Var är byggnadsvårdens Marit Poulsen när vi som bäst behöver henne?

Plötsligt är den stridbara Marit Poulsen tillbaka i hetluften igen, efter fem års bortavaro från politiken. Och hon kommer onekligen som en frisk fläkt. Alltid personligt engagerad. Och nu handlar det om djurens rätt i EU.

–Det är inte lagarna det är fel på, säger Marit Poulsen. Vi har ett bra lagskydd för djuren inom EU. Det som brister är efterlevnad, kontroll och sanktionssystem.

Efterlevnad, kontroll och sanktionssystem! Precis samma brister som inom byggnadsvården tänker jag. Plan- och bygglagen må vara luddigt formulerad och ha sina brister, men intentionerna, t ex i tredje kapitlets varsamhetsparagrafer, torde ändå vara lätta att förstå. Inte minst då Boverket givit ut hyllmetrar av instruktionsmateriel för att förtydliga dessa. Ändå ser vi få kommuner i Sverige där dessa lagar i praktiken efterlevs.

Karlstad i Värmland, där jag själv är länsombud, är ett tydligt exempel på detta. Där tillåter den sittande Stadsbyggnadsnämnden att den bebyggda miljön förfaller, förvanskas och förstörs, vind för våg. Utan hänsyn till lagar, paragrafer och kommunala kulturmiljöprogram.

I april 2008 anmälde jag, efter samråd med Boverkets jurister, Karlstads Kommun till Länsstyrelsen i Värmland för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. Och i december 2008 kom Länsstyrelsens tillsynsrapport som gav mig rätt på alla punkter. Karlstads Kommun brister i sin tjänsteutövning. Både när det gäller den generella varsamheten om den bebyggda miljön som när det gäller varsamheten om de utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. I vissa fall är bristerna enligt Länsstyrelsen anmärkningsvärda. Ändå fortsätter Karlstads kommun att knycka på nacken åt kritiken.

–Det finns ju olika sätt att se på historien, säger Karlstads Kommuns avgående Stadsbyggnadsdirektör när jag i slutet av februari ringer honom för en pratstund.

Lite längre in i pratstunden mjuknar hans attityd något. Och han inser att det uttalandet kanske inte var helt genomtänkt. Självklart måste kommunen lyssna när Länsstyrelsen framför såpass allvarlig kritik. Men han gör det också tydligt att han faktiskt ska sluta i månadsskiftet, och inget hellre vill än att avsluta samtalet. Så det gör vi.

Kommer det att bli bättre i Karlstad? Jag vet inte. För att ha en åsikt om det måste man försöka förstå hur det kunnat bli ok att i decennier så fullständigt strunta i efterlevnaden av lagarna. Länsstyrelsen konstaterar ju t ex att Kommunen helt struntat i att ta hänsyn till den omsorg om utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöer som Kommunfullmäktige beslutade om den 15 november 1984. I vissa stadsdelar finns inte ett enda av de utpekade husen kvar. Hur kunde det bli så? Varför var det ingen som reagerade?

Karlstad Kommun är dock knappast ensamma om att uppvisa dessa brister. Kommunens sätt att agera är nog snarare ganska signifikativt för hur det fungerar ute i Sverige idag. Godtycket och okunskapen förefaller härska i de kommunala byggnadsnämnderna och den bebyggda miljöns värden är allvarligt hotade. Och alla verkar veta om det. Men ingen vill ta tag i det. Varför?

Byggnadsvården i Sverige behöver en rikspolitiker som tar tag i dessa frågor och sätter dem på dagordningen. Ställ krav på efterlevnad och tillsyn på kommunerna och inför ordentliga sanktionssystem så att det svider i skinnet på dem som missköter sig. Och se till att alla de svenska fastighetsägarna får information om vilka regler det är som gäller. Sveriges bebyggda miljö, i städer och på landsbygden, är liksom stora delar av det svenska kulturmiljöarvet, i mina ögon allvarligt hotat.

Peter Sörensen
Länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Hur ska vi komma tillrätta med den bristande efterlevnaden av PBLs varsamhetskrav?

Ombyggnadsarbeten på Graninge Värdhus i Molkom utanför Karlstad.

I Karlstad har jag under mina två år som länsombud haft flera dispyter med kommunens bygglovshandläggare och plan- och byggchefer, som jag anser tar allt för lättvindligt på sin yrkesroll när det gäller att tillämpa PBLs varsamhetsparagrafer. Byggloven är inte sällan luddigt skrivna och saknar i mina ögon i många fall dessutom bäring i lagrummets intentioner. Tillsynen av att lagarna efterlevs är närmast obefintlig och om man anmäler ett svartbygge tar det veckor innan kommunen agerar. I mina ögon är detta allvarliga problem.

I Karlstads Kommun har detta, åtminstone som jag upplever det, närmast blivit ett vedertaget sätt att sköta jobbet som bygglovshandläggare på. Inte av illvilja utan sannolikt snarare av tradition. Man gör som man alltid gjort.

Så när jag framför kritik mot deras sätt att agera och ställer frågor, ser man helt oförstående ut och reagerar med att bli irriterade och arga. Vad konsekvenserna för den bebyggda miljön blir i denna laglösa kommun kan ni kanske gissa er till. I vad som närmast liknar djungelns lag förvanskas kommunens bebyggda miljöer vind för våg. Kulturhistoriskt utpekade miljöer är inget undantag. Tillståndet är allvarligt.

Men vad ska man då göra för att på ett vettigt sätt komma till rätta med problemen? Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer är ju i mina ögon tämligen tydliga. Ändå bryr man sig inte om att tillämpa dem.

Ombyggnadsarbeten på 20-talsvilla på Råtorp i Karlstad. Utan bygglov.

I mina ögon är tillståndet så allvarligt att jag för en tid sedan, efter samråd med Boverkets jurister, valde att anmäla Karlstads Kommun till Länsstyrelsen i Värmland, för underlåtelse i efterlevnaden av PBLs varsamhetsparagrafer och för bristande, för att inte säga obefintlig, tillsyn. I mina ögon regelrätta lagbrott.

Anmälan ligger nu som ett tillsynsärende hos kulturmiljöenhetens chef Magnus Ahlstrand på Länsstyrelsen i Värmland och det ska bli intressant att följa vad det mynnar i. Har Länsstyrelsen resurser att undersöka saken? Och har de mod att agera om de finner anmälan vara befogad?

I Eslöv gick ju faktiskt Länsstyrelsen i Malmö nyligen ut i ett liknande ärende och fråntog helt sonika Eslövs Kommun rätten att handlägga bygglov, eftersom de ansåg att slapphänt handläggning av byggloven hotade kommunens kulturmiljöarv. Så frågan är helt klart uppe till diskussion på flera platser i Sverige.

Ullebergs gamla sjukhusområde förfaller. Kommunen och ägaren står passiva.

Men vad kan man då göra mer under tiden som Länsstyrelsens kvarnar mal? Finns det ytterligare något steg uppåt man kan vända sig i hierarkin?

I jakten på svar på denna fråga snubblar jag över den i sammanhanget högst intressanta organisationen och hemsidan Föreningen Sveriges bygglovsgranskare och byggnadsnämndssekreterare. Heureka!

På hemsidan hittar jag bland annat en nedladdningsbar handbok med instruktioner kring hantering av bl a nämnda svartbyggen och varsamhetsparagrafer, och kan konstatera att det som där skrivs i många stycken överensstämmer med min egen uppfattning om hur det borde fungera. Vad kan det då komma sig att man jobbar så annorlunda i Karlstads kommun?

På deras hemsida läser jag vidare att de anordnar utbildningsdagar den 17-19 september i Visby. Tänk vilket perfekt forum att föra fram denna fråga till debatt. Jag ser att den omarbetade PBL är en av punkterna på programmet. Kanske kunde vi ta kontakt med dem och höra om de är intresserade av att ta en lite längre diskussion i frågan?

I mina ögon vore det ett perfekt tillfälle. Och åtminstone för Karlstads bebyggda miljöer skulle det kunna innebära enormt mycket.

Hur ser det ut för er andra i era respektive kommuner och län? Skulle det kunna vara intressant för er? Kanske skulle vi kunna ta en kontakt från riksnivå med organisationen för att utröna möjligheten att ta upp frågan under en timme på utbildningsdagarna i Visby?

Vad säger ni?

Hälsningar,

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

PS. Läs också inlägget ”Sveriges Stadsarkitektförening kritiserar PBL”