Luleå fortsätter riva sina kulturhus. Hur planeras staden? Häng med på virtuell stadsvandring.

Hur står det till stadsplaneringen i Luleå? Följ med på stadsvandring. Klicka för stora bilder.

I Norrbottenskuriren kunde vi den 26 mars läsa om att klockan nu klämtar för de s k Fritz Olsson-husen i Luleå. Stadsbyggnadsnämnden har klubbat igenom ett planförslag som innebär att de gamla husen ska rivas och ersättas av ett gäng fyrkantiga kuber och ett högt punkthus. Detta trots att Länsstyrelsen och Muséet invänt (beslut | inventering som pdf) mot rivningen med hänsyn till husens kulturhistoriska och stadsbildsmässiga värden. Känns det igen?

I Luleå finns nämligen inte så mycket äldre bebyggelse kvar i stadskärnan sedan man mer eller mindre sopat rent under decennierna som gått sedan 1950-talet. Men nu ska det bli så bra, så bra. Ett kvarter med ”hög stadskärnekvalitet” säger ansvariga arkitektbyrån Strategisk Arkitektur. Och kommunens företrädare, de sjunger med i lovsången. Ett lyft ska det bli.

Men kommer det att bli ett lyft för Luleå? Istället för att titta på de presenterade planerna, som ser ut som det mesta gör nu för tiden – fyrkantiga kuber framställda i kvällsljus – så låt oss gå en tur i staden. Låt oss börja med att kika på gångstråket Storgatan, där Fritz Olssonhusen ännu står. Mittemot dem hittar vi 1960-talets centrumförnyelse. Den tidens lyft för city. Handelshuset Smedjan. En fyrkantig kub i betong.

Arkitekturstilen känns igen från de flesta av våra städer. På 1960-talet hade funktionalismen övergått i brutalism. Den nya tidens formspråk. Saneringens iskalla vindar ven genom de gamla citykärnornas åldrade bebyggelse. I synnerhet genom Luleås. Fritz Olsson-husen har som genom ett mirakel klarat ett halvsekel av saneringskvastar. Men nu är deras saga alltså slut. Nu blir det flera boxar i Luleås flanörstråk. Ett lyft ska det bli.

Känns det igen? Men låt oss lämna de stackars Fritz Olsson-husen och styra kosan Smedjegatan ner mot Södra Hamnen. Och kika litet på hur stadsplanerarna lyckats genom historien. Ganska snabbt konstaterar vi att det är glest mellan de äldre husen. Gatorna är ovanligt breda, kvarteren väääldigt långa och husen mestadels fyrkantiga kuber från 1960-talet och framåt. Gatumiljön längs Smedjegatan inbjuder inte direkt till flanerande.

Man behöver inte åka värst många kvarter innan man kan konstatera att omsorgen om gatumiljön uppenbarligen inte stått överst på agendan när man planerat Luleå. En tvärgata bort från flanörsstråket Storgatan ser det offentliga gaturummet närmast ut som en smutsig industrigränd. Tyvärr ser man ofta denna typ av gatumiljöer, även i dagens nyproduktion. Sterilt, tråkigt och dött. Undrar vad det beror på?

De få gamla hus som ändå finns kvar i Luleås stadskärna dyker upp som räddande änglar i gatumiljön. Och bidrar med sin hantverksamässiga detaljrikedom och arkitektoniska brokighet med all den själ som i övrigt så totalt lyser med sin frånvaro. Tyvärr finns det ont om räddande änglar kvar i Luleå idag. Den moderna arkitekturen producerar nämligen tyvärr få nya änglar. I förlängningen riskerar det att bli förödande för stadsmiljön.

Fortsätter vi Smedjegatan söderut kommer vi ner till Södra Hamnen, med utsikt ut över Gräsjälfjärdens vatten. Här borde vi väl ändå kunna hitta lite mer livsbejakande och spännande arkitekur? Nej. Tyvärr. Istället snubblar vi över en samling arkitektoniska skapelser som jag sällan sett motsvarighet till. Det doftar postmodernt 1980-tal så till den milda grad att det blir kväljande.

Av alla de misslyckade försök som man på 1980-talet gjorde  att återknyta till den klassiska arkitekturens formspråk så skulle jag nog vilja utnämna detta till ett av de allra mest misslyckade jag sett. Kikar man i gamla dokument så hittar man säkert arkitekter och politiker som talade om ”lyft för staden” även när detta byggdes. Behöver vi ens bry oss om att leta?

Den besynnerliga arkitekturen har fått fylla ett gigantisk kvarter, på paradplats alldeles nere vid vattnet. Här finns ingen som helst stadsmiljökänsla. Inget offentligt rum. Och inga människor i rörelse. Tyvärr så byggs många vattennära områden, sjöstäder och hamnar, i en liknande stil än idag. Inte arkitektoniskt. Men idémässigt. Det är förvånande. Har vi inget lärt?

Fasaden som vetter bort från vattnet, upp mot staden, tar det absoluta fulhetspriset. Den är som en kompakt mur, utan offentliga bottenvåningar, utan butiker och utan entréer. Man har faktiskt inte ens bemödat sig om att göra någon trottoar, eller ens gång- eller cykelled. Områdets ansikte mot staden har fått formen av en baksida. Som om det inte vill vara en del av den.

Nej. Låt oss lämna denna gudsförgätna södra stadsdel och bege oss in mot city igen. Här kanske vi hittar något trevligare. Intressant arkitektur stöter vi i alla fall på. Här har man hängt på ett sorts modernt burspråk och ett gäng rejäla takkupor på ett hus som ursprungligen, om jag ska gå efter den diskret utformade takfrisen, sannolikt såg helt annorlunda ut. Som på så många orter tillhör brutala ombyggnader vardagen. Också i Luleå.

Uppe kring Luleås sagolikt vackra domkyrka ser det med ens litet trevligare ut. Här finns faktiskt flera vackra gamla hus kvar. Miljön blir plötsligt mer levande. Av någon märklig anledning är det ofta så i våra städer. De fyrkantiga kuberna brukar inte vara lika frekventa kring kyrkan. Kanske är det för att det känns litet som att häda? Eller vad tror du?

Mitt emot kyrkan ligger denna vackra byggnad. Luleå Stift. Här kan vi snacka räddande ängel. Ska man invända mot något så får det väl vara det sätt som man fått förvanska taklandskapet. Nog kan man tycka att det borde kunna gjorts med lite större omsorg och arkitektonisk känsla? Tyvärr visar sig brutala takombyggnader och fula påbyggnader vara något av en Luleåsjuka.

Påbyggnader av hus har ju gjorts i alla tider. I somliga fall är de så snyggt gjorda att de knappt kan anas. I andra fall blir de till rena rama övergreppen. I fallet ovan, även det beläget i kvarteret kring domkyrkan, är det någon sorts mellanting. En sorts tidig variant av lätt indragen kungsvåning. Inte speciellt lyckat om jag får säga min personliga mening. Kungsvåning? Varför heter det egentligen så? Inte vill väl kungar bo såhär?

Även runt domkyrkan hittar vi dock bebyggelse från senare tid. Och utan att allt för mycket påta oss rollen av smakpoliser kan vi väl konstatera att dessa saknar en del av den pampighet och stolthet som de äldre husen ofta uppvisar. Måste det verkligen vara på det viset? I fonden skymtar den glittrande Lulefjärden som vi nyss lämnade.

Östra delen av city visar sig tyvärr inte heller den bjuda på något övermått av spår efter lysande stadsplanering. Stadslandskapet känns brokigt och den bristande omsorgen om gatumiljön gör sig påmind allt för ofta. Gallerior är ju på modet idag igen, precis som på 1980-talet. Är det rätt väg för staden att gå? Hur påverkar det stadsmiljön? Livet i staden?

Gallerian Shopping uppfördes efter idé av Ralph Erskine 1955. Erskine såg gallerian som en ”stad i staden”. Och den blev faktiskt ett lyft för handeln under en tid. Men blev den ett lyft för stadsmiljön? Och säg det som varar för evigt. Idag är den kraftigt ombyggd och förvanskad och delvis utkonkurrerad av nya galleriaprojekt. Hur mycket ska man offra av den befintliga stadsmiljön för varje nytt galleriaprojekt?

Runt hörnet på gamla Shopping snubblar vi över ännu en gatumiljö som är så dåligt gestaltad att man faktiskt ryggar till. Varför läggs så litet omsorg på att utforma trivsamma gatumiljöer, offentliga rum, idag? Kan det vara så att kunskapen gått förlorad? Finns det högskolekurser där man lär sig detta?

På andra sidan gatan hittar vi de obligatoriska punkthusen. Åtta våningar med indragen kungsvåning. Vilande på parkeringsgarage med upphöjda utegårdar ovanpå. Inte heller de bidrar så vidare värst till någon större trivsel i gaturummet. Ändå är det just så här många av de tillskott som planeras i våra stadskärnor ser ut idag. Är inte det märkligt?

I östra änden av Storgatan hittar vi det vackra posthuset, uppfört 1953 efter ritningar av postens dåvarande chefsarkitekt, Lars-Erik Lallerstedt. En titel som han för övrigt ärvde av sin far, arkitekten Erik Lallerstedt. En vacker byggnad som efter att ha stått tom en tid verkar ha hittat en ny funktion i det moderna Luleå. Det tycker jag är bra. Undrar förresten om krögaren Erik Lallerstedt är släkting till de tvenne arkitekterna? Hmm. Någon som vet?

Något kvarter längre bort springer jag så på den hittills märkligaste kreationen i stadsrummet. En till synes fullkomligt död byggnad med en närmast spöklik arkitektur. Vad är detta egentligen? Jag fortsätter kvarteret runt för att undersöka saken. Det här är faktiskt så sällsynt fult att jag får hjärtklappning.

Av alla de dåligt gestaltade gaturum jag mött under min virtuella stadsvandring i Luleå så tar detta tveklöst priset. Det märkligt gestaltade huset har liksom smittat av sig på bostadshuset mittemot. Resultatet har blivit ett fullkomligt stendött gaturum.

På andra sidan kvarteret får mysteriet med spökhuset så sin förklaring. Det är ett parkeringshus. Ett kvarter stort. P-hus Karpen heter det. En fisk på land. Här snackar vi stadsmiljöförstörelse i den högre skolan. Brrrr. Jag ryser.

Och döm om min förvåning när jag hittar ännu ett p-hus i kvarteret intill. Denna gång maskerat till någonting som i mina ögon närmast påminner om en moské. Vem som har ritat det vet jag inte. Och jag har inga större problem att tygla min iver att få veta det. Det har nämligen blivit dags att avsluta vandringen.

Stadsvandringen i Luleås innerstad väcker en rad frågor som man borde fundera över innan man rusar vidare och upprepar samma misstag som skapat dagens stadsmiljö. Den bristande utformningen av gaturummen är tveklöst något man snarast borde försöka komma tillrätta med. Allt för många gator ser ut som på bilden ovan. Även de som har sjöutsikt i fonden.

Och måste förnyelse alltid ske på bekostnad av det gamla? Är det nya per automatik alltid bättre än det gamla? Vilken typ av stadsmiljö vill man egentligen ha inne i Luleå?

Ska de gamla husen ses som en stadsmiljömässig tillgång eller som potentiella rivningsobjekt? Vilken typ av stadsmiljö får man i Luleå om de gamla husen försvinner? Och vad händer med stadens kulturhistoria?

Och hur utnyttjar man Luleås unika vattenläge? Borde man kanske skaffa sig en strategi för att redan idag se till att man på bästa sätt tar tillvara de framtida stadsbyggnadsmöjligheter som detta erbjuder?

Ska det se ut så här?

Så här?

Eller kanske så här?

Alla fotografier i inlägget kommer från hitta.se