slutet, och gaturummet saknar helt den organiska rumslighet och myllriga finmaskighet som ger det befintliga Skärhamn sin alldeles speciella karaktär och charm.

Kommunen menar att området ”bör kunna tåla ett formspråk som inte efterliknar den äldre bebyggelsen i Skärhamn”. Bland annat eftersom det redan gjorts avsteg från den typen av principer vid bygget av det närbelägna bostadsområdet Havsporten.

Vy över dagens Skärhamn, ett formmässigt väl sammanhållet, traditionellt kustsamhälle.

Varför måste området kunna tåla detta, måste man fråga sig? Vad är det hindrar att man istället eftersträvar ett formspråk, såväl arkitektoniskt som stadsmässigt, som bättre länkar till och förstärker ortens befintliga karaktär?

Varför inte t ex leka med tanken att låta en strandpromenad löpa längs vattnet, från dagens Skärhamn, ända ut förbi Malagakajen? Och bygga en badanläggning längst ute på udden? På så vis skulle Malagakajen kunna bli början på en förlängning av den befintliga orten, och en resurs även för dagens ortsbor, istället för en sluten bostadsenklav enkom till för de där boende.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Läs också Kommunalt Alternativs (KA) förslag i samrådet.