Vems ansvar är det att bevara en bys historia?

Förfall på gamla sjukhusområdet Ulleberg i Karlstad

Vems ansvar är det att en bys historia bevaras och finns tillgänglig för framtida generationer? Länsstyrelsen? Kulturnämnden? Byggnadsnämnden?

Den frågan ställer sig Lars Olefeldt och Pia Malmros i ett debattinlägg i nättidningen Svensk Historia med anledning av det överhängande rivningshotet mot flera kulturhistoriskt intressanta byggnader på Kronprinsessan Victorias gamla kustsanatorium (KVS) från 1903 i Vejbystrand.

Byggnadsnämnden vill riva upp den gamla k-märkningen för att bereda väg för en exploatering av området med något så originellt (obs ironi) som en serie moderna punkthus med indragna kungsvåningar.

Hanteringen av ärendet – och de kulturhistoriska värdena – känns säkert igen från många håll i landet. I Karlstad finns en tydlig parallell i hanteringen av det gamla sjukhusområdet Ulleberg som under ett decennium fått förfalla vind för våg inför öppen ridå, ett stenkast från centrum, utan att varken politiker, tjänstemän, Länsstyrelsen i Värmland eller Värmlands Museum lyft ett finger.

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas”

Så står det i Kulturminneslagens portalparagraf. Men vem är alla? Och var är dom när de behövs som bäst?

Frågan som Lars Olefeldt och Pia Malmros ställer känns i högsta grad befogad.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland

Kulturmiljö – ett smörjmedel istället för en bromskloss

”Bevarande av gamla kulturmiljöer har av många länge ansetts stå i vägen för utveckling och nya jobb. Men så är inte fallet längre. I dag anses platsens betydelse för regional tillväxt ha stor betydelse och då i synnerhet den kulturella miljön.”

Detta läser vi i en intressant artikel skriven av Peter Lindskog-Bodin i tidningen Fastighetsförvaltarens webbutgåva. Vi tar oss här friheten att nedan publicera artikeln i sin helhet.

Bortsett från att vårt kulturarv visar våra rötter, bakgrunden till vad vi är i dag och är något att luta sig mot för att finna självidentitet, anses det i dag även vara själva motorn i utvecklingen. I den globala konkurrensen tävlar inte bara länder med varandra, utan även regioner i länder om utveckling och nya jobb genom att locka till sig kreativa individer, såsom innovatörer, människor som skapar nya företag, IT-experter, arkitekter, kulturpersonligheter, osv.

Det gamla lockar
Genom att begreppen har vänt från att anses vara en bromskloss till att bli ett smörjmedel för samhället har kulturmiljöer fått den status de förtjänar. Fastighetsägaren Christer Harling i Göteborg har lyckats dra till sig ”trendiga” hyresgäster inom rörelser och yrkeskategorier på frammarsch och framgångsfaktorn har varit att ”ta vara på de kulturhistoriska värdena och återställa i stället för att riva och bygga nytt.”

Gammal gatsten framför asfaltsdjungel
På kommunernas gatuenheter har man under lång tid dragit sitt strå till stacken på många håll i landet genom att återskapa gatubeläggningar. I många kommuner har de gamla stadskärnorna fått sina ursprungliga gatubeläggningar med gatsten eller i vissa fall kullerstenar. Enligt professor Christer Berg på Sveriges Lantbruksuniversitet är det allra viktigaste just att bevara gator, torg och ursprungliga beläggningar. En splittrad stadsbild kan få struktur av en samlad gatubeläggning. Inte heller att förglömma är att 60 procent av vårat blickfång när vi är ute och går är just marken och vad är då vackrare än att fästa blicken på runda kullerstenar.