Här är huset som ska göra Torsby attraktivare. Ett förortshus med sju våningar.

Har ni någon gång besökt Torsbys centrum? Det har jag. Och det är i sanning en nedslående upplevelse. Åtminstone med stadsplaneringsglasögon sett. Den ursprungliga stadskärnan är så sönderslagen och sönderbyggd att man blir milt sagt förvirrad. Men nu ska centrum bli attraktivare påstås det. Här ska nämligen byggas höghus.

– Det kommer att bli de högsta husen i Torsby. Jag tror att det här kommer att göra Torsby centrum mer attraktivt, sade Sven-Åke Pettersson som är VD för Torsby Bostäder i en artikel i NWT redan 2008.

–Bygget innebär en injektion av framtidstro i kommunen, säger Magnus Grude, projektchef på Skanska i en artikel i Fastighetstidningen.

Jo jag tackar jag. Som vanligt vet superlativen inga gränser.

Det talas om att ”förändra skylinen”. I säljbroschyren läser jag: ”En byggnad som kommer att påverka stadsbilden på ett som vi hoppas positivt sätt. Kanske förmedla lite av storstadskänsla i Torsby.”

Han hoppas. Och han tror. Att kanske….

Men nej. Nej. Och åter nej.

Egentligen hade det räckt att läsa rubriken på artikeln. Höghus som ska göra en söndertrasad stadskärna attraktivare. Vi har ju både hört och sett det förut. Och vet att det är kvalificerat struntprat. Herr Pettersson vet det ju till och med så väl att han i varje mening garderar sig med ett ”hoppas”, ”tror” eller ”kanske”.

Ni kommer att förändra Torsby skyline. Tveklöst ja. Det halvhöga, fristående sk punkthus med omgivande parkeringsplatser som ni just nu bygger kommer att bidra till att göra Torsby centrum än mer förvirrat och söndertrasat. Och istället för att förmedla ”storstadskänsla” så kommer huset att skrika FÖRORT! Det behövs ingen arkitektutbildning för att läsa det språket.

Om man avser att återskapa stadsmiljön och attraktiviteten krävs lite mer såväl geni och intresse för staden och stadsmiljön. Såväl från Torsby Kommun som från byggherrarna. Antingen saknar Grude och Petterson bådera. Eller också spelar de helt enkelt okunniga.

”Denna stads byggare Bob-arkitekter som inte begriper att vi bor i en liten glesbygd, och inte storstad, borde dra vidare!” skriver signaturen ”Förtvivlad Torsbybo” i NWT i maj 2008. Och jag kan inte annat än hålla med.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

Göran Gudmundsson. Välförtjänt mottagare av Riksantivariets förtjänstmedalj 2011.

”För arbetet som initiativtagare, föregångsman och ledande inom landet att öka och sprida kunskapen om vården av det byggda kulturarvet och för att ha stimulerat tillverkningen av äldre byggprodukter som möjliggjort för husägare att återskapa miljöer och interiörer. ”

Så löd motiveringen när byggnadsantikvarien och en av upphovsmännen bakom Gysinge Centrum för byggnadsvård, Göran Gudmundsson, här om dagen mottog Riksantivarieämbetets årliga förtjänstmedalj.

Från ByggnadsvårdsNytt lyfter vi på hatten och instämmer i ett synnerligen gott val. Göran Gudmundsson är utan tvivel den klarast lysande stjärnan på den svenska byggnadsvårdshimlen. Vi älskar dig. Go Göran! Och stort grattis!

Lyssna | Göran Gudmundsson som Sommarpratare i P1 sommaren 2011

Vargöns Stationhus, då under namnet Rönnum, i början av förra seklet.

Vargöns Stationshus utanför Vänersborg har troget stått på sin plats i över 150 år. Men nu är det ett minne blott. Här om dagen revs huset med grävskopor i riktigt gammal 1960-talstil. Platsen där det en gång så stolta stationshuset stod är nu tom och övergiven.

Rånnum. En som seden bjöd både påkostad och pampig station.

Vargöns station, eller Rånnums Station, som den ursprungligen hette, blir därmed det senaste offret i en av de i mitt tycke största kollektiva svenska rivningsskandalerna i modern tid. Skövlingen, för att inte säga utplåningen, av stora delar av det svenska arkitektoniska järnvägsarvet. Signerad Trafikverket.

Vargön i början av 2000-talet. Skändad, tom och övergiven.

Deras beslut att avveckla och avyttra de fastigheter de inte anser sig ha bruk av har i realiteten inneburit att merparten av dem gått samma öde till mötes som Vargöns Station. Det är en kulturmiljöskandal så huvudlös att den näppeligen kunnat genomföras i något annat land än det byråkratstyrda Sverige.

Vargöns Station nov 2011. Kulturmiljöskandal signerad Trafikverket. Foto:Thomas Fast

–Jag tycker att det är beklagligt att det rivs, jag ville väldigt gärna att det skulle bevaras, säger Kristina Rosell (FP), ledamot i byggnadsnämnden.

– Det är tragiskt. En stor kulturhistorisk förlust, säger Lars Bergström är antikvarie på Västarvet i Vänersborg.

Jag delar deras uppfattning. Det är beklagligt. Tragiskt. Och en stor förlust. Att denna utplåning av det svenska järnvägsarvet får fortgå är en kulturmiljöskandal av praktformat. Det är fullkomligt obegripligt.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

Läs mer: Stationhuset nu ett minne blott | ttela.se, 29 nov 2011

Ombyggnaden av Slussen i Stockholm upprör och engagerar. Här om dagen skrev Benny Andersson från ABBA ett öppet brev till finansborgarrådet Sten Nordin, fyllt av frågor och farhågor. Och jag tror de flesta håller med Benny Andersson. Planprocessen har väckt fler frågor än den besvarat.

Alltsammans känns så stressat och ofärdigt att man borde halta hela projektet, tillsätta en haverikommission, och ta sig en allvarlig funderare på vad detta planhaveri kan komma sig.

När Sten Nordin svarar, så gör han det så oengagerat och med så många ytliga projektledarfloskler att jag betvivlar att det ens är han själv som skrivit det. Svaret i sig bekräftar dock i de flestas ögon snarast de farhågor som Benny Andersson uttryckt. Nämligen att planen är bristfälligt genomarbetad och på tok för dåligt förankrad hos allmänheten.

Om detta vittnar även de svar Benny Andersson fått från flera håll om att han missuppfattat planen. Är det ens någon som vet vilken plan som egentligen gäller? Och hur många skisser från gatunivå har ni sett?

Många, inklusive Benny och mig, har en riktigt obehaglig känsla i magen. Och magkänslor ska man inte ta lätt på. Det här känns inte bra. Det känns oprofessionellt, förvirrat och ogenomtänkt. Och Sten Nordin, han vet nog – är jag rädd för – minst av alla.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland
Men född i Stockholm

Läs också:
• Myter och lögner sprids om Slussen | SVD, 29 nov 2011
• Allt fler kulturprofiler tar strid för Slussen | SVD, 30 nov 2011
• Avfärda inte välgrundad kritik | SVD, 1 dec 2011
• Så fördes politiker och medborgare bakom ljuset | DN, 7 dec 2011
• Miljarder på väg kastas bort | DN, 7 dec 2011

Fairyhill i juni 2010. En gång bebott av idel ädel adel. Foto: Sven Liljegren Sr

Fairyhill. Gårdsnamnet i sig låter nästan som hämtat ur en sagobok. Jag snubblar över en bild av den vackra gamla gården av en slump. Och väljer att forska litet kring den. Den ligger i Stehags Socken i Eslövs Kommun i Skåne. Och visar sig ha ett pampigt förflutet. Åtminstone har det kopplingar till ett sådant.

Fairyhill i juni 2010. Ännu en vacker och intakt gård. Foto: Sven Liljegren Sr

Fairyhills gård uppfördes i mitten av 1800-talet som en avstyckning av det närbelägna Rönneholms Slott, ägt av familjen Coyet. Gården beboddes i början av 1900-talet av adelsmannen Gustaf Cederström och hans hustru grevinnan Ebba Piper. Båda kom från högadliga släkter.

Gustaf Cederströms syster Henriette var gift med Gustaf Coyet på Torups slott. Och i Ebbas släkträd återfinns namn som Bielke, Natt & Dag och Bonde. Men också Sten Sture den yngre och ättlingar till Gustav Vasa. Idel ädel adel med andra ord.

Fairyhill i september 2011. Nu är glasverandan borta. Foto: Bertil Rolf

Gustaf och Ebba gifte sig 1902 och flyttade sannolikt till Fairyhill i samband med detta. Här på gården föddes sedan deras två första barn, Erik Bror Gustaf 1903 och Ebba Amelie Elisabeth 1905. Familjen Cederström flyttade sedan vidare till den gamla gården Hedvigsdal, belägen i Vallberga Socken i Ystads Kommun. Och där bor och verkar deras ättlingar, bl a med yngsta generationen Åsa och Carl, kvar än idag.

Fairyhill i september 2011. Med nybygget till vänster. Foto: Bertil Rolf

För deras gamla hemvist Fairyhill ser dagarna emellertid tyvärr ut att vara räknade. De nya ägarna har byggt en ny faluröd villa alldeles runt knuten och har, såvitt jag erfar, för avsikt att inom kort riva det en gång så ståtliga Fairyhill. Detta trots att den specifika gården är utpekad som särskilt värdefull kulturmiljö i Länsstyrelsen I Skåne Läns egen kulturmiljöplan. De utpekade miljöerna i kulturmiljöprogrammet skall, läser jag på deras hemsida, ”vara till hjälp för planerare då de visar på vilka värden som ska bevaras, vårdas och utvecklas”.

I kulturmiljöplanens avsnitt om Eslövs Kommun står bl a ”Norr om kyrkbyn ligger plattgården Fairyhill, som anlagts av Rönneholms gods. Gården är karaktäristisk för 1800-talets stora, godsanlagda gårdar med mangårdsbyggnad i en mindre park och avskilda ekonomibyggnader.”

–Kulturmiljöplanen är en avsiktsförklaring och ett kunskapsunderlag för kommunerna att använda i sin planering, inte ett juridiskt bindande dokument, säger Jonas Haas på Länsstyrelsen i Skåne.

–Det är tyvärr näst intill omöjligt att skydda den här typen av bebyggelse i och med att den ligger utanför detaljplanelagt område, säger Anna Lyhagen, stadsbyggnadschef på Eslövs Kommun.

–Man kan inte spara allt. Och någon Ebba Piper har jag aldrig hört talas om, säger Sven Larsson, barnfödd och uppvuxen fyra kilometer från gården samt aktiv i den lokala hembygdsföreningen.

Sic Transit Gloria Mundi. Så förgås världens ära. En bild av kulturhistoriens djup, kulturmiljövårdens arbetsmetoder och organisation samt ekologiskt tänkande i Sverige, hösten 2011. En ganska sorglig sådan. Om jag får säga det själv.

PS. Innan makarna Cederström flyttade in på Fairyhill ägdes den enligt uppgift under många år av en Carl Fock, även det en adelssläkt. Flera Carl Fock figurerar i historieböckerna kring denna tid, så gott som samtliga var militärer. En Carl Fock var överstelöjtnant i det Skånska Husarregementet på 1800-talet. Regementet sammanslogs 1925 med Husarregementet Konung Karl XV, ett regemente som tidigare burit namnet Cederströmska Husarregementet samt ursprungligen hette Kungliga Svenska Husarregementet. Här finns historia att gräva i för den som är intresserad och har tid. DS

Ur Tidning för Wenersborgs stad och län den 1 juni 1894

Vitaliserande tillägg eller vandaliserande förfulning. Bedöm själv. Foto: Ulf Berglund

Jag läser regelbundet tidskriften Arkitektur och följer den även via deras Facebooksida. Mer med en from förhoppning om att hitta något tecken på en islossning i det av permafrost drabbade svenska arkitekturklimatet, än med en förväntan. Och jag blir alltid lika besviken.

Idag lade de in en länk till en artikel med rubriken ”Tillägg vitaliserar gammalt hus”. Det är en ”modern” arkitektbyrå som ritat ett obegripligt fult och brutalt tillägg på ett vackert gammalt stenhus från 1888, ritat av Kasper Sahlin. I en artikel så fylld av trams att jag inte orkar återge det, vill jag ändå lyfta fram ett citat. Per Bornstein skriver i Arkitektur (7-2011) att tillägget ger ”det gamla palatset en självklar status i det samtida stadslandskapet.”

Titta på bilderna på den nedan bifogade länken och bedöm själva. Personligen blir jag uppriktigt oroad över vilken typ av utbildning dagens arkitekter får. Hur kan de ens komma upp med en sån här idé? Och hur kan någon skriva såna dumheter som Per Bornstein gör? Någonstans har någonting gått allvarligt fel.

På stadsmiljönätverket Yimby finns, i mina ögon, Sveriges mest levande offentliga debatt inom arkitektur och stadsmiljö. Och de initierade och engagerade kommentarerna räknas inte sällan i hundratal. Här vill man kunskapsfördjupa och förstå.

När jag scannar genom inläggen på Tidskriften Arkitekturs Facebooksida har jag svårt att ens få ihop tio kommentarer sammanlagt på alla inlägg. Och inte ett enda ifrågasätter. Vad kan det månne bero på kan man fråga sig. Vad tror Arkitekturs redaktion själva?

Kan det bero på sättet ni skriver? På att ni enkom för arkitekternas talan, och inte allmänhetens. På att ni aldrig, utom möjligen i en undanskymd pliktskyldig notis, vågar ge röst åt vad som faktiskt sker ute i det svenska arkitekturlandskapet.

Fyrkantiga idé- och själlösa lådor rullas ut på löpande band och applåderas reflexmässigt av en yrkeskår som förefaller märkligt oförmögen att se det alla vi som vandrar på gatorna ser.

Svensk arkitektur och svenskt stadsbyggande har sedan decennier stått och stampat i en återvändsgränd. Det är idag ingen överdrift att påstå att det faktiskt havererat.

Är ni ens medvetna om det?

http://www.arkitektur.se/projekt/till%C3%A4gg-vitaliserar-gammalt-hus

Stadsmiljöhälsningar,

Peter Sörensen,
formgivare, civilekonom och egen företagare
samt länsombud i Värmland för Svenska Byggnadsvårdsföreningen

PS. Ovanstående tillbyggnad har nominerats till Stockholms Byggmästareförenings ROT-pris 2011. Som sagt…. DS.

The Gherkin i London, ritad av Norman Foster. Attraktionsarkitektur?

”Stockholmare demonstrerar och skriver debattartiklar för att slå vakt om en god boendemiljö värdig deras egna liv och värdig stadens historia. Våra bästa arkitekter för samtidigt i debatterna en kamp mot den tilltagande deprofessionalisering som drabbat yrkeskåren.
När politiker med sina städer som redskap börjar konkurrera på en internationell marknad leder det bort från arkitektoniska lyft och rakt mot nivellering och utarmning – alla vill ha samma sak. I London blir det en gurka av Norman Foster, i Bilbao råkade det bli ett museum och i Umeå ett kulturhus utan tankar om innehåll.”

Så skriver journalisten Kajsa Althén i en träffsäker och angelägen debattartikel rubricerad ”Populism gagnar inte Stockholms utveckling” på svd.se där hon för svenska städers talan för att värna dem från att skövlas av kortsiktiga politiker som vill placera sina städer på kartan med hjälp av nya attraktioner.

Kanshestra Ryd, handkolorerat foto från 1942

Svenska Byggnadsvårdsföreningens länsombud i Jönköpings län ansöker om byggnadsminnesförklaring av fastigheten Kanshestra Ryd i Vaggeryds kommun. Det är ett unikt, väbevarat småländskt hemman med väldokumenterad ägarlängd från 1730-talet. Gårdsmiljön uppvisar autentiska byggnader med stort källhistoriskt innehåll m a p byggtekniker från varje århundrade från 1700-talet och fram till 1920-talet. Det finns flera kulturgeografiskt intressanta lämningar m a p jord- och skogsbruk.

Boningsbyggnaden från början av 1900-talet visar hur livet var för torparna i början av seklet, då återbruk, självhushållning och knappa resurser var en del av vardagen. Med undantag av elektrifiering och byte av takmaterial, har gården aldrig moderniserats. Att ursprungliga taklag finns kvar på samtliga byggnader innebär att ursprungliga takbeläggningar kan rekonstrueras vilket skulle ge gårdsmiljön en värdefull känsla av äkthet.

Vi har relativt få miljöer i länet som är representativa för 1800-talets mitt (före sticketakens tid). Det skulle också gå att med ledning av t ex flygfoton och muntlig tradition att rekonstruera den omfattande fruktträdgården och köksträdgården. Vi väntar och ser..

Art Deco tapeter från 1936

Gamla tapeter fascinerar. Ett rum med bevarade originaltapeter har en särskild atmosfär. Väggarnas tapeter, i lager på lager, öppnar ett litet titthål till byggnadens historia. De är som årsringar, som berättar hur stilar och inredningsideal har skiftat genom tiderna. Många fastighetsägare river i onödan ned gamla tapeter, för att de inte vet att de går att bevara och lagas. Det går att göra mer än de flesta tror!

Konserverade tapeter på Broarps Gästgiveri

Vi hade en intressant temadag om tapeter i Jönköping den 30 oktober. Under dagen hade vi föredrag om bl a papperstapetens teknik- och stilhistoria, av Ingela Broström, medförfattare till praktverket Tapetboken. Om tapetmiljöer i länet, en genomförd tapetinventering samt om tapetfabrikörer i Jönköping och Gränna berättade Agneta Åsgrim Berlin från Jönköpings läns museum.

Praktisk tapetvård och konservering visade och berättade Ninni Ekre och Arja Källbom. Hagelsrums Handtryck och Lim & Handtryck pratade om rekonstruktion av tapeter. Många av ca 20 besökare tog chansen att få medhavda tapetprover bedömda och kommenterade. Byggnadsvårdsföreningen och länsmuseet hade två kortare artiklar i Jönköpingsposten veckan innan; om tapetfabriken i Jönköping samt beskrivning av en favorittapet.

Bedömning av medhavda tapeter. Foton: Arja Källbom

Frank Gehry ur en artikel i Sydney Morning Herald. Foto: MIT/UTS

Uttalandet, som jag läser i en artikel i Aftonbladet, lär vara hämtat från en intervju i Playboy där den världskände arkitekten, upphovsman bakom bl a Guggenheimmuséet i Bilbao, uttalar sig om samtidsarkitekturen och om sitt liv som arkitekt.

För alla oss vanliga människor har detta, dvs det trista tillståndet för samtidsarkitekturen, varit uppenbart i decennier och källa till mycken debatt. Arkitekterna själv förefaller dock märkligt obenägna att se samma sak. Lådorna är, får vi oftast veta, vad denna yrkeskategori så ofta de får chansen ängsligt refererar till som ”en spegling av vår tid”.

Problemet är att det tyvärr enligt majoriteten av samma yrkeskår märkligt nog förefaller vara den enda möjliga speglingen av vårt tid. För de hus som idag anländer från deras ”ritbord” till allt från Malmö i söder till Kiruna i norr ser till förvillelse likartat identitetslösa och lådlika ut. De enda som jublar över dessa närmast föraktfulla boxar är kommunalpamparna och arkitekterna själva.

Gehry själv tar sig runt boxfällan genom en dekonstruktivistisk inställning i sin arkitektur. Någon sa en gång talande att hans byggnader påminner om ”ett gäng partajande robotar”. Personligen tycker jag hans arkitektur är spännande, kanske dock mer ändamålsenlig för monument än för boendemiljöer.

Förhoppningsvis kan hans uttalande bli en av de spikar i kistan som krävs för att vi får till stånd ett efterlängtat paradigmskifte i svensk arkitektur. Låt oss en gång för alla lägga boxarnas epok bakom oss. Befria de unga, nya arkitekterna ur de konforma och vansinnigt begränsande mentala tvångströjor som deras äldre kollegors skapandekraft så uppenbart lider av.

Arkitektur är så mycket mer än fyrkantiga lådor. Det är en konstform med enorma möjligheter och mångtusenåriga anor och kunskapskällor att ösa ur. Så ös på. Leve arkitekturen. Leve den.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland.