Slottner slår ett slag för pastischer. Man kan bli kristdemokrat för mindre.

Jakriborg. Hoppsan. Det gick visst att bygga hus i klassisk arkitekturtradition, sk pastischer.

Efter att ha tagit omtag på min twittersatsning i avsikt att försöka nå ännu längre med min mission för att lyfta kulturarvets roll i samhällsplaneringen samt för att lyfta intresset för den klassiska arkitekturen, djupdyker jag nu i twitterflödet, och hittar mycket intressant. Som t ex de tre citaten nedan, hämtade från en debatt om stadsplanering i Stockholm i regi av Sveriges Arkitekter, som hölls här om kvällen. Det första fick mig nära nog, åtminstone för ett ögonblick, att överväga att bli Kristdemokrat.

På en fråga från stadsmiljöforskaren Alexander Ståhle, om hur man via stadsplanering kan minska segregationen, lär kristdemokraten Erik Slottner bland annat ha svarat ”att vi inte ska vara rädd för pastischer”. Samma uppfattning har vi här på ByggnadsvårdsNytt torgfört många gånger. Och för inte så länge sedan publicerade stadsmiljönätverket Yimby ett debattinlägg av mig på samma tema. Den klassiska arkitekturen är en rik källa till inspiration, både form- och konstruktionsmässigt. Och jag applåderar Erik Slottner för att han lyfter frågan. Den svenska rädslan för pastischer är, vilket jag påtalat mången gång, både fånig, inskränkt och dum.

Men Slottners uttalande är inte det enda jag reagerar positivt över. Även Regina Kevius, kommunpolitiker för Moderaterna och stadsbyggnads- och idrottsborgarråd i Stockholm, lär ha sagt bra saker. Som t ex att ”Arkitekten måste ta större plats! Jag pratar oftast med byggherrar som tänker snabba vinster”. Även detta är så sant som det är sagt. Staden måste byggas utifrån samhällets och människornas bästa. Inte utifrån vad som bäst byggherrarnas kortsiktiga ekonomiska intressen. Och där har den akademiska samhällsbyggnadsprofessionen, i form av bl a arkitekterna, precis som Kevius säger, en mycket viktig roll att fylla. Det tjänar i längden alla, även byggherrarna, på.

Sammantaget är detta kloka ord som lovar gott för framtiden för den svenska stadsbyggnadsdebatten. Förutsatt naturligtvis att Adam och Regina menar allvar med vad de säger, och fortsätter driva på i dessa lovvärda ambitioner. Men det tror jag att de gör. I alla fall tills motsatsen bevisats.

PS. Att realisera promenadstaden och bygga innovativt för unga låter också som lysande idéer av Slottner. Men det är en annan historia. DS

Varför har arkitekterna så svårt att släppa hus-i-park-tanken? Har de drabbats av ett kollektivt typologiskt trauma? Krönika på Yimby

Sveriges arkitektkår verkar lida av ett typologiskt trauma, så inleder stadsmiljödebattören Johannes Åsberg från Yimby sin tänkvärda och träffande krönika på Yimbys Göteborgssajt rubricerad just ”Typologiskt trauma” den 28 jan 2010. Det är annars svårt att förstå, fortsätter han, varför diskussionen om kvartersstad kontra hus-i-park utlöser så häftiga reaktioner. Ståhles och Ekelunds klargörande analys i Arkitekten 11/2009 är därför välkommen. De har helt rätt i att typologier varken är goda eller onda per se. De har också rätt i att form inte determinerar funktion. Kvartersstad (gathus, slutna kvarter, öppet gatunät) ger inte automatiskt funktionsblandning, lika lite som hus-i-park (punkthus/lameller, uppbrutna kvarter, slutet gatunät) automatiskt ger optimala solvinklar.

Men av det följer inte att typologierna är utbytbara, fortsätter Johannes Åsberg. Olika typologier ger nämligen helt olika förutsättningar, rent fysiskt. Prioriterar man optimala solvinklar är husipark helt enkelt ett mer rationellt val än kvartersstad. Prioriterar man å andra sidan optimal funktionsblandning är förhållandet det motsatta. Kvartersstad ger maximal bruttoarea i gatuplan för publika lokaler och ett flexibelt och integrerat gatunät som underlättar stråkbildning. Det är inte ideologi. Det är fysik.

Åsbergs krönika är definitivt inte den första som berör stadens typologi. Och med all säkerhet inte den sista. Däremot är den en av många tecken på att en ny tid står för dörren inom stadsplaneringen. Och det är välkommet. Vi är många ute i Sveriges avlånga land som är trötta på att se våra städer förstöras och förfulas av dåligt planerade, monofuntionella och kraftigt segregerade bostadsområden. Denna trötthet och insikt förefaller nu ha nått högsta ort och allt fler röster höjs som ifrågasätter dagens dysfunktionella stadsbyggande.

Hus-i-park planeras 2010 av Peab bredvid domkyrkan mitt i Karlstad city. Bild: Peab

Arkitekterna Alexander Ståhle och Björn Ekelund uttrycker det med all önskvärd tydlighet sin debattartikel ”Stadens form går inte att likställa med dess funktion” i Arkitekten.

Det råder en ganska besvärande förvirring inom stadsbyggnadsdebatten just nu. Förvirringen är ett tydligt tecken på att vi är inne i ett paradigmskifte, att vi håller på att lämna de modernistiska idealen för något annat.

På samma gång som de inser problematiken, och att en förändring måste till, kan detta till trots till och med hos dem själva ana en nästan panisk rädsla för tanken på en eventuell renässans för kvartersstaden i stadsplaneringen.

Ska arkitektkåren behålla tillit och inflytande måste argument och nya kreativa stadsbyggnadslösningar bottna i empirisk kunskap kring stadsform och vardagsliv, och inte falla till föga för tendentiös åsiktspolarisering om kvartersstadens vara eller icke vara. Ska det vara så svårt att hitta nya hållbara stadsformer för den nya förstaden?

Debatten vad detta avser, den lär fortsätta länge till innan vi ser en verklig förändring. Under tiden rullas den ena hus-i-park-planen efter den andra ut i våra stadskärnor. Inte sällan till förvirring likartade. Att förändra stadsbyggandets inriktning är som att försöka ändra kursen på en supertanker. Det tar tid. Men det går. Vänta bara.